Min hjärna överraskar mig med oväntade kunskaper. Den legendariske tyskläraren Hagman sa att vi måste kunna de här prepositionerna som ett rinnande vatten – även om någon väcker oss mitt i natten. Menade han allvar? Det får jag aldrig veta.
I Sydsvenskan läser jag om en symboltterapeut som använder folksagor för att nå fram till dementa personer:
Jag undrar om de här prepositionerna kommer att ha samma effekt på mig i framtiden?
Tysta tankar 
Skulle någon väcka mig mitt i natten skulle jag kunna rabbla alla tyska prepositioner, men hamnar de någon gång rätt i tal är det ren slump. Just den utantillinlärningen blev kanske inte så matnyttig, men jag skulle vilja återupprätta den inlärningsformen. Vem vet vilka fantastiska spår vi plöjer upp i hjärnan när vi lär oss saker utantill? Hur kunde man på Shakespeares tid lära sig en fyra timmar lång pjäs, spela upp den tre gånger och sedan sätta igång med nästa? Och finns det ett samband mellan Shakespeares geni och den utantillträningen?
LikeLike
Kanske var det en nödvändig förutsättning för att kunna ta det där nästa steget (verbformerna) men jag håller med dig – det var mer tur än skicklighet om jag lyckades få till en snygg dativform i rätt kasus.
Samtidigt kan jag sakna det där inlärningsfönstret – nu sipprar det in enstaka fakta och inte ens löften om storslagna belöningar kan få mig att minnas mer än enstaka telefonnummer.
Jag är genuint avundsjuk på dem som kan lära sig utantill!
LikeLike
Hmmm. Jag tror att anekdoten om anledningen till att Hagman inte kunde komma in genom dörren kommer att ha större effekt för att väcka dig ur en demens än tyska prepositioner.
Jag är försonad med alla mina lärares, må de vila i frid, ambitioner att åstadkomma nattrabbel. Själv skulle jag klara att sjunga de tyska prepositionerna (musikläraren i nian lät oss tonsätta dem, ett radikalt samarbete över ämnesgränserna), jordens geologiska perioder i stigande ordning, Sveriges regenter sedan Gustav Vasa, Hallands åar, Skånes städer (definition per typ 1963), Tryggarekan, årtal för diverse krig, konflikter och revolutioner (min lärare var anhängare av teoribildningen kring historisk materialism) när Skåne blev svenskt och de inledande meningarna i första kapitlet av ”Röda rummet” (Aha!!!). När jag blir dement hoppas jag att de väljer att pigga upp mig med några historiska skeenden genom tiderna. Fram till dess är jag fullt nöjd med att kunna plocka fram kunskaperna när jag spelar TP.
Telefonnummer – kan inte något utantill, inte ens interna femsiffriga. Det behövs inte, har digital telefonbok och min hjärna är av naturen lat.
Det som jag tycker är spännande med utantillinlärning är att kunskapen sitter i över åren. Inlärningen gjordes en gång med hjärnan i full mobilisering för uppdraget och vi skapade oss egna trix för att memorera eller ärvde trixen av andra (ex Hallands floder, tonsättningen). Kanske nyttig hjärngympa för kommande års inlärning?
Just nu lär sig alla förskolebarn Sankta Lucia och Pepparkakevisan utantill men de har inte alltid koll på orden (vikommavikomma, pepparkakeland, tilljulen, tilljulen, handihandihandihand) men de kommer aldrig att glömma! Om de inte har lärt om när de blir äldre så kommer de att sjunga på samma sätt när de är 50. Häftigt.
LikeLike
Tack för alla underbara exempel!
Kanske övervärderar vi hjärnans betydelse när det gäller minnet? Just när det gäller dans och musik tror jag att man kan säga att kroppen minns? På samma sätt som texter blir automatiserade blir också rörelser en del av kroppsminnet.
Kanske.
Som naturvetare har jag hyfsad koll på periodiska systemet och jag är väldigt glad över tom lehrers version. Vi är alltså minst två nördar på planeten jorden!
LikeLike
LikeLike
Suveränt – bild och ljud och associationer Jag var tvungen att blunda för att bli helt säker på att han inte sjöng om “Kryptonit”.
LikeLike