Vi talar ofta om flerstämmiga klassrum och betydelsen av olikheter i tolkningar av verkligheten. Samtidigt är lärarutbildningen indränkt i normativitet och ibland känns det som om alla tävlar om att bära upp den allra korrektaste åsikten. Kanske ligger det i yrkets natur att vilja vara klok och trovärdig, men jag längtar efter att vi i vår egen utbildning lyckas bejaka den där olikheten som vi så gärna talar om när det gäller barnens nivå.

Jag tror Wilhelm Ekelund sa det bättre – men jag är mer än öppen för andra tolkningar av dikten Lunaria.

Här tätt vid den yppiga klyftan
flammar din ensamma prakt,
sig hög i skuggan reser
din spensliga ljusa växt.

Din gestalt, så lätt och så kraftig,
aldrig beundrar jag nog,
ett ädelt barn du är
af den blomsterrika dunkla jorden,
dess klara safter välla
i din höga friska kropp
så genomskinliga rena,
där spänstigt fri och stolt
i skönhetsbräddad kraft
du öfver svarta grunden strålar
det lefvandes symbol.

Så skild från de andra du synes stå,
så främmande och tyst,
och din blick är egen och kall;
men djupet är tungt af längtan.
Ingen ditt lynne liknar.

Men soliga klyftan upptill
är full af den sorlande sommar,
där dallrar törnros, konvolvel glad
och kaprifol i flamma;
de spela i vinden, de vaja mot hvarann,
de le och sjunga,
och alla blommor äro glada mot hvarandra,
och alla blommor äro vackra mot hvarandra.
Ingen dig ser,
ingen märker dig af de andra.
Hvar har du din vän, du blomma kall?

Eller kanske när allt i slummer sänkts
och sjupen blanka darra
och den tysta klyftan fylls
af svart och hemligt sus,
med stjärnorna du talar?

Wilhelm Ekelund samlade dikter 2

Bilden är tagen av  Christian Fischer och licensierad under Creative Commons

Märks det att jag tränar på upphovsrättsfrågor?