Jag lyssnar på Kristina Alexandersson som berättar om webbstjärnan och hur de arbetar med webbpublicering i skolan. Kristina är en extremt inspirerande föreläsare men vi är väldigt olika och jag inser att gymnasiet är en skolform som bygger på tydlighet, syfte och struktur.
Just nu berättar en av hennes före detta gymnasieelever hur det gick till att knäcka sin lärares kod på Twitter. Samtidigt öppnade formen för oväntade möten och ny input.
Jag anar att Kristina förpackar ett ganska svårsmält innehåll i en väldigt mottagaranpassad form. De samlade lärarna nickar instämmande och jag undrar om de verkligen förstår konsekvenserna?
Men det kan också vara så att jag romantiserar “det nya” och autentiska – det kan också vara så att bloggen enbart är ett sätt att göra det gamla vanliga på ett mer effektivt sätt.
Fast jag tror det handlar om tillfälliga positioner. Barnen beskriver undervisningen som klart äventyrlig – typ bungyjump.
Tysta tankar 
Vad är det hon förespråkar och har gjort egentligen, som kan få oöverblickbara konsekvenser för de där nickande lärarna? Säg, är det inte lite förminskande ibland att se folk nicka inför sina egna geniala upptäckter som om dom gjort dem själva?
LikeLike
Webbstjärnan är en stor tävling med stor uppbackning från .SE och skolverket.
Frågan om IKT-implementering har snurrat sedan tidiga 90-talet och det börjar bli lite otålig stämning i leden. När jag och Kristina pratar om de här frågorna intar vi olika positioner men ligger ganska nära varandra. Jag ser bloggformen som ett hot mot den traditionella rollfördelningen med kontrollerande lärare och passiva elever som försöker lista ut koderna. Kristinas budskap handlar mer om tydlighet och struktur – genom transparens erövrar eleverna en viss frihet. Hon har mer än en poäng och det ligger otroliga vinster i själva delandet.
LikeLike
Det där nickandet – många lärare tycker om att bli lite uppläxade på studiedagar. Dessutom har IKT-eldsjälarna en obehaglig tendens att se sig som framtidens budbärare.
LikeLike