Jag läser i senaste numret av tidningen Förskolan om nya böcker som behandlar pojkars känslor och blir nyfiken. Rubriken antyder ett essentialistiskt perspektiv – skulle pojkar ha en särskild sorts känslor?
Förra veckan presenterade Christian Eidevald en ännu inte publicerad undersökning om hur genuspedagogiken materialiserade sig på 86 förskolor som fått bidrag av delegationen för jämställdhet i förskolan. Han beskrev två dominerande tolkningar som är svåra att kombinera.
Den första utgår från antagandet att könsneutralitet är eftersträvansvärt och att allt som av tradition skulle kunna kodas i traditionella kategorier bör tas bort – åtminstone till dess att barnet har blivit tillräckligt vuxet att göra egna mogna val.
Den andra vägen försöker belöna fram könsbrytande aktiviteter. Masserande pojkar och skrikande flickor dokumenteras av ivriga pedagoger som stoltserar med dessa bevis på den egna kompetensen. Väggarna fylls med troféer och barnen lär sig antagligen till sist vad som förväntas av dem. Risken finns att de blir en smula misstänksamma inför all denna sociala ingenjörskonst och väljer att leva ett komplicerat dubbelliv. Jag har svårt att inte dra paralleller till 70-talets fredsfostran och Sven Melanders berömda dialog med en motsträvig flicka.
Åter till tidningen Förskolans 9/2010 (ingen länk) bokpresentation om pojkars känslor. Boken heter Kalle som lucia och handlar (inte helt oväntat) om en pojke som motarbetas när han försöker bryta mot en traditionell könsroll. Den här problembeskrivningen upprepas idag så ofta att den tycks har blivit en officiell förklaringsmodell. Billy Elliot-syndromet griper omkring sig och Sveriges förskollärare definierar sitt pedagogiska uppdrag som att pojkarna måste räddas från den förhatliga mansrollen. Världens balettscener ropar efter dessa viga och disciplinerade gossar?
Utifrån det här perspektivet är det kanske bäst om manliga pedagoger inte klampar in och stör de ömtåliga processerna.
Tysta tankar 
Guldstjärna Mats.
Detta var en både pedagogisk, smart, rolig och lärorik inlaga.
Efter detta så får dom kämpigt dessa frälsare.
LikeLike
Tack Anders!
Jag har passerat mitt koleriska stadium och blickar ner från de olympiska höjderna på de små människornas ansträngningar.
Åtminstone försöker jag inta den positionen korta stunder. det går inte så bra.
LikeLike
Själv måste jag ligga lågt i denna fråga just nu.
I morse när Åsa Linderborg skulle prata om den nya kungaboken så råkade hon för hundrade gången använda sig av ordet “heteronormativ”.
Jag fick en panikattack och det slog upp stora bölder i ansiktet.
Som tur var så var frugan också i köket så hon sprang blixtsnabbt fram till radion och växlade till P2. Där var det vacker musik och helt plötsligt så försvann både panikattack och bölder som i ett huj.
LikeLike
En sån fru skulle man haft!
LikeLike
Jag undrar bara stillsamt en sak i samband med detta: om inte ungarna får lov att pröva på olika roller och positioner, hur ska di då veta hur de känns?
LikeLike
Är det inte en självklarhet att alla skall pröva på och testa gränser för sin personlighet.
Men det är inte detsamma som att det skall finnas ett genusideologiskt moln som påstår sig veta.
Redan på 60 talet så hade i vart fall jag många övningar i skolan som möjligen kunde benämnas som “tjejiga”. Men ingen hade då någon ideologisk agenda.
Det var bara naturligt att man skulle testa på.
Jag har fortfarande kvar en gullig kudde som jag sydde och broderade.
LikeLike
Vem är det som inte vill att barn ska få pröva på?
Problemet är att förskolans tradition är marinerad med kvinnligt kodade aktiviteter som nu beskrivs som “neutrala”.
Mångfalden handlar i min tolkning om utbud av aktiviteter och förebilder.
LikeLike
Jag tolkar ditt inlägg som att du menar att det i lika hög grad finns outsagda men uttalade förväntningar på hur barnen skall agera och vara, utifrån respektive kön, i de genuspedagogiska sammanhangen som det gör i de ‘traditionella’ förskolorna. Kanske fattade jag helt enkelt fel?
För mig låter ändå en formulering som “belöna fram könsbrytande aktiviteter. Masserande pojkar och skrikande flickor dokumenteras av ivriga pedagoger som stoltserar med dessa bevis på den egna kompetensen. Väggarna fylls med troféer och barnen lär sig antagligen till sist vad som förväntas av dem” som tämligen styrande, och jag är tveksam till om gossarne känner sig lika välkomna i snickarvrån som töserna gör i en dylik miljö.
LikeLike
Jo precis så tänker jag! Den här formen av dokumentation har blivit väldigt styrande och normerande.
Det kanske vi hade kunnat stå ut med OM DET HADE FUNNITS NÅGRA SNICKARVRÅR!!!!!!!!
Förlåt utbrottet – men genuspedagogikens glasögon har sällan riktats mot lokalernas utformning och valet av lekar, sånger och aktiviteter.
Därför fungerar fungerar tyvärr ofta genusideologin konserverande och bekräftande av den rådande diskursen. Personalen leker förändring och intar en manipulativ och respektlös position i förhållande till barnens intressen.
LikeLike
Var väl det jag trodde.
Och min tanke då var ungefär ‘men låt ungarna pröva på – låt tjejerna ta plats och vråla, men hindra inte pojkarna från att också göra det. Låt gossarna massera, om flickorna också får göra det. Låt Pella vara lucia, och låt lille Mats också vara det. Låt alla prova alla roller de finner intressanta, erbjud, locka, presentera för all del, men styr inte. Varken med beröm eller kritik’.
LikeLike
Jag tror att en sådan öppen hållning riskerar att tolkas som passiv – tänk om barnen inte gör de önskade könsöverskridande valen? Ack, vilken nesa och snart kommer Skolinspektionen och bedömer i vilken mån de har lyckats motverka “de traditionella könsrollerna”.
På ett allmänt plan tror jag att pedagogerna underskattar dynamiken och attraktionen mellan grupperna. Om någon grupp har kul brukar den andra gruppen bli intresserad…
Nu ses beteendet som något individuellt och modifikationen blir då också ett uppifrån kommande projekt.
LikeLike
Ja, tänk om ungarna alldeles på egen hand rätt som det är börjar bygga kojor – fast de har prinsesskrona på sig! Eller börjar pärla plattor i snickarvrån eller rita rymdskepp med glitterkritor?
Så kan vi ju inte ha det, eller kan vi?
LikeLike
Jag ska fråga mamma om den där luciabilden – ville jag själv? Var det pinsamt?
antagligen var det inte någon stor fråga.
LikeLike
Sannolikt inte – du ser rätt nöjd ut
LikeLike
På fem-bockernas tid ville jag vara en George för att dra fördelar av att bli bemött som en pojke och en Georgina när det gav den bästa vinst och jag kände mig stiligare som Lucia med ljus i hår än som pepparkaksgubbe. Den ”traditionella könsrollen” dök upp först när det blev uppenbart att den mest populära och bildsköna tjejen visade sig vara predestinerad för alla större Luciauppdrag. Protesten blev så klart inte anonym lussetärna utan – fräck pepparkaksgubbe med poäng för hatten på svaj. Vinst varje gång!
Jag har ingen träning på att formulera mig med kloka ord kring genusperspektiv och saknar kunskaper och akademisk infallsvinkel – men jag blir lätt fundersam över om syftet ”med att motverka de traditionella könsrollerna” tenderar att flyta ut med badvattnet? Visst måste det väl handla om att ge våra barn och unga förutsättningar för att kön inte ska vara avgörande i livsvalen (utbildning, yrkesval, hemmets arbetsfördelning, etc) och att respekten för och förhållningssättet till olika människor inte ska styras utifrån kön? Jag tänker mig att resultatet av genusarbetet ska landa in i vuxenvärldens utmaningar med bibehållen köns- och sexuell identitet. Pedagoger som arbetar med barnen utifrån ett så långsiktigt perspektiv kommer aldrig att få uppleva vinsterna av sitt arbete, till skillnad från exemplet av att tillfälligt lyckas byta plats på, eller neutralisera, det som i förhand är värderat som könstypiska beteenden.
Görs det någon longitudinell forskning inom området eller är det bara hela havet stormar med metoderna i snickarhörnan och dockvrån?
LikeLike
Hej Ulla! Jag håller med dig! Exemplet George/Georgina visar väl utmärkt på vinsterna med rörlighet mellan olika positioner. Dessutom var hon väl den enda intressanta karaktären i böckerna?
Min poäng är också det långsiktiga och det kräver en viss tilltro till barns utveckling i faser. När treåringen leker krig och klär ut sig till Stålmannen behöver inte det betyda att han tränas in i den våldsamma mansrollen och blir predestinerad att bevaka patriarkatets intressen i framtiden. Det kan också vara en fas då han experimenterar med olika roller och arbetar med att skapa en distans till moderns omsorg. Ett försök till att konstruera det som vi ibland slarvigt kallar “identet” och för många pojkar tycks masken och hjälten vara ett nödvändigt redskap för att våga bryta sig loss. Även om uttrycken är skrämmande för omgivningen brukar de flesta föräldrar förstå värdet av de här lekarna.
Genuspedagogikens teoribildning är mer linjär – du tränas in i något och här gäller det att skapa de goda mönstren från början. Det är en problematisk barnssyn och lämnar lite utrymme för barnens fria val eftersom de riskerar att välja “fel” och då blir det pedagogens misslyckanden som inte har ansträngt sig tillräckligt.
Jag hoppas att du inte känner att du måste skriva akademiskt här – undvik gärna sånt om du kan!
När det gäller longlitudiell forskning tror jag att det inte finns någon sådan. När det gäller sådana här ideologiska projekt undviker man helst det.
Frågan är väl om ens personalen själva tror på det här? De flesta övertygade likhetsfeminister brukar få allvarliga tankeställare när själva blir föräldrar och könsmönstren hoppar upp och biter dem i näsan…
LikeLike
Oh, med sådan här konsensus får man sätta sitt hopp till friskolereformen. Inte har väl senare års pedagogik – varför övermaga och stigmatisera genom att envist säga genuspedagogik, som om det är det enda dagarna går ut på? – med mål att påverka genuskonstruktionerna varit så enögda? Inte kan det väl på allvar vara så att man inte tänkt handling, utförande, verkstad utan gått dagarna långa i fluffiga abstrakta genusmedvetna förhållningssätt utan struktur? Så djävla dumma är väl inte alla på hela landets förskolor? Se så mycket som har förändrats, men å andra sidan det har ju inte bara varit ett genus- prefix på förskolor men framförallt i den allmänna debatten, tack och lov: föräldrardebatten. I övrigt har den här back-lashen sopat banan med alla slags genusglas -ögon, -linser, -hus: se bara på kommersen, mer flick o pojk än nu har det väl aldrig delats in i vad gäller leksaker, funktionsprylar, kläder, bla bla bla … ungarna får nog vad dom tål av genussegregation utan denna ovan rasande storm till ja vad vet jag: back to basic, allt var så bra så bra … för alla: kvinnor & män? eller vad strids det för här? egentligen. Jag har frågat förr och inte fått några begripliga svar, men försöker igen: är det inget fel på könsrollerna? eller är det det men fel på den självutnämnda från dessa frälsande “genuspedagogiken”?
LikeLike
Hej Susan!
Bra fråga! ” Är det inget fel på könsrollerna?”
Den givna motfrågan ur läroplansperspektiv är kanske:
– Finns det inget bra med “de traditionella könsrollerna””?
Eftersom den officiella formuleringen är totalitär lämnar den inget utrymme för tolkning eller diskussion om vad det är som vi uppfattar som problemet.
Jag minns 70-talet då många av mina vänner var emot “amerikansk kultur” vilket var en ganska riskabel (men lättkontrollerad) position. Till sist tvingade de fundera över vad det var som de tog avstånd från och då blev diskussionen intressant på ett djupare plan.
När det gäller ordet “tradition” är jag (och antagligen de flesta andra kluvna. Den etnologiska definitionen som innefattar i stort sett allt som händer mellan människor och ligger väldigt nära kulturbegrepet förpliktigar till enhelhetssyn. Om könsrollen är en del av våra konventioner, vårt sätt att se på oss själva och omvärlden, vårt språk, vår klädstil o.s.v. så är det mycket troligt att den också fyller någon form av funktion för gruppens medlemmar.
Det går att radikalt förneka traditioners värde som trygghetsskapare och det är möjligt att ställa sig utanför de här gemenskaperna – men de flesta av väljer mer eller mindre medvetet att söka skydd inom någon form av grupp med allt vad det innebär av anpassning till konventioner.
Jag tror alltså inte att det går att ta avstånd från “traditioner” – däremot är jag övertygad om att individen har en viss frihet att experimentera med olika grader av anpassning. Om skrivningen i läroplanen kan skapa en större öppenhet för dessa förhandlingar vore det underbart.
Den andra delen av formuleringen “traditionella könsroller” fokuserar på själva “rollen”. Utan att vara alltför påläst inom Goffmansk rollteori menar jag att det är viktigt att se de olika “rollerna” eller positionerna som en del av “jaget”. Själva den dramaturgiska föreställningen om ett egentligt jag som förtrycks av olika roller känns omodern och idag lever vi våra liv som kamrat, mamma, fotbollsspelare, frimärkssamlare och det är menngslöst att skilja ut vilket som är det verkliga jaget. I postmodern anda bejakar jag en integrering av de olika rollerna som delar av min livsberättelse.
Läroplansförfattarna har försökt förena halvsmält queerterori med likhetsfeminism och i sin iver att distansera sig från tidigare läroplansformuleringar som “könsidentitet” hamnat i grumligt vatten.
Mitt mer personliga svar är kanske präglat av de erfarenheter jag har från en demonisering av pojkarnas aktiviteter på förskolan. Staten och genuspedagogerna legitimerar de här förändringarna med hjälp av genusideologin. När Delegationen för jämställdhet i Förskolan 2006 presenterade sitt betänkande och slog fast att det inte var en viktig fråga att män jobbade i förskolan – då brast nog en del av min tilltro till statens utredningsväsende och politikernas förmåga att styra verksamheten.
Jag går fortfarande på rehabilitering.
LikeLike
Pingback: Kunskapen är inte hierarkisk | Björn – om skola och utbildning
Tack för ditt svar. Jag håller helt med dig angående den olyckliga, svårtolkade andemeningen som läroplanen ger uttryck för, och som du beskriver i kläm mellan det vaga begreppet “traditionella könsroller” och detta(citat):
“Läroplansförfattarna har försökt förena halvsmält queerterori med likhetsfeminism och i sin iver att distansera sig från tidigare läroplansformuleringar som ”könsidentitet” hamnat i grumligt vatten.”
Det är också, som Ulla ovan antyder, olyckligt om den här interventionen att luckra upp roller som ofta så nedsättande kallas för “social ingenjörskonst” bara skall riktas barn och unga i förskola och skola, samhället är ju större än så.
Det tråkiga är ofta att debatten likt den ovan slår hårt och vilt ifrån sig på alla försök att fördjupa frågan om vad traditionella könsroller är, inte sällan argumenteras utifrån ett vuxenperspektiv där sentensen är att genustjafs är fjanterier, för roller – oavsett vilka och varför – har sedan urminnets tider hjälpt oss att selektera sexuellt.
Jag är däremot aldrig med på att könsroller inte skulle vara normstyrda till en mycket stor del, inte hela naturligtvis. Det räcker att titta på hur manlighet och kvinnlighet uttrycks i olika kulturer. Och det är upp till oss är att definiera vilken tyngd vi vill ge könet i vårt samtida samhälle.
Förskolan är ju ändå en plats där identiteter påbörjar sin daning, och det är fortfarande otroligt genussegregerat vad män och kvinnor gör så någonstans hoppas man att möjlighet till rolltagning skall vara mer varierad och öppen. Kanske har det varit mest snävt för pojkar eftersom förskolan i alla fall varit omsorgsstyrd. Å andra sidan har väl ‘pojken’ varit föremål för denna kvinnliga omsorg även på den tiden när barnen togs om hand hemma. Kanske är barnarbete att föredra? APU i stället?
Det sprängintressanta i det här är ändå hur mycket förskolan som hus är symbol för kvinnlig & manlig- frigörelse. Den är ju själva vattendelaren. Nä, jag kommer mer och mer fram till att kampen för större frigörelse för könen går genom politisk kamp om konkreta reformer.
För i verksamheter där förhållningssätt till tredje man kräver stor kognitiv förförståelse och förmåga till analys av just nämnda synsätt och förhållningssätt kommer insatserna i arbetssätt alltid gå i stå eftersom inte all personal delar samma tankegods, eller känner till gångarna i de perspektiv man om man inte är ense ändå representerar.
Barnomsorg var en revolution för jämlikheten. Vilken är nästa revolutionerande reform? för uppenbarligen var inte Lpo 94, Lpfö 98, de stora välgörarna.
LikeLike
Jovisst var Barnstugeutredningen och förskolans utbyggnad på 70-talet oerhört viktiga familjepolitiska steg. Kvinnorörelsen beskriver det gärna som ett resultat av deras envisa kamp, medan mer historiematerialistiska debattörer framställer processen som ett resultat av ekonomins utveckling. Kvinnorna behövdespå arbetsmarknaden och förskolorna möjliggjorde detta.
Särskilt spännande är det att se hur medelklassen var de första att omfamna tanken på en samhällelig barnomsorg medan arbetarklassen var mycket misstänksam mot förskolorna och föredrog dagbarnvårdarnas mer hemlika uppfostransmodell. Tids nog utjämnades de här tankeskillnaderna och idag finns det en stor politisk tankegemenskap om förskolornas betydelse. Att göra dem till en del av utbildningssystemet var kanske det avgörande erkännandet.
Men – och nu hoppas jag att jag har en poäng – frågan är i vilken mån staten (eller som det var från början: medelklasspedagogerna) bör ta ansvar för vilka värderingar som barnen ska bära med sig genom livet?
Det som vi kallar “allas lika värde” är ju en väldigt skör konstruktion och de flesta barn inser att Zlatan är mer värdefull än korplagsspelaren – åtminstone när det gäller övergångssummor.
Pojkarnas position på förskolorna har varit dubbeltydig. Å ena sidan bär de spår av en machokultur där förväntas vara starka och självständiga – å andra sidan måste de bevisa att de kan anpassa sig till en kvinnligt kodad omsorgskultur där de hela tiden riskerar att dras in i känslosamma beroendespel.
Ett bestående minne från mina år på förskolan var att pojkarna försvann ut i buskarna – budskapet var lätt att tolka:
– Låt oss vara ifred!
LikeLike
Problemet med båda de inriktningarna du skriver om är att de utgår från att förändra någons roll eller egenskaper, när man i stället borde fokusera på att sprida insikt om att alla har samma värde och samma rätt till inflytande och utveckling oavsett vilken roll man intar eller vilka egenskaper man besitter.
LikeLike
Precis – det är det helt avgörande problemet. Ett instrumentellt och moralistiskt förhållningssätt som används helt oreflekterat…
LikeLike