Jag försöker fortfarande att undvika spekulationer kring beskjutningarna i Malmö men ämnet tränger sig på.
Ett sätt är att krympa världen till platser där vi känner oss trygga. Tanken på att det skulle finnas skyddade platser är förrädiskt lockande. Frågan är om det går att förena den här längtan efter gemenskap med öppenhet mot världen?
Vid Lövestads utfart
Världen är så stor, så stor,
Lasse, Lasse liten!
Större än du nånsin tror
Lasse, Lasse liten.
Tysta tankar 
*gah* lång kommentar – och så kraschade WP ett ögonblick och borta var den. Kondenserad version:
Det kan tyckas vara en god idé att gömma sig i garderoben med mysefilten och ficklampan. Problemet är att när man sitter där vet man inte om skrapandet mot ytterdörren är en gren i vinden, monstret man gömmer sig för eller kanske hunden som vill in. Men man hänfaller lätt till monsterteorin, och så blir man ännu räddare.
Och som alla vet som är det minsta bevandrade i thrillergenren så leder denna sortens rädsla rätt som det är till att man smyger ut med närmaste brödkavel i högsta hugg och i misshugg och panik drämmer till den som kommit för att bistå.
LikeLike
Tack för den kondenserade versionen!
De här famlande inläggen som jag plågat mig själv och omvärlden är nog ett försök att besvärja den där rädslan. En frustrerad självrättfärdighet gör oss farliga och jag försöker krympa perspektivet till mig själv:
– Håll dig lugn, gör det du ska!
Att jag har möjlighet att dra mig undan kanske krymper trovärdigheten. Det är lätt att vara klok på avstånd och jag har nog en tendens att romantisera öppenhet.
De fyra avsändarna i Sydsvenskans Vi älskar Malmö-kampanj har fått obehagliga brev med budskapet:
– Det är lätt för er att säga som slipper bo grannar med dem…
Ungefär så polariserad är stämningen att även en kärleksförklaring väcker starka motreaktioner!
LikeLike
I kväll när jag gick en mörk promenad hem i regnet tänkte jag på hur det skulle vara att vara där varr en kula skulle kunna komma farande, där jag inte visste om den kulan skulle träffa mig, ljudlöst, med en fördröjd smärta, kanske med en en direkt död, eller en allvarlig skada … det var en riktigt ruskig tanke. Jag förstår inte hur det är för er där, men jag försökte prova tanken, och det var ohyggligt läskigt …
Jag förstår att du är förvirrad, och livrädd, och maktlös … det är fint att se, på det sättet blir det lättare att ta in er situation, vårsituation (fast jag är lite längre bort).
LikeLike
Tack!
Det är lite nytt för mig att inte ha en åsikt och faktiskt enbart försöka vara i en stämning. I morgon träffar jag studenterna och det blir nog svårt att undvika ämnet (varför skulle jag?).
Antagligen blir det till att vänja sig vid förvirringen. Det går snabbt att rasera en trygghet och tar väldigt lång tid att bygga upp.
LikeLike
Och lasermannen var en arisk…..Nej det var han ju inte.
LikeLike