Jag läser vidare om hur viktigt det är att föräldrar har inblick i barnens sociala liv på nätet och snubblar över undersökning som antyder att budskapet har gått hem i USA (Länk):
The survey of 2,000 parents and teenagers by TRUSTe and Lightspeed Research found that 72% of parents check in on their teen’s social networking accounts at least once per month. That’s made easier by the prevalence of Facebook (
) – 95% of parents and 90% of teens with a social networking account have one on Facebook, and “most of those teens are friends with their parents,” according to the study.
Mina barn vill fortfarande inte vara vän med mig på Facebook. Jag förstår dem.
Tysta tankar 
Mina föräldrar är på Facebook – inte jag… men jag har väl uppnått den ålder då jag borde vara där för att hålla koll på dem istället för tvärtom 😉
LikeLike
Det är ett ganska stort nummer på Surfa lugnt – att barnen är oroliga för vad deras föräldrar hittar på och det finns en underton av att man inte borde träffa vem som helst hur som helst…
LikeLike
Det var mina döttrar som lockade mig att börja med facebook och nu har det gått flera år, då jag har kunnat se vad de gör och kommentera saker jag inte tycker om.
Tänk de ser fortfarande inte detta som något negativt!
LikeLike
Jag var själv ganska hemlig i förhållande till mina föräldrar som ung.
Kanske är den här bloggen ett kompensatoriskt beteende?
LikeLike
Ja man får väl helt enkelt respektera deras önskemål. Men så länge mina barn har bott hemma har datorn stått i ett gemensamt rum lätt synlig från olika håll och hade de inte accepterat att jag fanns där de fanns skulle reglerna antagligen ha varit mer strikta. Jag har haft konton på helgon.net, myspace, bilddagboken, Lunarstorm, emocore, etc. De har aldrig protesterat och alltid addat mig. Fast de kanske hade något hemligt krypin som jag aldrig kände till, vad vet man.
Facebook är som att stå på torget så där kan man väl adda vem som helst. Nästan bäst att göra det för då frestas man inte att säga vad som helst där. 🙂
LikeLike
Jo det finns mycket att fundera över – jag är mest fascinerad över den dubbla retoriken som samtidigt predikar “eget ansvar och individuell kompetens” och “full övervakning och ingen tilltro”. Antagligen är det en sammanfattning av tonårsförälderns dilemma.
Jag väljer att leva som om jag litar på dig (och räknar i hemlighet med att du inte vill dela dina innersta tankar med mig).
Himla svårt att vara klok och dela ut goda råd här! Men det finns en liten glidning mot större tilltro i alla de här väktarnas förhållningssätt – jag tror att Elza Dunkels har flyttat positionerna från skräckslagen moralism till en mer nyfiken hållning.
LikeLike