Berusa er?

Jag är ganska dålig på sprit och blir ofta mer bakfull än full. Det är inget stort handikapp och jag kräver ingen medkänsla. Vi spritallergiker är en grupp som lider i tysthet och det kanske är bäst så.

På fredagskvällen möter jag grannen med systembolagspåsen i porten och vi börjar prata poesi. Med våra fragmentariska kunskaper i franska famlar vi efter den där dikten av Baudelaire :

Berusa er!

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om.
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike,
i ert rums dystra ensamhet, ni vaknar, och berusningen redan är förminskad eller försvunnen,
fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider,
allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är;
och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, skall svara er:
»Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!
Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag.«

När jag kommer hem på söndagkvällen ligger dikten på hallgolvet och jag funderar över vilka möjligheter det finns att berusa sig på arbetstid.

Med dygd?

Tack Krister!

3 thoughts on “Berusa er?

Leave a reply to Björn Cancel reply