Jag försöker läsa de 333 kommentarerna till Bitte Assarmos artikel i Svd om pojkars och flickors situation i skolan.
Efter ett tag tappar jag intresset och tänker att den här striden om vem som det är mest synd om inte är särskilt spännande. Teorierna om pojkar som representanter för könsmakten korsar påståenden om flickornas anpassningsvillighet.
Jag väljer att leva efter antagandet att lärarens kön är betydelsefullt för barnens skolresultat.
2 dagar sedan
Pelle Billing

För att inte tala om hur viktigt det kan vara hur de representerar sitt kön!
LikeLike
Hmmm – hur menar du?
Jag försöker nog att undvika att lägga det perspektivet.
LikeLike
Representera i betydelsen ‘exemplifierar’, inte representerar i betydelsen ‘modell för’. Jag menar helt enkelt att det påverkar de ungas skolvardag om alla lärare de kommer i kontakt representerar sitt kön på i det närmaste identiskt sätt – om t ex alla kvinnliga lärare är i femtioårsåldern, med preferens för lila, kortklippt praktiskt hår, Birkenstock på fötterna, en viss beskäftighet i sin framtoning och heterosexuella, och alla manliga har helskägg, foppatofflor, manchesterbyxor och är homosexuella blir vardagen annorlunda än om lärarkåren består av en blandning av olika sorters människor – åldersmässigt, förhållningssätt, klädstil, undervisningsstil, läggning etc.
LikeLike
Hu vilken mardröm!
Var får du allt ifrån?
Men jag delar din oro inför konformiseringen.
Ibland tycker jag att våra studenter är roligare när de påbörjar sin utbildning än när de avslutar den…
LikeLike
Från det läskigaste stället av alla – verkligheten.
LikeLike
Ouch!
LikeLike
De män jag möter på utbildningen (c:a 5% av studenterna) är rätt trötta på att ses som representanter för ett kön.
LikeLike
Jag kan i förtroende berätta att alla kvinnor inte heller är så glada för att ses så, men sån är nu en gång världen vi lever i.
LikeLike
Jo – men utrymmet för mångfald tror jag ökar om man tillhör majoritetskulturen.
Fast det kan också vara så att minoriteten omfamnas i falsk tolerans!
LikeLike
Utrymmet för mångfald ökar först när man lär sig uppskatta olikheten, inte skrämmas av den eller accepterar den som man accepterar dåligt väder.
LikeLike
Jag försöker sortera ut det här – på ett plan är vi alla lika och det är ibland en befriande upplevelse att kunna se det här grundläggande i att vara människa.
Samtidigt går det att se våra liv som individuella projekt där vi försöker gestalta någon form av trovärdig personlighet som vi gärna vill att omgivningen ska betrakta som ett “jag”.
Hmmmm…
Märks det att jag ska ha seminarium om Goffmans teorier i morgon?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Erving_Goffman
LikeLike
Lite märks det.
På ett plan är vi alla lika.
På ett annat plan är vi lika somliga individer i populationen, men långt ifrån alla.
På ytterligare ett annat plan är vi olika alla, men har gemensamma drag med somliga.
På ett fjärde är vi alla olika.
Tricket är att vara medveten om alla planen, utan att ha dem i fokus.
Lycka till med seminariet! Själv ska jag fokusera på Donne och Blake.
LikeLike
Spännande – det också!
Jag är för poesi.
LikeLike
Det är ju ungefär samma sak.
På ett plan ser man en sak, på ett annat något helt annat, och på det tredje ser alla helt olika saker.
LikeLike
“Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.” Donne
En given start på seminariet!!!!
LikeLike
Oj, Donne på svenska! Det blir en kraftfull öppning.
LikeLike