Många talar gärna om det utvidgade textbegreppet och betydelsen av varierad undervisning, men när det kommer till kritan är vi lärare ytterst osäkra när det gäller att bedöma andra former än det verbala nedtecknade språket. Utbildningsministerns ramsa “Läsa – skriva – räkna” har trängt ut andra sätt att beskriva lärande och vi är fjättrade i den Gutenbergska galaxen.
Damien Hirst menar nog att färger är minst lika betydelsebärande och omstörtande som vårt alfabete. Jag borde kanske tvinga studenterna att bekanta sig med utbildningssemiotikens svala källor. Allt är tecken – allt måste tolkas.
Länk till en kulturskola för alla
Ingen har sagt att det ska vara lätt att svara på enkäter…
Tysta tankar 
Mats, det är inte så konstigt att vi har en svaghet för skriftliga prov. Om man inte bandar kräver det stor simultankapacitet att bedöma både språk och innehåll samtidigt som man kommunicerar med en elev. Att banda och sedan lyssna flera gånger kräver mycket mer förberedelser och tid än att läsa en text flera gånger. När jag har elever som inte hanterar skriftliga prov väl är det aldrig något problem att kontrollera kunskaperna på andra sätt, men om man var tvungen att göra det med alla skulle det bli väldigt tidskrävande.
I praktiken tror jag att vårt bedömningsunderlag är rätt komplext, dvs vi snappar upp mycket information om våra elevers kunskaper, men skriftliga uppgifter är lättare att dokumentera och det är också lättare att motivera bedömningen för eleverna när man har ett papper att gå tillbaka på.
LikeLike
Jo den aspekten förstår jag mycket väl. Mitt problem är att den verbala texten stödjer vissa kunskapsformer och marginaliserar andra. På lärarutbildningen talar vi mycket om “det vetenskapliga skrivandet” som en särskild genre och det är naturligtvis en styrka om studenterna behärskar referenshantering och abstrakt argumentation.
Samtidigt känner jag ofta att det inte finns ett givet samband mellan skrivande och tänkande. Om vi då använder skrivandet som den yttersta sorteringsinstrumenetet för vem som ska få bli lärare finns det risker att vi missar människor med stora kvaliteter inom de andra språkformerna.
Så för mig handlar det delvis om vad det är för skola jag vill se i framtiden! Det händer inte ofta att vi underkänner studenter som inte kan dansa, sjunga, spela, måla eller berätta en historia. Tråkighet är inget brott (tyvärr)
LikeLike
När det gäller utbildningars innehåll tycker jag vi kommer väldigt nära varandra. Det måste finnas med mycket mer av att öva, titta, höra och röra även långt upp i skolväsendet. Även kursplanemål och betygskriterier bör skrivas så att de omfattar alla olika sätt att uttrycka sig. Sen tror jag att Helena’s strategi är ytterst användbar och om man kollar upp ett ramverk och betygskriterier baserade på skriftlig presentation så kan man modifiera detta utifrån andra iakttagelser. Faran är förstås slentrian.
LikeLike
Jag inser också värdet av en fast grund för bedömningen. Svårigheten är att inte låta fyrkantiga matriser invadera själva lärandet!
LikeLike
Nu hoppas jag att jag får göra lite reklam för en tankegång jag precis arbetat fram. Det är inte direkt kopplat till denna tråd men jag fick inspiration från det du skrev och tänkte på hur viktigt det är med Mats engagemang i att ifrågasätta stereotypa former av lärande. Jag vill i följande inlägg lyfta fram vikten av att utnyttja lärares olika sorters engagemang. Vi behöver lärare som engagerar sig i olika sorters sätt att presentera och uttrycka sig.
LikeLike
Spännande – den typen av reklam får du gärna göra!
LikeLike