På 90-talet försökte jag följa med i diskussionerna på det manliga nätverk som fladdrade till i Sverige då. Det var ganska underliga stämningar och ofta fanns det ett obehagligt självförakt i tonen som gjorde mig illa till mods. Allt utgick från könsmaktsordningsteorier och män skulle lära sig att bära sig ordentligt åt.
En av de tongivande personerna var Tomas Wetterberg som senare belönades med ordförandeskapet i den mest mansfientliga utredning som svenska regeringar har presenterat. Länk. Könsroller var ren ondska och pojkarna skulle upplysas och medvetandegöras genom pedagogiska åtgärder. Att rekrytera manliga pedagoger var inget mål förutom att de kunde få tjäna som symboler för svensk jämställdhetspolitik – den nye mjuke mannen.
I söndags lyssnade jag fascinerat på dokumentären om Göran Lindberg (Länk) som var en ofta anlitad föreläsare inom rörelsen. Tomas Wetterberg berättade att det var något underligt med den här polischefen som visade detaljerade bilder på autentiskt våld i ett sammanhang som knappast var motiverat. Men ändamålen helgade medlen och då var det oerhört viktigt att slå fast bilden av mannen som förövare och objekt för förändring. Etablissemanget jublade och Margareta Winberg kunde fortsätta att banka in den negativa mansbilden i medvetandet.
När jag nu läser genuspedagog Marcus Svenssons förslag om att starta en rörelse för att medvetandegöra pojkarna blir jag misstänksam (länk):
Ingen förändring till mer demokratiska och jämställda förhållanden och till bättre utbildningar torde dock komma till stånd om inte tid och pengar avsätts till just ett sådant medvetandeskapande arbete.
Därför vill jag nu föreslå politiker och skolledare att man sjösätter »Projekt Pojke«.
Genom att utbilda elever i genusvetenskapliga teorier, mansforskning och jämställdhetsfrågor kan vi stärka ungdomarna i jämställdhetsarbetet.
Projektet ska också problematisera de värsta formerna av ojämställdheten i samhället: som sexuella trakasserier, kvinnomisshandel, trafficking och våldtäkt. Det finns ett tydligt samband mellan våldet i samhället och de värderingar som manlighetsidealet omger sig med.
Projektet syftar till att kunskap i dessa frågor skall medföra att en kritisk position till mansnormen intas.
Vi måste helt enkelt ruska om pojkarnas idé om vad det innebär att vara man.
Tyvärr Marcus – du är säkert en fin kille men du får nog vara lite tydligare med vad du menar med “att vara man”. Vad är det för teorier du lutar dig mot?
Den här typen av åtgärder riskerar att bidra till en ytterligare demonisering av pojkarna. Det räcker med Jan Björklunds påhopp mot “grabbgängen”. Genuspedagogerna borde fokusera på den ojämna könsbalansen inom pedagogkåren.
Tysta tankar 
Mats
Lyssna gärna på denna sympatiska radiodokumentär: Kärlek till döds.
Drömmen att tukta en manlig hjärna är nog genetiskt betingad hos kvinnan.
Det är nog lite besläktat med tjurfäktning. Att besegra det onda monstret.
http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=broadcast&id=2638109&codingformat=.m4a&metafile=asx
LikeLike
Jag lyssnade på det första avsnittet och det är svårt att inte bli arg och ledsen. Det går inte att försvara mannen och samtidigt reser sig massor av frågor om varför hon stannar kvar i en destruktiv relation.
Talet om strukturerad riskbedömning och olika checklistor är svåra att ta på allvar. Det känns väldigt svenskt att försöka hitta en samhällslösning som ska skydda oss från varandra. Det blir en stark kontrast mot den kalla rationaliteten och förhållandets krypande vansinne.
LikeLike
Skolan är ganska trött på olika frälsningsläror kring olika samhällsfenomen. Det är mycket som skulle behöva förtydligas i “Projekt pojke”.
1. Vad är det nya jämfört med skolans värdegrund?
2. Vad är det som särskiljer metoden från sådant vi redan tillämpar?
3. Är det inte bättre att bygga vidare på det vi gör kring att killar och tjejer lär känna varandra och förstår sig på varandras sätt att vara?
4. Vad finns det för underlag för att tro att mer än en liten andel av killarna har någon konstig mansbild med sig hemifrån?
……….
LikeLike
Precis så menade jag nog!
Frågan är hur det här “manskritiska ” budskapet ska förpackas för att nå fram till målgruppen? Jag tror att den manipulativa sidan är väldigt lätt att genomskåda och själv hatar jag att bli “medvetandegjord”…
LikeLike
Hur kan någon tro på idén att kurser i genusvetenskap skall kunna förändra det manliga rollspelet.
Det är så ofattbart naivt.
Har inte dessa genusvetare läst en enda kurs i psykologi och socialpsykologi.
Våld och aggressivitet är ett symtom / kompensationsbeteende för något annat som fattas.
och då definitivt inte en kurs i genusteori.
LikeLike
Det finns exempel på killgrupper som är seriösa. Metodboken “vingar som bär” försöker närma sig frågan utifrån mer existentiella utgångspunkter.
LikeLike
Men killgrupper har väl inget med genusteori att göra.
Killgrupper hade min slöjdlärare redan på 60-talet. Han lärde oss friskvård, respekt, humor, gruppgemenskap, slöjd, artighet, vänlighet och hockey-bockey och allas lika värde.
LikeLike
Jag tänker att det borde vara möjligt att erövra ordet genus igen? Att diskutera de sociala aspekterna av tankar om kön kan inte vara reserverat för en ideologi och i killgrupperna är det ett givet ämne. Hur tänker vi om “manlighet”.
De här grupperna gjorde bland annat en vandring från BB till krematorium som ett underlag för samtal om livets allvar. Ungefär så vill jag att man ska bemöta unga människor – inte som objekt för korrektion!
Nej Marcus får nog hitta någon annan att “ruska om”!
LikeLike
Det märkligaste är att pendeln måste slå så hårt åt en eller andra hållet. Tidigare talade vi om att mannen var det allmänmänsliga och endast kvinnan “var ett kön” och det avvikande. I dagens skoldebatt har det blivit precis det motsatta. Flickorna är “rätt” i sitt elevskap medan pojkarna är avvikande och fel. Så länge diskussionen förs utifrån detta tror jag inte att vi kommer någonvart.
LikeLike
Kan det ha något att göra med att snart 80 % av lärarna i grundskolan är kvinnor. En slags referensslagsida.
Ändrar vi inte på lärarnas könsfördelning kräver jag en återgång till pojk- och flickskolor.
LikeLike
Jag kommer från ett besök i en kommun som har blivit ålagd av Skolinspektionen att hålla genusutbildning för personalen på förskolorna.
Det känns lite overkligt att de här ideerna transporteras ner till verksamhetsnivå av ivriga akademiker som försöker lära pedagogerna att inreda förskolor könsneutralt genom att döpa om dockrummet och inpränta värdet av att säga “hen”.
LikeLike
Bra tankegång Anna. Vad skulle du vilja att man gjorde åt problemet?
LikeLike
Jag tror att vi måste läsa läroplaner och kursplaner mer medvetet (trist ord jag vet) och tänka på hur vi kan “göra skola” med ett innehåll och en form som passar både pojkar och flickor.
Sen måste vi också fundera över alla oskrivna regler – Marcus Samuelsson visade ju i sin avhandling att vi kommer överens om klassrums- och skolregler och sen handlar nästan alla tillsägelser om andra saker, som inte alls står i några regler.
Möjligen, men bara möjligen, så kanske vi också lite oftare skulle våga säga som det är, att den lilla sjuåriga pojken borde vänta ett år. Det är ju ganska lätt att se i förskoleklassen vilka av pojkarna som egentligen inte är redo. Men det är ett stort steg och kanske finns andra sätt som är bättre för att komma åt det.
Jag är i alla fall övertygad om att det inte är nyttigt för de två-tre små grabbarna i varje förskoleklass som hela tiden känner att de inte kan leva upp till förväntningarna på ett “skolbarn”. Risken att de lessnar innan de ens kommit igång är uppenbar.
LikeLike
Bra tankar, det är inte alltid “snällt” att låta någon börja tidigare än de är mogna för ……
LikeLike
Var det Bo Sundblad som skrev om en “barnmogen skola”?
LikeLike
Problemen uppstår också till viss del i och med att vi skapat en inbyggd konflikt genom att ha en skola som både är mål- och timplanestyrd. Förr hetsade man inte upp sig lika mycket för att några inte läste och räknade i samma takt som de andra. På gott och ont, för det var ju inte heller okej att en drös elever (främst killar tror jag redan då) sen lämnade nian med ettor i betyget.
Idag ska alla upp till samma ribba samtidigt och då blir de vackra orden om att möta eleven där den är och invividualisering lätt bara fagra ord. Om Kalle bara kunde sitta still så skulle han ju lära sig att läsa! (Vilket inte säkert är sant – Kalle lär sig troligen att läsa på sikt även om han rusar omkring just nu). Därmed inte sagt att jag inte tror på målstyrningen – för det gör jag – men det blir lätt eleven och inte undervisningen (den barnomogna skolan) som pekas ut som problemet.
LikeLike