Inflytelserika twittrare hyllar Rakel Chukris text om valet: “@andreasekstrom Jag lovar er att ingen svensk tidningstext är bättre än @rakelchukri om valet i @Sydsvenskan i morgon” och det är med stor förväntan jag öppnar tidningen.
Jag inser att det är ytterst riskabelt att ifrågasätta någons upplevelser (i synnerhet om det är en ung invandrarkvinna som är avsändare), men jag tycker tycker det finns en obehaglig tendens att göra sig till offer i kulturchefens text. (Länk
Känslan förstärktes på bussen. Statistiskt sett hade drygt var tionde person runtomkring mig röstat på SD. Ett parti som vill förvandla mig till en andra rangens medborgare. Som utmålar mig som ett hot mot nationens enhet och säkerhet. Som tolkar mina föräldrars assyriska kultur som något främmande. Som hör mitt modersmål, arameiska, och tänker att det stör den svenska ljudbilden. Som endast vill acceptera mig om jag går med på en total assimilering, att jag skär av alla mina historiska band. Som har en kultursyn så förlegad att den liknar ett anakronistiskt rollspel fyllt av folkdräkter, runstenar och skånsk äggakaga med fläsk.
Antagligen är det bara jag som är överkänslig för den här typen av bombastisk retorik.
Själv känner jag hur blickar bränner fast i mig. Vilka egenskaper tolkas in i mitt bruna hår och mörka ögon? Att vara högutbildad och sekulariserad innebär inget frikort för en mörkhårig, det är tydligt i min mejlkorg. Av alla tumultartade tankar efter valet är detta den mest drabbande: känslan av att rasifieras i andras ögon.
Jag menar nog att Rakel Chukri lyckas utmärkt att rasifiera sig själv. Kanske är det en framgångsrik strategi i det nya mediesverige? Själv är jag väldigt trött på personer som ser sig själv som offer.
En blick på bussen – ja kanske räcker det för att beskriva en ny politisk karta?
Att rasifiera sig själv genom andra?
Uppdatering:
Jag fundera vidare över varför jag blir provocerad av texten. Nästa vecka skicka vi ut 310 ny studenter på sin första praktikvecka. En stor del av dem har någon form av det som vi slarvigt kallar “utländsk bakgrund”. Alla är placerade i kommuner där SD är representerade i fullmäktige.
Det krävs alltid stort mod för att ställa sig inför en klass och genomföra lektioner. Jag kräver att de ska bita huvudet av sina inre demoner och ta steget. Det finns inget utrymme för ursäkter och de studenter som skulle hävda att “jag har inte kunnat undervisa eftersom de tittar så konstigt på mig” har ingen framtid i svensk skola.
Det utrymmet finns inte.
Tysta tankar 
Som en enskild invandrarkvinnas upplevelser av SD’s intåg är det här förstås väldigt intressant men som något skrivet av en kulturchef på en större tidning så saknar det helt klart det här med att byta perspektiv som är det jag önskar mig när jag kommer till en kultursida.
LikeLike
Ja, det som berättas om är ju i alla fall, oavsett om det är ful och fel, vad många många med “utomnordiskt “utseende” känner. Att vara kulturchef syns inte på utsidan, och kanske inte heller inifrån insidan på kulturchefen det är en fast “position”, även om det i stunder är en övverordning och en maktfaktor. Men nere på det groteska livets djungelmarker där är stark och starkare språk, och där är man ett utseende, man inte blir av med. JAg fattar alltså inte hur folk orkar vara rasen för det rasistiska. Det är så direkt, så uppenbart. Folk kan ogilla kommunister, men om du inte tar på dig fana och bär Marx syns det inte, och du väljer. Att kommunista är att TA en position, göra motstånd, ha anspråk, det här, mitt land, önskar jag vore si eller så. Men att vara utbölingen som inte är välkommen, vilka anspråk kan du göra mer än önska att någon önskar dig?! vilken rätt äger du över att styra och ställa med landet om du inte har legitimitet därtill?
LikeLike
Kan man kräva att vara önskad? Kanske!
Jag försöker klara ut vilka nivåer som är juridiska, moraliska och mer känslomässiga. De senare är svåra att komma åt och lämpar sig bra för projektioner.
LikeLike
Att vara lärarstudent, är att ha en position, underordnad Lärare förvisso, men i den stunden har du en roll som är dig given och du har all rätt att ta den, oavsett om en del av dina underställda elever önskar bort dig. Det är skillnad på civil och icke-civil, är det inte?
LikeLike
Uh – civil?
Ja kanske är läraren militär i den betydelsen “att vara en del av staten”! Och då lånar du makt och status i kraft av ditt ämbete.
Kanske tar sig föraktet andra uttryck när hierarkierna korsar varandra.
LikeLike
Bra skrivet MrsS.
Det som kulturredaktören skriver är något som plötsligt krupit inunder skinnet på många av oss som har ett icke-nordiskt utseende.
Det handlar inte om ras, utan om att se ut som en främling, och utifrån det kunna sorteras in i något, eller ut.
Jag är en tänkande människa och har aldrig velat svälja offermentaliteten och utanförskapet som jag inbillade att många invandrade draperade om sig. Trams tyckte jag, ni väljer ju själva den rollen!
Nu förstår jag bättre. Jag kan se mig själv som en världsmedborgare hur mycket jag vill, men vad hjälper det när andra ser mig som en främling.
Vi har alla blivit påverkade av de vindar som blåser. Min helsvenska, goa gamla grannfru pratade med mig om sin nya rädsla. Hennes väninna polisen hade varnat henne för att gå ut på kvällarna, varnat henne för de mörka. Det är oroliga tider nu, hade hon sagt.
Förmodligen kan man inte kräva att vara önskad. Kanske kan man nöja sig med att kräva att inte vara oönskad?
LikeLike
Känslan har rätt och jag argumenterar utifrån en död position.
För oss som lever med ett ständigt främlingsskap i tillvaron och kanske det skulle gå att önska sig tillvaron som lite mer välkomnande?
Men det kanske inte går att jämföra en Becketsk filosofisk absurditetsupplevelse med den smygande rasismen hos grannar?
Rädslan kanske sprider ut sig – delvis om vi låter den göra det. Jag jämför Chukris text med sådana myter som pensionärerna älskar att bekräftar för varandra. Statistiken visart att oprovocerade brott mot äldre inte alls är så vanligt som de flesta tycks tro.
LikeLike
Jo, du har förståss rätt, jag kan se mig själv i min granntant. Sanningen om en själv är alltid precis om hörnet va? .-)
LikeLike
Jag vet inte om jag vill ha rätt. Det känns inte bra att relativisera rädsla.
LikeLike