Jag har en lektion med nya lärarstudenter om värdegrund, en skola för alla och allas lika värde. Vi försöker få syn på våra egna fördomar och hierarkier genom att göra några värderingsövningar där de får välja mellan personer som ska kallas till jobbintervju. Det blir fort komplicerat och vi vårdar krampaktigt bilden av oss själva som öppna och fördomsfria.
För mig är det ett stort problem att jag inte har någon strategi för hur jag ska förhålla mig till SD på lärarutbildningen. Tidigare var de en marginell företeelse som vi kunde håna och demonisera utan att riskera att kränka någon i rummet. Jag lutade mig tillbaka i en bekväm demokratisk medelklassgemenskap och behövde inte stå till svars för mina åsikter.
Nu är det mer besvärligt och som lärare präglar jag naturligtvis stämningen i klassrummet. Antagligen har de nya studenterna redan avkodat mig och räknat ut att jag inte tillhör kärntruppen i partiet – men hur ska jag använda min makt för att inte krympa utrymmet för samtal? Det finns en uppenbar risk att de som ligger i gränslandet väljer inkapsling som taktik för sina 3,5 år på utbildningen. Man har en åsikt hemma och en i skolan. Det vill jag inte medverka till.
Jag är säker på att det finns studenter som har röstat på partiet och nu brottas vi med frågan om det är möjligt att vara lärare och samtidigt höra till ett rasistiskt parti? En student hävdar att det räcker med att läsa partiprogrammet och en annan menar att partiet består av människor som enbart värnar om det svenska trygghetssystemet. De är “invandraroroliga” snarare än “invandrarfientliga”.
Tysta tankar 
En semantisk analys av partiprogrammet kan inte beslå SD med invandrarfientlighet. Varje individ är oskyldig till dess att motsatsen bevisats och det betyder att “guilt by association” inte heller är en korrekt metod för att svartmåla sd’s företrädare. Jag upptäcker att det är en väldigt stor andel av oss svenskar som är “invandraroroliga” och kan ibland känna mig otäckt ensam om att förespråka den fria rörligheten.
Jag har kommit fram till att det viktigaste som lärare är inte vilka åsikter man har eller hur mycket man torgför dem utan i vilken grad känner eleverna att det inte spelar någon roll för deras studieframgång vad de har för åsikter. Jag avkodade min svensklärare och bytte fokus åt vänster på mina uppsatser. Upplevs man som sådan har man verkligen skadat eleven rättigheter.
LikeLike
Javisst är det lockande att använda klassrummet som en sockerlåda för att deklamera åsikter – särskilt om man har skollag i ryggen och uppfylld av uppdragets och värdegrundens betydelse.
Jag är kanske inte lika övertygad om att det finns en möjlig neutral position. De flesta barn och studenter har övat upp en extrem skicklighet i att läsa av lärares signaler och gjort det till en livsuppgift att förutsäga vad det är vi letar efter vid bedömning.
Jag försöker göra mig lite svårtolkad men har ingen större lust att leka kurragömma. I den bästa av världar kan de skilja på samtalspartnern Mats och betygsättaren Mats. Den senare belönar inte inställsamma studenter utan letar efter kvalitativa reflektioner…
LikeLike
En viktig fråga du ställer, Mats. Mer än andra har vi som uppgift att försöka påverka och förändra attityder och värderingar i mer demokratisk riktning. Det kan man bara göra genom att ta dialog och genom att försöka se och förstå sin elev.
Som lärarutbildare måste man också vara väldigt tydlig med att skolan inte är värdeneutral. Som lärare får man i och för sig tycka vad man vill, men man får varken skriva, säga eller ens antyda eller ens sucka något som strider mot värderingarna i läroplanen. Med tanke på det är läraryrket ett olämpligt val om man inte helhjärtat kan ställa sig bakom läroplanens mål.
Det Jan skriver om elevernas rätt till åsiktsfrihet är både väldigt sant och väldigt viktigt. I Sverige finns det en tendens att se sig som ädlare – inte för att man är god eller gör bra saker utan för att man har “rätt” åsikter. Det kan leda till sådana lärarövertramp som Jan beskriver.
LikeLike
Jo på ett plan är vi kanske en sorts väktare och i bästa fall kan vi luta oss mot värdegrunden när det blåser kallt.
Jag är osäker på om värdegrunden är tillräckligt starkt formulerat när det kommer till kritiska situationen. “Allas lika värde” borde ju betyda just “allas lika värde” och inte enbart de som har uppehållstillstånd.
Det finns en del historier om du duktiga SD-lärare som i praktiken har yrkesförbud. Det här används naturligtvis i partiretoriken. Frågan är om det går att undvika?
På ytan tycker de flesta lärare om ett flerstämmigt klassrum – men få är beredda att avstå från tolkningsföreträdet.
LikeLike
Är SD:s politik rasistisk? Det tyckte inte Jan Guillou, och jag har inte heller sett några sådana tendenser i deras partiprogram.
Vad är rasism?
LikeLike
Jag är osäker på vilken definition av rasism vi bör använda inom skolan. Retorkien om allas lika värde är väldigt svajig i ett samhälle som genomsyras av olika former av hierarkier.
Jag tror också att det är viktigt att försöka dra en gräns mellan å ena sidan den rasism som i ett historiskt perspektiv är lätt att beskriva (kolonialismen och nazismen, Sven Lindkvist har väl ringat in fenomenet väl i “Döda varenda djävel”) och å andra sidan det där lite vaga talet om etnicitet och andra hotande kulturer som ibland tas till intäkt för främlingsfientliga åtgärder.
Ja SD vill skydda någonting ganska oformulerat och vagt som de kallar “svenskhet”. På 70-talet var en stor del av vänsterrörelsen engagerade i något som kallades “folkets kultur” och det var mins lika mystiskt.
LikeLike
Betyder det att den som gillar exempelvis engelsk kultur är rasistisk?
LikeLike
Om du tror att engelsmän är en ras är det nog så?
Påståenden som “svarta har rytmen i blodet” tror jag faller för strecket.
LikeLike
Jag tror att fokus felaktigt har lagts på rasism, när det istället handlar om xenofobi.
Det är inte rasistiska vindar som blåser, utan xenofobiska; rädsla för det främmande. Främmande människor, främmande kultur, främmande religioner, främmande konstellationer.
SD vill se ett tryggt och välkänt Sverige, och sinnesbilden för trygghet är enligt dem tiden efter folkhemmets bildande och innan all denna kostsamma invandring…en frusen bild av lyckligare tider. Förenklingarnas politik.
Skolan ska stå för vissa värdegrunder: demokrati och allas lika värde. Alla ska få ha och utrycka sina åsikter, även rasister. Enda sättet att bemöta rasism och xenofobi är om detta får luftas….därifrån kan man förhoppningsvis ta debatten upp till vettiga höjder.
Det man vill förmedla är allas lika värde, då bör man också ta alla tillfällen som ges att praktisera och debattera detta!
LikeLike
Jag vet inte om ordet xenofobi funkar? Det låter väldigt mycket som en psykisk sjukdom och då är det svårt att diskutera på ett rationellt plan.
Vag “invandraroro” med icke definierade symptom?
LikeLike
Xenofobi skulle mycket väl kunna klassas som psykisk sjukdom, en fobi. Rädsla för det okända och främmande, det inbegriper ju så mycket mer än bara invandrare.
Mycket av SD:s politik handlar ju om att skapa en (enligt mig) falsk trygghet som bygger på det välkända och invanda. Det är det man fjäskar med, att återskapa nåt som aldrig kommer igen.
Världen är förevigt föränderligt, och att kunna anpassa sig till en föränderlig värld är tryggare än att försöka frysa en sekund i världsalltet.
Invandraroro är bara ett av många symptom, men kanske det tacksammaste att ta till.
LikeLike
Om vi leker med tanken att den här sjukdomen finns inom oss alla blir det spännande. Även om jag på ett rationellt plan håller med dig (att lära sig med förändring är funktionellt) är det svårt att inte vilja kännas vid den nostalgiska sentimentala idiot som vi bär med oss.
Olika knep för att bekämpa tillvarons förgänglighet och frysa det där ögonblicket mellan vaggan och graven som vi kallar l “liv”?
LikeLike
Bara man är medveten om att det faktist är en idiot man bär med sig, så är det ju lugnt. Nostalgi är ett skönt nöje, men kanske inget man ska bygga sitt liv kring.
Nä, för egen del så skulle jag aldrig vilja frysa värdefulla ögonblick. Det är just deras förgänglighet som gör dem så åtråvärda.
LikeLike
Jag är inte säker på att Proust skulle hålla med dig? Även om ögonblicken förflyktigas och förvrängs i minnets gruvgångar tror jag att de flesta av oss vårdar dem på ett närmast desperat sätt!
LikeLike
Jag är inte säker på att det är något negativt att Proust sannolikt skulle protestera. Nyckelbegreppet är ‘desperat’. Att försöka bygga sitt liv i minnen, äkta eller konstruerade, är som att försöka kliva in i en såpbubbla och flyga iväg. Den skimrar så lockande, men petar man på den är den borta.
LikeLike
Alternativet kanske är det starkt visionära förhållningssättet – att ständigt vara på väg någonstans?
För att leva i nuet är väl inte att tänka på… Jo, kanske en kort sekund!
LikeLike