Vi bor på det österlenska höglandet (147 m.ö.h.) och när det blåser västliga vindar skakar huset. Det säkraste sättet att hitta lite lä är att ta sig ner till Knäbäckshusen där den branta kusten ger bra skydd mot vinden. Det är en geologiskt spännande plats och ofta drabbas jag av filosofiska bryderier kring tillvarons och kustlinjens föränderlighet.
Den gamla sjöbotten har sedan inlandsisen drog sig tillbaka stigit ungefär 20 meter och det är lätt att hitta spår av olika tidsåldrar i de skikt som erosionen blottlägger. Stolta träd rasar varje år ner mot havet och jag beundrar deras försök att klamra sig fast vid en sandig jord som inte längre finns.
Förstora - kolla jordlagren!
Ett sätt att förstå socialdemokratins misslyckanden i de senaste valen har varit “Vi har tappat kontakten med rötterna”, Bilden av en partielit med maktfullkomliga pampar som inte förstår rörelsen har varit en återkommande analys av socialdemokratins problem och kanske är den giltig fortfarande. Samtidigt tror jag att den här hetsen mot politiker riskerar att bli ensidigt personfixerad och göder dessutom politkerföraktet på ett obehagligt sätt.
Jag tror att det är rimligare att tänka “Rötterna har tappat kontakt med jorden”. Det starka partiet som skulle skydda de svaga, motverka orättvisor och hjälpa de utsatta – det partiet gick vilse i sina försök att hitta ett objekt för sina omsorger. På samma sätt som rötterna famlar i luften på stranden famlar också socialdemokratin efter någon att ta hand om.
Den utlovade skattesänkningen för pensionärerna beskrevs i Publik service som att “Vi som alltid har fått sleva i oss hela gräddtårtan nöjer oss inte förrän vi har fått även den sista biten av marsipanrosen”.
Under tiden famlar rötterna i luften:
– Jag behöver någon att krama. Krama mig!
Landhöjning som politisk metafor?
Tysta tankar 
Bra liknelse.
När rätterna tappar kontakt med jorden måste väl var det som benämns postmodernism.
Ingen koppling mellan input och output och ett fullständigt ointresse av hur överföringsfunktionen mellan input och output fungerar.
Det skall liksom bara fungera ändå. Ungefär som att solen går upp på morgonen och ner på kvällen.
LikeLike
Jag tror vi måste reda ut det där med begreppet postmodernism som du använder för de mest skiftande saker som du inte gillar!
Kritiken mot modernismen uppfattar jag som nödvändig – den stora planen hade havererat och drömmen iom ett harmoniskt samhälle med gemensamt ansvarstagande bröts ner i många mindre delar. Sovjetstatens sammanbrott var väl den slutgiltiga domen över den moderna drömmen.
Det vi kallar postmodernitet är individens försök att skapa någon form av fragmentarisk mening i en tid då gud, staten och marknaden har övergett oss. Tillfälliga allianser av vänskap, familj och bygd bjuder in oss att känna meningsfullhet men de flesta har nog accepterat att det där med “mening” är något vi får skapa själva.
Därför blir det lätt patetiskt när ett parti ska lägga världen tillrätta åt oss, skydda oss, lyfta oss och till sist – rädda oss från oss själva.
Postmodernismen kan aldrig bli ett ideal och de som försöker utnyttja hållningen för att försvara cynism tror jag har missförstått idén om individuell moral.
LikeLike
Fast jag anar att evolutionen är “den stora berättelsen” som ersätter en del av modernismens tilltro till “det goda samhället”.
Går de att förena?
LikeLike
Rotavdrag!
LikeLike
Jag skulle gärna se ett full ROT-pådrag!
LikeLike
Postmodernismen är väl en eklektisk rörelse som kan beskriva ett skede men också beskriva själva skredet? Beror på hur man benämner och använder det, postmodernistisk konstgenre kan du inte tvätta bort Anders, hur du än försöker, den ÄR, en definition, både som rörelse och genre, och inte heller den övergång från modernismens framstegsresa till den efterkommande fasen av fragmentering, dekonstruktion kan du trolla bort som en akademisk lek. Nyliberalismen är väl ett eminent exemel på postmodernismens verkningar? men den kunde också ha hållt upp dörren för större mångfald, men på många håll valde man konservatismen, man vågade inte, så nu smäller brunskjortor dörrar i Europa i längtan efter något fast, berättelsen, historien, som om den någonsin varit enad.
Och din Rot- metafor Mats, den är tjusig och vackert illustrerad, jag förstår lusten när du kom tanken på spåret, men: liknelsen haltar något. Inte tror jag att den 42 åriga fabriksarbeterskan i Gävle som riskerar att få sitt jobb indraget för att de flyttar tillverkningen till Baltikum egentligen känner en överdriven omfamning av sosseklustret? nä, bristen på omfamning drev henne snarare till SD, där hon trodde att tryggheten skulle uppenbara sig (bara för att man inte tyckte om Baltikum, eller snarare Balter?).
LikeLike
Jag tror egentligen inte heller att vår längtan av trygghet har blivit mindre och känslan av att vara lurad övergiven kan nog dyka upp på många håll i samhället. Kanske är det socialdemokratins avgörande misstag – att lova en trygghet som inte går att leverera i en värld där makten är gåtfull och svåråtkomlig.
Träden har hållit uppe strandlinjen mot havets erosion länge – men nu rasar det och sanden sköljs ut i havet. Jag försöker nog tala om symbios och ändrade levnadsvillkor.
LikeLike
Riskabel position.
Framför allt missar vi chansen att analysera verkliga problem om du blandar in den typen av antiintellektuella och anticivilisatoriska hållningar.
Det går nog att vilja se de stora berättelsernas sammanbrott utan att hänfalla till varken allmän konservatism eller teknikromantisering.
Visst går det att kritisera primitivism och de som är emot tillväxt samtidigt. De flesta av oss har väl ett kluvet förhållande till teknik. Vi älskar att hata våra apparater…
LikeLike
Jag använder termen för att retas med folk som inte tror på termodynamikens första och andra huvudsats.
De som tror på något slags väsen.
De som trodde att välståndet var för evigt.
De som ansåg att teknik och företagande var något riktigt lortigt.
LikeLike