Jag följer den förfallna och pompösa stentrappan uppför branten.

Stentrappan som gud glömde

Sommaren 1993 hyrde vi en ganska muggig stuga med tillhörande sunkig husvagn. Idag vandrar jag uppför strandbrinken och återupplivar gamla minnen. I den husvagnen lät vi barnen sova och jag har fortfarande dåligt samvete över att vi utsatte någon med luftrörsbesvär för den påfrestningen. Inte ens de sibiriska dvärghamstrarna borde ha fått vistas i en sådan miljö.

Jag ryser av obehag och återvänder till stranden där Rörums södra å möter Östersjön. En helt magisk plats där laxfisket länge var grunden för bybornas försörjning.

Märks det att jag försöker undvika valet?