Jag ska föreläsa om vad barn och unga gör på nätet och bläddrar i Elza Dunkels bok efter uppslag. Det finns en grundläggande tro på barns kompetens och kunskapens nödvändighet som gör boken väldigt hoppfull.  Nätets möjligheter är oändliga och genom att pröva lär vi oss att hantera farorna som utmaningar.

I dagens Svd skriver Jonas Andersson om fenomenet chatroulette.

Länk till svd

Ett av de mest illustra och minst sagt ekivoka exemplen på detta är tjänsten Chatroulette, som seglade upp som ett av nätets mest omtalade fenomen det senaste året. Tjänsten möjliggör omedelbara videochattar med slumpvis utvalda främlingar och har beskrivits som både surrealistisk, beroendeframkallande och i högsta grad motsägelsefull. Den är chockerande öppen och sexuellt anstötlig, stundtals bisarr, men samtidigt en plats för oväntade möten mellan potentiellt sett vem som helst, världen över.

När du slår på din webbkamera är du plötsligt ansluten till en annan, slumpmässigt vald person som gör precis samma sak någon annanstans i världen. Du stirrar bokstavligt talat in i någons vardagsrum, medan de stirrar in i ditt. Det står dig helt fritt att göra vad du vill: prata med folk, skriva meddelanden, göra lustiga handrörelser – eller klicka bort personen utan att ens säga hejdå, och hoppas på att hitta någon annan, mer intressant person där ute. Gränssnittet är minimalistiskt; det enda du ser är din egen videobild, personen du är ihopkopplad med, textrutan för eventuell chatt, samt en knapp för att gå vidare till nästa slumpmässigt valda person.

Eftersom jag är en mycket seriös lärare som lever efter devisen learning by doing kan jag nu rapporterat att jag har prövat. Min kvot av onanerande ryssar är fylld.