Jag möter en ivrig student i högskolans ljusgård vid sidan om valbåset:
S: – Har du bestämt dig än?
Jag: – Öh, nej…
S: Du röstar väl inte på alliansen?
Jag: – Öh…
S: – Jag vet att du som lärare inte ska påverka oss och jag förstår att du inte vill säga vem du röstar på – men lova att inte rösta på dem!
Jag: – Öh…
Som tur är gick min tillfälliga afasi över och nu kan jag uttala även flerstaviga ord. Annars funderar jag på att skaffa en sådan tuta som Harpo använde för att meddela sig med.
Tysta tankar 
Jag tycker du reagerade på ett naturligt sätt på en onaturlig situation, Mats. Valhemligheten är viktigare för somliga än för andra, men man kan aldrig utgå ifrån att någon annan vill sätta en partilapp i sin panna.
Jag tvekade i väldigt många år innan jag engagerade mig partipolitiskt och jag tycker ibland att den offentliga grupptillhörigheten är besvärande. Stämplande och reducerande. Plötsligt associerar folk till en massa saker – inte nödvändigtvis sådant man känner sig bekväm med.
Lägger man till det förhållandet mellan lärare och elev som alltid är en slags balansgång där man försöker bjuda på sig själv utan att tappa sin professionalitet blir det extra besvärligt.
Däremot kan jag inte se varför man inte skulle kunna berätta hur man röstar om man känner för det. Hellre öppen varudeklaration än smygindoktrinering.
Men också om du hellre skulle skjuta dig i foten än rösta på alliansen kunde det ha blivit en märklig situation där med dig och din elev i förbund mot … etablissemanget? den onda halvan av befolkningen? Din uppdragsgivare?
LikeLike
Ja ungefär så snurrade nog mina tankar! Antagligen har de flesta studenterna redan avkodat mig men jag vill nog gärna ha friheten att vakna på morgonen och gå åt ett helt anat håll utan att behöva förklara för någon.
Kanske är det dubbelheten i att både representera makten och drömmen om en fri akademi som gjorde mig stum? De krampaktiga försöken att markera någon form av autonomi riskerar att framstå som patetiska. Världens lojalaste låtsasrebell.
Jag beundrar alla som orkar ta steget in i partipolitiken. Själv romantiserar jag min frihet och avskyr när folk tror att de vet vem jag är.
Var det Babben som sa: “Hur ska man veta vad framtiden har i sitt sköte när man knappt kan hålla ordning på sitt eget”
LikeLike
Det låter som Babben och det var ett härligt citat att gå och lägga sig på. 🙂
LikeLike
Men Mats, detta är ju ett evigt problem. Kanske inte så mycket för er som har en offentlig arbetsgivare.
Stackars mig som lever på en affärsmässig grund kan endast ta mig friheter inom ett alias. Annars skulle inte jobben finnas om jag offentligt torgförde min politiska hemvist. Men förmodligen har du redan genomskådat den.
Problemet med din student är att h*n har en naiv inställning till de rödgröna. Smaka på ordet och tänke på vilka associationer det ger.
Bara jag hör det blir det detaljstyrning a la SÖ och Lgr 80. Vad är det för pedagogisk frihet? Ingen.
LikeLike
Jag är inte säker på att din teori om detaljstyrning a la KGB och femårsplan stämmer? Det känns som om höger-vänsterskalan har upplösts och många orienterar sig efter nya parametrar.
I England har politikerna övergivit den hyllade detaljstyrningen och det sker i stort samförstånd efter att de först infört eländet i ungefär samma anda.
De svåra orden “likvärdig” och “säkerställa” lär fortsätta att spöka i debatten.
LikeLike
Men Mats, var är det för snack. Vad är det som är svårt med likvärdighet?
Går jag till ordboken betyder det två saker:
1. Värd lika mycket
2. Som innebär det samma
Tittar vi hittills i skolans värld finns ingen likvärdighet därför att lagrummen inte kräver det.
Med skollagen som ska tillämpas från 1 juli 2011, om 9,5 månad, är detta inskrivet i 1 kap 9 §. Vilket betyder att alla ska följa de nationella skolformsvis läroplanerna och kursplaner i grundskolan och ämnesplaner i gymnasieskolan oavsätt huvudman. Där har du likvärdigheten i VAD, men likväl har man den pedagogisk friheten HUR du når kraven.
Allt annat är en anarkistisk syn på utbildningen.
LikeLike
Jag tror att de flesta menar att den centrala frågeställningen när det gäller “rättvisa” handlar om motsättningen mellan :
1) Lika mycket till alla
2) Åt var och en efter behov
Jag tror inte att skollagen har huggit upp den knuten? Att alla ska göra samma sak samtidigt löser väl inga problem?
Och då är frågan vad och hur antagligen underställd det här med resurser.
Planekonomi är väl att tro att man kan kommendera fram resultat? I en kommun nära mig bestämde politikerna att skolans resultat skulle förbättras från 205 till 225 (eller vad det nu var). Jag tycker nog att den formen av styrning är en smula rörande.
LikeLike
Ett tips för den som känner sig tveksam om skillnaden på lika och likvärdig är att sätta sig ner och fundera över begreppen som begrepp. Använd ett enklare exempel än den komplexa skolvärlden eller rikspolitiken.
Exempel:
Kalle är allergisk mot äpplen.
Förskolan serverar äppelklyftor till mellanmål.
a: Lika för alla:
Varje barn får två äppleklyftor, varken mer eller mindre.
Konsekvens: Kalle blir i praktiken utan mellanmål, eftersom han inte kan äta äppelklyftorna han serveras.
b: Likvärdigt:
De övriga barnen får två äppelklyftor var. Kalle får två päronklyftor.
Konsekvens: Kalle fick också frukt till mellanmål.
LikeLike
Jo Mats, jag säger inte att undervisningen ska vara lika. Vad jag säger och skollagen den ska utgå från samma förutsättningar. Det är här misstolkningen görs.
Varken läroplaner, kursplaner eller ämnesplaner talar om HUR du gör det. Så alla behöver inte göra det samtidigt på samma sätt men alla ska basera det på kraven i dessa styrdokument. Det är målstryning och pedagogisk frihet.
Och jag förstår inte ett dugg av att detta skulle vara planekonomi. Sedan är kommunerna ena krattor på hur de ska styra skolan.
LikeLike
Vi har ett parti som har varit skickligt på att predika frihet men administrera styrning – när det gäller detaljstyrningen av ny lärarutbildning har jag inget förtroende för regeringen.
Borde jag det?
Studenternas frihet är ett minne blott!
LikeLike
Ja, att ni blivit hunsade på lärosätena kan jag förstå. Det tär ju på den akademiska friheten att inte få välja vad ni ska lära ut.
Men därifrån till att regeringen talar om HUR Mats Olsson undervisar existerar väl inte eller?
LikeLike
Just nu är det en ganska ängslig process där vi försöker lista ut hur de tillståndsgivande myndigheterna egentligen tänker.
En variant är att den formella akademiska kompetensen är viktigare än allt annat och då blir de här innehållsliga och metodiska diskussionerna…hmmmm…. som de brukar säga på sportsidorna “av akademiskt intresse”
LikeLike
Jag trivdes väldigt bra på min lärarutbildning men anser att på två områden brast den fullständigt.
1. När det gäller betyg så hade vi två föreläsningar om lite historik av en föreläsare som ägnade väldigt stor tid åt att berätta att betyg var omöjliga att sätta. Vilken usel hjälp till en lärare som sen måste sätta betyg!
2. Vi hade ingen kunskapsuppföljning så jag hade en “klasskamrat” som klarade 20 poäng pedagogik genom att sitta av 3 föreläsningar och inte ens läsa en rad i böckerna.
Det här rena tjänstefelen så jag har en viss förståelse för att man tycker att lärarutbildningen inte gjort det som de borde och därför vill reglera mer.
PS. Jag har kollegor som mött många ytterligare varianter på undermålig utbildning. Lågstadielärare med usel utbildning matematik och svenska etc.
LikeLike
Jag är ganska rött på alla de här skrönorna om den dåliga lärarutbildningen som nu tas till intäkt för väldigt långtgående och motsägelsefulla förändringar.
En del av problemen är kanske att yrket i sig är svårt att lära ut. De metodiska delarna går kanske att reducera till modeller och på sextitalet var det många som trodde på MAKIS och annat som en möjlig kungsväg till “den perfekta planeringen”. Idag menar nog de flesta att det gäller att hitta en balans mellan ämne, pedagogik, egen bildning, praktik, diskussioner, litteraturstudier, workshops, föreläsningar, uppsatsskrivande… och helst ska det komma i rätt ordning med tydlig progression.
Jag är mer intuitivt lagd och tror att de flesta studenters bildningsgång är mer osammanhängande. Förhoppningsbis lyckas de sätta samman fragmenten till en funktionell helhet innan de lämnar utbildningsfabriken. För de flesta tar det flera år av yrkesverksamhet innan de upplever någon form av trygghet eller balans i rollen.
Det är inte säkert att en bra lärare blir en bra lärarutbildare. En halvsmält teori är att en del av hatet mot lärarutbildningen är rester av den centralism som rådde på den gamla tiden då Lärarutbildningen verkligen kunde sätta dagordningen och vara en del av statlig ideologispridning.
Idag tror jag att mina kolleger har abdikerat från den positionen och tomheten kan uppfattas som vag och undflyende. För andra innebär det ett rum för reflektion och eftertanke.
LikeLike
Rekomenderar Mosevisionens alltid så aktuella valfilmer med höjd ovan tanken om att söndagens ställningstagande har ett rakt samband till den hand som ger oss vårt bröd för dagen …
LikeLike
Tack!
Fp: “Även tjänstemän har rätt att ta sig en bläcka – men med måtta!”
LikeLike
Mats, jag tycker nog att det handlar om mer än skrönor. I Uppsala var samtliga kandidater jag stötte på missnöjda med sin lärarutbildning. Brist på delaktighet, lågt tempo, fel innehåll, för grunda ämneskunskaper var några vanliga invändningar. I Norrköping och Linköping har lärarstudenterna haft liknande invändningar. Min insyn gäller bara ämneslärarutbildning och det är möjligt att det har varit bättre inom andra delar av lärarutbildningen, men att omläggningen med ett större gemensamt innehåll gav ämneslärarna sämre förutsättningar att göra ett bra jobb, det är jag övertygad om.
LikeLike
Det är svårt att diskutera något så stort och jag vet inte om de enskilda vittnesbörderna är den bästa utgångspunkten?
Lärarutbildningskommittén LUK:s betänkande redogör för vilka svårigheter som skulle lösas genom den nya utbildningen – en av de viktigaste var att lösa förhållandet mellan stat och kommun. Det fanns ett akut hot om att kommunerna var trötta på statens sät att organisera utbildningen och krävde inflytande över utformningen. I Malmö talade vi mycket om ömsesidig nytta ooch gemensamt ansvar.
Tidigare var det med vi här nere och dom där uppe – vilket är en utmärkt position för att klaga (men inte lika bra för att hitta gemensamma lösningar)
När utbildningen sjösattes 2001 var det bråttom. Trots att beslutet var taget gemensamt i riksdagen framställs det nu som ett socialdemokratiskt projekt och det fanns uppenbara hot om att genomförandet forcerades. I många städer fanns stora brister i praktikorganisationen och än lever skräckhistorierna om gymnasielärare som har tillbringat flera veckor på förskolor.
Tyvärr kom de första utvärderingarna av den nya utbildningen innan de den första kullen hade gått ut. Så när Björklund skyllde den svenska skolans dåliga resultat på den nya lärarutbildningen var vi många som tog oss för pannan:
– Skojar han? (Eller fanns det en mer långsiktig dold agenda?)
Mitt perspektiv är förskolans, fritidshemmens och grundskolans tidigare år. Kanske var det väldigt romantiskt att betona det här 0-18-perspektivet som många tjatade om på 90-talet.
Antagligen är jag en obotlig romantiker.
LikeLike
Sven Sundin, undervisningsråd på skolverket, uttalar sig om lärlingsplatser i lämplig tid innan valet. Han trixar med statistiken och jämför grupper på ett sätt som inte ger några resultat men drar sig ändå inte för långtgående slutsatser. Otroligt oproffsigt av en forskare och jag erkänner att jag blev så ursinnig att jag skrev ett långt blogginlägg där jag diskuterar vad som krävs av en bra skolforskning.
Jag brinner för att de skoltrötta ungdomarna ska få möta bättre vägar in i samhället och vill att forskningen ska understödja detta.
LikeLike
Bra att du håller koll – själv är jag ganska okunnig i ämnet.
LikeLike
Vi är många med olika specialiteter som kan vara med och bygga en bättre skola. Det är många områden där jag njuter av dina bidrag.
LikeLike
Mats, jag håller med om att man ska undvika att generalisera utifrån en snäv verklighet, men när det gäller bristerna i ämneslärarutbildningen är det många år av samstämmiga klagorop. Tråkigt dock när reformer jäktas fram.
LikeLike
I Malmö har en av de svåraste diskussionerna handlat om mentorskap – vem ska besöka studenten på VFU. I den gamla modellen var åldersöverensstämmelse och ämnesdidaktik avgörande. För att skapa kontinuitet valde vi en generalistisk modell där en mentor tog ansvar för bredare områden och denna generalism var nog provocerande för dem som betonade ämneskunskapernas avgörande betydelse.
Andra lärosäten kapitulerade och slutade med praktikbesök. Det är lättare att förlita sig på skriftlig rapportering och den egna legitimiteten prövas ej.
LikeLike
Jag hade besök av min ämnesdidaktiska lärare. Mycket lärorikt och dessa två lärare gav mig på mängder av andra sätt stora delar av den kunskap som gör att jag är en bra lärare. Jag vill absolut inte få alla er duktiga lärarutbildare att tappa modet. Jag tror att bristerna i lärarutbildningen hänger samman med ideologiseringen av skolforskningen och det som jag exemplifierade med Sven Sundins trixande med statistik.
LikeLike
Didaktiken sitter trångt – idag är det vetenskaplighet som gäller och de flesta praktiker har svårt att formulera generella utsagor om den “bästa pedagogiken”. Vi som jobbat länge är vana vid att hantera motsägelsefulla bilder av skolan.
Vi kanske inte behöver tala illa om akademiseringen här. Även om det är frestande.
LikeLike
Lite positiva tankar kring didaktik borde vi kanske samla ihop istället. Det borde inte vara omöjligt att fundera kring vetenskaplighet, generella utsagor och mätbarhet inom detta område. Skolforskning borde vara mycket mer konkret och inriktad på skolans vardag. De som kan mycket om didaktik har garanterat mycket att bidra med för en bättre skola.
LikeLike
När jag började arbeta på lärarutbildning var metodik ett fult ord. Allt var reflektion och de som betonade yrkets grund i hantverksskicklighet trakasserades. Det kallades “seminarietraditionen” och sågs som något katten släpat in.
LikeLike
Sorgligt, sorgligt! ……
LikeLike
Problemet är kanske den oblyga alliansen mellan pragmatikern Björklund (som vill ha en ganska enkel och handfast lärarutbildning med tydlighet som ledord) och de andra krafterna som låtsas att detta går att förena med fritt tänkande på ett oproblematiskt tänkande.
Vetenskaplighet är ingen grillkrydda man strör över en utbildning för att höja kvalitet lite i allmänhet. Det kräver en viss form av kritisk distans för att bli trovärdigt.
Moduler och avprickning….
LikeLike
Definitioner och avgränsningar är ledorden för forskning och som del av en akademiserad utbildning borde just detta ha ha skapats. När man misslyckas med det öppnar man upp för att någon politiker som städar eftersom diktatur är bättre än anarki. Ju mer inblick i den pedagogiska forskningen jag skaffar mig, desto mer sorgsen blir jag.
LikeLike
Vad innebär akademisering?
Det har använts flitigt för det har varit en trend över stora delar av världen att flytta ihop yrkesutbildningar med universitet och högskolor och allt från sjuksköterskor till militärer ska få högskoleutbildning. Det har däremot inte definierats speciellt väl och många använder det enbart för den rent fysiska flytten utan definiera målen. Den bästa definitionen jag har hittat är “utbildning på vetenskaplig grund” .
Målen med akademisering ställer till en rejäl diskussion där vissa talar om “akademiska abstraktioner” och en hel del definitioner och vetenskapsteori som del av utbildningen medan andra betonar det som en garanti för ett vetenskapligt prövande förhållningssätt till lärande och kunskapsutveckling. Med definitionen jag hittade så är det inte nödvändigt att göra några förändringar av själva utbildningen i samband med att den akademiseras. Det som är avgörande är att de förändringar man gör av utbildningen ska göras på vetenskaplig grund.
Efter att ha läst igenom det jag skrivit och insett hur odefinierad den här förändringen är och hur många totalt motsatta förhållningssätt det här skapar känner jag nästan lite skräck för att politiker skulle börja röra om i detta ormbo. Varför har inte forskarna själva rett ut definitionerna och målen? Någon typ av revirkamper eller varför?
LikeLike
Tja – det finns säkert många tolkningar. Akademisering har varit ett bondfångarknep för att höja utbildningars status (Läs Mats Alvesson – tomhetens triumf) Man förlänger utbildningar och mäter deras kvalitet genom examensarbetets längd. Det som skulle vara en yrkesutbildning utarmas eftersom alla resurser går till handledning av de skriftliga delarna.
Sjuksköterskor, socionomer och lärare drabbas i olika hög grad. Inom sjukvården tror jag att pendeln håller på att slå tillbaka. De flesta vill nog att sjuksköterskan ska kunna ge sprutor – inte enbart reflektera över hur man gör det på olika sätt…
LikeLike
Jag håller med dig till 100% och det jag försöker göra är att starta den diskussion som forskningen borde ha genomfört för att inse att själva utbildningen inte behövde förändras så mycket.
LikeLike
I Malmö försöker vi läka såren efter en “kvalitetshöjningsprocess” då erfarna adjunkter sades upp för att ersättas av disputerade.
Det gå så där…
LikeLike
SUCK!
LikeLike