Jag tyckte mycket om Bitterfittan av Maria Sveland och såg fram emot uppföljaren. Efter att ha läst Rakel Chukris recension är jag inte lika förväntansfull (länk):
Den politiska ambitionen lägger sig som teflon över berättelsen. ”Bitterfittan” var ett blod- och svettfyllt utsnitt ur verkligheten, men ”Att springa” har proppats full med karikatyrer. Det krävs stor välvilja för att orka sig igenom de fyrahundra sidorna. Resultatet är en grovhuggen feministisk grundkurs, förtäckt till roman. Men det var kanske meningen.
Tillhör vi fel målgrupp?
Tysta tankar 
Butterfittan… den är ju underbar – hur låter den manliga motsvarigheten?
LikeLike
Jag Vågar inte tänka på hur en sådan låter…
LikeLike
Du vet vad jag tycker om Svelands komplotteoretiska stereotyper.
Av någon anledning så glömmer hon bort att det i huvudsak är “kvinnan” som skapat mannen.
Skäll därför på damerna som levde i nordöstra Afrika för 1 miljon är sedan istället för gubbarna i Rotary.
LikeLike
Hur skapades mannen?
Jag anar att de här förenklade bilderna av intränade könsroller inbjuder till demoniseringar av manligheten och utopiska bilder av hur det skulle kunna vara om vi dekonstruerade förväntningarna.
Skäll på damerna i Afrika för 1 miljon år sedan – är det lönt?
LikeLike
Nej självklart inte men det kan hjälp att begripa hur det har gått till när man skall angripa problemet.
SYMBIOS
LikeLike
Ahhhhhhhhhhhhhhhh!
LikeLike
Ulrika Knutsson i Kulturnyheterna var inte alls så neggig, hon talade varmt om levande karaktärer, tror jag.
Men ni glömmer Det Andra perspektivet mina Herrar! Jag vill ha makt och stålar! och därför får ni allt ta och nerkonstruera er, det ÄR ju ingen utopisk lek vi pratar om, att vi för skoj skull dekonstruerar Man meddelst idel förlöjliganden. Nej. Titta bara på hur regeringsduglighet fortfarande associeras med hela handen, förenklande tydlighet och tammejfan också översitteri men absolut absolut INTE huvud på sne, glittrande ögon och mjuk röst.
LikeLike
MrsS
Ordet fortfarande gör mig fundersam.
Tror du att det finns ett samhälle där “regeringsduglighet” förknippas med :
huvud på sne, glittrande ögon och mjuk röst.
För mig så är det för evigt förknippat med det män längtar efter i ett helt sammanhang.
Den trygga snälla varma kvinnan som man vill bo, leva med och skaffa barn med.
LikeLike
Jag hänger inte riktigt med och har nog svårt att tolka mina reaktioner inför fenomenet Mona. Jag har väldigt svårt för just när hon lägger huvudet på sned och talar med den där vänliga inställsamma rösten som gör mig så nervös!
Och ögonen… jag vet inte om all mascaran försöker dölja eller framhäva något.
Regeringsduglig är ett stort ord – men om Mona är det bästa partiet kan bjuda på känns det som öppet mål för alliansen!
LikeLike