Den inåtvände twittraren

Nätet har fortfarande dåligt rykte. När jag försöker förklara för mina kolleger vad sociala medier egentligen är tittar de medlidsamt på mig och antyder något om bekräftelsepunderi och narcissism. Vad ska det egentligen tjäna till – allt det här kommunicerandet?

Historien om den första telefonen i Sverige är sedelärande. Två grevar byggde en ledning mellan sina slott och efter ett tag blev de två bybefolkningarna nyfikna och ville vara med. Några gjorde motstånd:
– Vad ska vi prata med dem om?

Den inåtvände twittraren ger några goda råd hur man ska uppföra sig på nätet.

Jag är ganska passiv på Facebook och helt ny på Twitter, men en sak har jag förstått: Det du ger, får du tillbaka.

Fast det visste ju redan Jesus.

7 thoughts on “Den inåtvände twittraren

  1. Jesus var fin på det sättet. Klok.

    Jag är ju kollega. Och bekräftelsepundare. Men det där med nätnärvaro kan ju handla om att vara del av ett sammanhang också. Att tillhöra en grupp. En grupp som man inte skulle nå i sin ordinära vänkrets. Nån som delar ens ganska smala intressen. Det tycker jag är bra. För mig.

    Like

    • Jo det finns något självbejakande som är befriande och sedan är det ju det där med oförutsägbarheten.

      Vi ropar ut i ett kallt och ödsligt universum – som visar sig vara bebott av trevliga och nyfikna främlingar!

      Like

    • Det går bra att vara avvaktande där – samtidigt är det helt legitimt att följa folk man inte känner. Jag har snott ihop de jag följer från folk jag litar på och det funkar bra!

      Telefonen… Vad gjorde jag tidigare utan den?

      Like

Leave a reply to Helena von Schantz Cancel reply