Jag möter 350 förväntansfulla studenter som vill registrera sig och läsa huvudämnet Barndoms- och ungdomsvetenskap vid lärarutbildningen i Malmö. Aulan är full och nervositeten påtaglig. Hjälper det att spela lugn musik när de går in och sätter sig? Troligen inte.

Jag ska inte recensera tillställningen, men önskar nog att vi  nästa år tonar ner inslagen som har negativ laddning. Jo, jag vet att det är viktigt att de lämnar utdrag från belastningsregistret innan de går ut på praktik. De flesta studenterna var nog förvånade över att de fick detaljerad information om TBC som få antagligen såg som ett akut problem. Jag är rädd att den här misstänksamma tonen dominerade över de andra budskap.

Jag avslutar och försöker måla upp bilden av en vänlig (men utmanande) utbildning. Ja det finns en plan, här finns toaletter och möjlighet att äta, du kommer att få en grupptillhörighet och schema. Samtidigt inser jag att många inte har hört ett ord av vad vi har sagt. Allvaret och känslan av allt det nya slår ut förmågan att ta in information. Antagligen kommer vi att behöva upprepa budskapen många gånger.

900 besök på den tillfälliga kursstartssidan tyder på att det finns en del frågor kvar. Jag gissar att det finns studenter som vill veta allt genast. Andra nöjer sig med en dag-för-dag-strategi. Det känns som ett stort ansvar att ta hand om alla dessa drömmar.

Vi lovar guld - förstora