Jag försöker att undvika ämnen som jag vet är infekterade och där jag saknar djupare kunskap. Det går inte så bra och ADHD-debatten gör mig lite bekymrad – fast glad också eftersom jag vill ha en levande diskussion här.
När vi startade det manliga nätverket fanns det en del personer som trodde att det var något antifeministiskt påhitt och en del män med dåliga erfarenheter från vårdnadstvister hörde av sig. Jag har en naiv förhoppning om att slippa bli indragen i sådana konflikter även om det är svårt att inte se kopplingen till föreställningar om mäns bristande lämplighet för läraryrket.
I dagens Sydsvenska presenteras personerna bakom rapporten ”Lund – staden där barn förlorar sina pappor” (minpappa.nu)
Kort sagt: ojämställdheten i vårdnadsdomarna speglar ojämställdheten i samhället. Men också en föråldrad lagstiftning.
– Den lever kvar i en föråldrad bild av kärnfamiljen. Dagens pappor tar mycket större del i sina barns liv än tidigare generationer – men det avspeglas ännu inte i vårdnadsmålen.
Jag har begränsade erfarenheter och borde inte ta ställning. När Per Frennrup kallar Socialförvaltningen i Lund för “Ett Auschwitz för pappor” blir jag besvärad av det höga tonläget och önskar att det fanns en neutral position. Pelle Billing antyder att det inte finns utrymme för en sådan hållning idag:
– Genom feminismen har vi män fått lära oss att vi har makt och att vi har förtryckt kvinnor i alla tider. Men den bilden stämmer inte med hur män själva upplever sina liv.
Man kan skriva och påstå saker om män som aldrig hade godtagits om man bytte ut ordet man mot ”svart”, ”invandrare” eller ”jude”, menar Pelle Billing.
Kanske hänger de här frågorna samman mer än jag vill tro? Jag funderar vidare på om det är möjligt att återskapa någon form av självförtroende hos de män som väljer läraryrket i en värld som genomsyras av stark misstänksamhet?
Gammal inbjudan - aktuellt tema
Tysta tankar 
För att spä på ytterligare kring detta finns det en konstig form av samhällsacceptans om kvinnor, som förlorat vårdnadstvisten, kidnappar “sina” barn från mannen som vårdnadshavare.
Och håller dem gömda på hemlig ort.
Då lägger rättsapparaten inte många strån i kors.
LikeLike
Plura
För ett bra tag sedan informerade ett granskningsprogram på TV att det idag kidnappas 4 barn i Sverige, VARJE DAG!
Övervägande av dessa barn kidnappades av Svenska kvinnor, men detta har tystats ner. Läser man sedan om hur domarna har utfallit i dessa kidnappningar, ja då är det ovänt, pappor döms oftare och mycket hårdare, kvinnor frias ofta då de säkert har haft ett “gott uppsåt” i att kidnappa barn. I de fall de blir dömda får de låga straff.
80% av de som sitter i våra fängelse har växt upp utan sin pappa, ger inte detta en hint om följderna av att barn inte mår bra av att inte ha sin pappa närvarande? Inte sällan är det mammor med hjälp av myndigheter som tvångsseparerar barnet ifrån pappan, för han behövs inte och är bara till besvär…
LikeLike
Jag är feminist och anser att vi lever i ett patriarkat där kvinnor hamnar i ett underläge och Birgitta Olsson (fp) och mängder av andra gör viktiga insatser för att förbättra kvinnors situation.
Detta betyder inte att det är bra att så många män upplever sig i underläge och faktiskt ofta är det. Systemet är inte likformigt och det har många beståndsdelar där kvinnor behandlar män riktigt illa. Man kan vara medlem i ett manligt nätverk och fortfarande vara feminist. Allra sorgligast blir det på områden där samhället skulle ha nytta av nytänkande och att bryta ett kvinnligt tolkningsföreträde. Mäns situation i vårdnadstvister borde lyftas fram och något kraftfullt göras snarast!
LikeLike
Jo tack, det skulle var behövligt.
Jag har andra hårresande historier, inte bara den om att kvninnor utan vårdna kidnappar barnen och samhället ser mellan fingrarna, utan även där kvinnan uppenbarligen är psykiskt sjuk och ändå får vårdnaden.
Hur i hela friden kan barn få växa upp hos bioplära sjuka kvinnor som knappt kan ta hand om sig själva utan ständigt hänger på andra. Men det är som jag erfart duktiga på att manipulera sin medsystrar, som är en smula lättmanipulerade. Både på vuxenförvaltningarna och domstolar.
LikeLike
Ljuvlig bild och ett sympatiskt inlägg, Mats.
Men sedan blir det nästan kvinnobashing à la Newsmill. Vi människor använder den makt vi har på diverse osympatiska sätt. Män som kvinnor.
Det finns kvinnor som har blivit av med vårdnaden under dubiösa förhållanden också, även om jag inte en sekund betvivlar att det här är något som drabbar fler män än kvinnor. Det är nu en gång så att i dagens samhälle regerar männen i bolagsstyrelserna och kvinnorna i hemmen. Med det följer både plus och minus. På båda ställena. För båda könen.
LikeLike
Ja, det här är verkligen en fråga där man inte ska dra alla över en kamm och eskalera debattnivån. Det är enda lösningen eftersom kvinnor och män är väldigt ömsesidigt beroende av varandra.
LikeLike
Pelle Billing är sansad och balanserad. Det är en bra egenskap.
LikeLike
Eller två!
LikeLike
Pelle är inte nöjd med hur han har citerats i artikeln:
http://www.pellebilling.se/2010/08/reportage-i-sydsvenskan/
LikeLike
Det finns en roll att spela på som en del mammor spelar ut på ett osmakligt och odistanserat vis gentemot papporna. Absolut, det måste dom lägg ner! Men att avläsa statistik i domar är en sak, jag skulle hellre vilja se statistik på hur många föräldrar som inte nyttjar sin umgängesrätt efter separation, och hur umgänget (vilket ord va?) fördelas mellan parterna utifrån könsaspekter. Det finns väl förstås mindre studier som försökt synliggöra detta men visst skulle man vilja veta ALLT. Det är viktigt tror jag att myter kring det här undanröjs, eftersom det gynnar barnen bäst.
LikeLike
Ditt resonemang är väldigt vanligt. Det går snabbt att visa att män som smiter är vanligare än de som inte får träffa sina barn men det är inte poängen.
Båda beteendena gör att barnen förlorar kontakt med pappan och därmed något viktigt för dem själva. Det betyder att om många män smiter från ansvar så blir det ännu viktigare att kvinnor aldrig motar bort dem.
LikeLike
Frågan om vem som smiter och vem som knuffar bort är nog alltför komplicerad – samtidigt borde det vara möjligt att ta fram upplevelsen av att “inte vara behövd” som ger utrymme för den där smitningsreflexen som jag tror är ganska vanlig men oerhört skamfylld.
Minns pungmesen!
https://lumaol.wordpress.com/2010/07/17/bland-pungmesar-och-plattmaskar/
LikeLike
“Eller två!”
Det är sant 🙂
LikeLike
Det intressanta är att det inte går att lägga någon form av feministiskt perspektiv på detta. Eller annat förskönande moraliskt perspektiv på frågan.
Personligen är de två fall jag beskrivit, kidnappning av barn från fäder och manipulering av domstolsbeslut av psykisksjuk kvinna sanna och inträffat i verkliga livet.
Om de sedan är statistiskt stokastiska eller inte är ointressant.
LikeLike
Här nedan framställs allt om ovanstående – svart på vitt! Denna välformulerade “Bibel”,i detta mycket smärtsamma ämne borde finnas tillgänglig på varje “beslutfattares” bord, samt ingå som en självklar del i utbildningen av blivande sådana! http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=1&cad=rja&uact=8&ved=0CDEQFjAA&url=http%3A%2F%2Fsv.wikipedia.org%2Fwiki%2FF%25C3%25B6r%25C3%25A4ldraalienation&ei=bCtCU8rMFaT_4QTFw4DYDg&usg=AFQjCNG-LLfhwlSIs4wTJH2hSh7M8HNBMA&sig2=uw9z5hJHSDF8-FE5vhZw4w&bvm=bv.64125504,d.bGE
LikeLike
Oj – tack!
Du menar att det inte blivit bättre sedan inlägget skrevs 2010?
LikeLike