En flock kor går i hagen utanför vårt hus och jag tröttnar inte på att se dem äta, idissla och umgås under vänskapliga former. Det är nyfikna djur med en stark gruppkänsla. Ibland tycker jag mig förstå dynamiken i gruppen, men antagligen har jag sett för många disneyfilmer och läser in mänskliga känslor hos de oskyldiga djuren.
Soffie tog den fantastiska bilden!
I lördags bröts harmonin för några sekunder. Två kor som hade kalvat sent blev utsläppta med sina veckogamla kalvar.
Hierarkin hotades och den ömtåliga balansen var rubbad. Den rödaktiga kvigan visade vem som bestämde (?????) och snart var ordningen återställd.
En dag i ett grässtrås liv:
Marken – munnen – strupen – vommen – nätmagen – bladmagen – löpmagen – ändtarmen – marken….
Jag tror att det här inlägget har något med diskussionen om mobbning att göra, men det är en mycket långsökt och obehaglig tanke att “allt handlar om att veta sin plats”?
Naturen är en ytterst suspekt läromästare för hur vi ska leva våra liv!
Soffies blogg!
Tysta tankar 
Mobbning – nej!
Naturens ragordning – ja!
LikeLike
En stor skillnad är att de andra korna fortsätter beta, och inte tar ställning för den ena eller den andra.
LikeLike
Poäng!
Till skillnad från hönsgården där alla vänder sig mot den svagare…
LikeLike
Begreppet hack kyckling är väl bekant?
LikeLike
Jo – men i kornas värld brukar det råda fullständig harmoni. Åtmintone från mitt ytterst okunniga perspektiv!
LikeLike
Tyvärr finns det absolut gruppbeteenden av obehaglig karaktär även bland kor.
LikeLike
Jag som väntade länge med att växa och inte var duktig i bollsporter blev förstås placerad sist i skolans hierarki. Jag var aldrig mobbad men då jag aldrig accepterade min plats så fick ta emot mycket stryk. Det var ganska skönt att komma till gymnasiet där andra egenskaper värderades och att slippa slåss.
LikeLike