Jag har varit ganska duktig och unnar mig en cykeltur ner i skogarna söder om S:t Olof. Övermodig startar jag den inbyggda gps:n i mobilen (RunKeeper) och funderar om detta är att bra tillfälle att testa Bambuser. Hur intresserad är världen av en direktsändning från min utflykt till de inte så berömda Onslundagruvorna?

Länk till länsstyrelsens presentation av området

Jag hittar gruvorna, som är inhängnade med ett högt staket på grund av rasrisken, och besegrar min nyfikenhet att ta mig ner i groparna. Hålet i staketet är lockande men jag har sett alltför många filmer om nedrasade gruvgångar för att våga. Länsstyrelsen ger besked om driftens historia:

Gruvorna var i drift framförallt under andra världskriget och en bit in paå 1950- talet. Det man bröt var huvudsakligen flusspat men även en viss mängd blyglans och svavelkis tillvaratogs. Troligtvis har våtanrikning skett på platsen.

Läraren vaknar och jag inser att mina kunskaper om flusspat är begränsade:

Flusspat är ursprungsmineral för fluorväte vilket i sin tur används som utgångsämne för övriga fluorföreningar. Ingen sådan tillverkning av fluorväte sker i Sverige. Hit importerad flusspat används i metallsmältor inom ståltillverkningen.

Hur stor del av fluoriten från Onslunda gick till Hitlers krigsindustri? Vill jag verkligen veta? Jag cyklar vidare söderut och närmar mig en samling hus med det kittlande namnet Snogge.

Här vänder lyckan och jag blir smärtsamt medveten om min utsatta position. Det börjar med att mobilen dör – GPS tuggar batteri i oanad omfattning och jag stänger av apparaten utan större saknad. Värre är det med punkteringen som tvingar mig att gå hem.

Människor har pilgrimsvandrat till S:t Olofs kyrka sedan 1100-talet så jag är inte den förste syndaren som söker botgöring den här vägen – men jag hade hellre cyklat.

Källan i S:t Olof - här drack Linné!