Det går bättre och bättre. Jag kommer att vara ansvarig för den första kursen som våra studenter möter och det känns som ett viktigt uppdrag att deras första kontakt med Malmö högskola blir positiv. Samtidigt gäller det att inte vara alltför omhändertagande. Målet är självständiga studenter – tror jag.
Jag planerar höstens verksamhet för det manliga nätverket. Vi måste hitta en form som gör träffarna meningsfulla både för nyantagna studenter och redan yrkesverksamma lärare. Jag försöker lita på att de som kommer till träffarna har erfarenheter de vill diskutera och vill lägga band på min kontrolliver. Ett nätverk är ingen kurs.
Mitt uppdrag att ringa till avhoppade studenter går trögt. Den naiva förhoppningen att hitta en enkel förklaring till varför män avbryter sina lärarstudier har havererat och mina försök till kategorisering av materialet blir allt mer motsägelsefullt.
Kanske är jag fortfarande en smula bitter över att DJ ratade vår och Borås ansökan om att ordna en nationell konferens för manliga nätverk vid landets lärarutbildningar. Nu gäller det att samla sig till nya tag lokalt och förhoppningsvis kommer studentkår, fack och kommun inse att det är en viktig fråga.
Vi måste diskutera olika former av manlighet!
Tysta tankar 
En enkel förklaring är väl att de hoppat av eftersom de inte kände sig välkomna och att du inte har någon lösning för att de ska känna sig välkomna om de skulle börja igen?
LikeLike
En enkel förklaring är väl att de, många ggr, hoppat av eftersom de inte känt sig välkomna och att du inte har någon lösning för att de ska känna sig välkomna om de skulle börja igen?
LikeLike
Någon enkel lösning har jag absolut inte – jag är glad att det beskrivs som ett “problem”!
LikeLike
Lösning:
En lärarhögskola för manliga lärare som får uppgiften att rädda Sverige som en framtida välfärdsnation.
En ungefär lika viktig uppgift som fick Winston Churchill att uttala:
“Aldrig förr i historien har så många haft så få att tacka för så mycket”
LikeLike
Lite måtfull manlighetsromantik kan jag nog leverera – kanske är churchillcitateten aning för krigiskt för min smak. Men jag kan nog vänja mig….
LikeLike
Men jag lämnar hundraprocentig utfallsgaranti.
Men tiden för hjältar och hjältebyggen är väl fullständigt passé.
Även om det fungerar.
LikeLike
Det låter väldigt lockande. Jag tror att hjältesagorna ligger nära människans natur.
Finns det kulturer utan hjältar?
På ett plan är vi väl alla hjältar i våra egna små sagor…
LikeLike
Mats, även om svaren är motsägelsefulla är det ett viktigt och anständigt arbete du gör när du ringer upp. Dels ger du dem signalen att de var viktiga och att det märks att det försvann, dels får du veta om det finns något missförhållande ni behöver rätta till. Med tanke på det är motsägelsefulla svar snarast uppmuntrande.
LikeLike
Tack för uppmuntran. Jag försöker vänja mig vid den här komplexiteten som gör att varje försök till svar eller åtgärd genast skapar nya problem.
Rädslan för att sänka kravnivåerna är stor och vi gör inte männen någon tjänst om de får gräddfil genom utbildning. samtidigt riskerar det här meritokratiska synsättet att osynliggöra de kulturella krockarna. Många talar om en vag men påträngande känsla av att “inte passa in”.
Kanske finns det en austronautliknande sektkänsla i lärarkåren:
– Du måste vara av det rätta virket…
LikeLike
Det är ju ett viktigt svar. En vag men påträngande känsla av att “inte passa in” är definitivt inte hur man vill ha det när man påbörjar en yrkesutbildning. Hur man ska komma åt det är däremot inte lätt att veta. Någon typ av manligt nätverkande? Genuspedagogik för lärarna?
Det kanske låter tokigt med genuspedagogik för kvinnor, men kvinnor är precis lika duktiga förtryckare som män när tillfälle bjuds. Jag var på en folkpartiutbildning för kvinnor som förväntas göra politisk karriär. Vi var dryg fyrtio personer och den enda mannen var kanslichefen. När han sa att han var där för att se till att vår vistelse blev så tregllig som möjlig frågade någon om rumsnumret på ett menande sätt. Nästan hela publiken skrattade glatt. Jag tyckte det var högst olustigt. Det fanns ingen medvetenhet om att män kan vara offer och kvinnor förövare när det handlar om jämställdhet. Och det här var ändå en samling skarpa, driftiga och på många sätt imponerande kvinnor som alla garanterat uppfattar sig själva som riktiga jämställdhetskämpar.
Det är så starkt etablerat att det är män som förtrycker och kvinnor som förtrycks att man inte märker de gånger det är tvärtom.
LikeLike
Utgångspunkten för jämställdhetsarbete i skola och förskola har varit teorier om könsmaktsordning och då är det omöjligt att se mannen/pojken som något annat än representant för patriarkat och förtryck. Samtidigt finns det ofta en inte så väl dold förväntan på att de här killarna ska visa handlingskraft utöver det vanliga och vi har pratat mycket om den inbyggda dubbelbestraffningen i systemet.
En del av de sorgligaste samtalen har varit med män som inte har kunnat leverera det förväntade ledarskapet och jag misstänker att tålamodet har varit mindre med dem än med kvinnor i samma fas av utbildningen:
– Han är ju ändå karl och borde kunna skapa lite ordning!
Den där känslan av att inte passa in skapar också grogrund för polarisering – eftersom mannen inte lyckas ta sig in i gemenskapen kan han lika gärna bli chef…
LikeLike