Som lärare vill man gärna vara en förebild och föregå med det goda exemplet. Som förälder blir det en livsuppgift att förmedla normer till barnen och underlätta deras anpassning till samhällets konventioner.
Därför gjorde det lite ont när en nära anhörig, som har bott i England i fem år, skällde ut mig på grund av att jag frågade en okänd person om vägen UTAN att inleda samtalet med att be om ursäkt. Den här artigheten, som i mina svenska ögon framstår som lite tillgjord, var för henne helt avgörande i umgänget med andra människor.
Elisabeth Gerle skriver om vårt inbillade oberoende av omvärlden (Länk till Sydsvenskan) och det är svårt att inte hålla med henne.
Som ung glömde jag ofta att hålla upp dörren för den som kom efter. Tills jag bodde i Princeton i nio år. Plötsligt blev jag medveten om min oartighet. Insåg att alla sa ursäkta när de ville komma fram i snabbköpet. Sedan började jag irritera mig hemma i Stockholm. Istället för att säga ”ursäkta, jag ska av här”, stirrade folk på tunnelbanan tills man flyttade sig. Från Princeton minns jag ett samtal om svenskar som inte hälsar och inte ser varandra i ögonen när de möts. ”De är som folk som just flyttat in till stan”, sa en New York-bo. De är blyga och väjer undan med blicken. Men på landet hälsar alla. Däremot talar ingen med den okände i onödan. Så kanske finns en sorts lantlig blyghet bakom det ordkarga.
Skillnaden mellan stressen i London, där artigheten utgör ett nödvändigt glidmedel i det dagliga umgänget, och lantlivet på Österlen är naturligtvis stor. Men det finns ingen ursäkt att inte be om ursäkt. Gerle driver tesen att det är skolans uppgift att odla fram goda vanor.
Brådska, blyghet eller en föreställning om att var och en klarar sig själv kan vara förklaringar till att svenskar ibland uppfattas som mer oartiga än andra. Men det handlar också om vanans betydelse. John Dewey (1859–1952) känd amerikansk filosof, psykolog och pedagog intresserade sig för lärandets villkor och myntade uttrycket ”learning by doing”. Precis som vi lär oss det språk som talas omkring oss så insuper vi de beteenden vi omges av. Dewey menade att både samhälle och individ har ett gemensamt intresse av att odla fram goda vanor.
Fast just idag har jag fullt upp att odla min trädgård.
Tysta tankar 
Kan du odla idag. Regnar det inte nere på Österlen. Det gör det här så man får odla det andliga i stället.
LikeLike
Odla ska nog tolkas i symbolisk betydelse. Efter 10 mm nattregn odlar det sig ganska bra på egen hand.
Men jag tycker om att se mig själv som en odlande person.
LikeLike
Bra med självbilder, bara de inte slår över.
LikeLike
Just nu riskerar jag nog att vara en smula vegeterande.
LikeLike
Även på artighetsfronten tycker jag mig ana ett pardigmskifte – dagens ungdom håller i högre grad upp dörrar, hälsar, ber om ursäkt om man råkar stöta i varandra i en folkmassa, tackar vänligt och reser sig på bussen än tidigare generationer någonsin gjort.
Det som gör mig lite sorgsen i det hela är att häromdagen hörde jag en klok människa tala om att i hårda samhällen är man hövligare helt enkelt för att man känner konkret hur stor skillnad i trivsel den lilla vänligheten gör. Därför har vi svenskar i ett par generationer kunnat kosta på oss den numera nästan legendariska svenska ohövligheten, och att dagens ungdomars ökade hövlighet är ytterligare ett tecken på att tillvaron blir allt hårdare.
LikeLike
Usch, vilken obehaglig teori!
Samtidigt är nog artigheten hemland England ett bra exempel på att ett hårt klassamhälle kan fungera med hjälp av artighet. De som inte förstår koden ramlar ohjälpligt genom falluckan.
Sedan finns det grupper som utvecklar egna normer!
LikeLike
Det gör de flesta grupper, de gemensamma normerna är en av de tunga gruppsammanhållande faktorerna.
LikeLike
Jag menar att det engelska förhållandet till aristokratin är annorlunda än det svenska. Rörligheten är inte så stor och det finns en viss undergivenhet hos dem som vill upp.
Och långt där där nere finns det en helt annan värld som har gett upp hoppet om att få vara en del av det vackra. Men de har kul på sitt sätt!
LikeLike
Att UK skulle vara artighetens hemland, nja. Under den subtila artigheten finns kärna av härska och söndra.
Kan än idag tänka tillbaka på några kollegor från England och Irland. När de var riktigt i luven på varandra började härskartekniken blomma. En ovan betraktare skulle nog ha kallat det artigheter när de började säga: Min högt ärade vän från Irland…..och så kom försmädligheten inlinda i socker söt honung.
LikeLike
Du beskriver artighetens inte så vackra baksida. Det kanske går att vänja sig vid om man själv behärskar konsten.
LikeLike