En konstig dag. Varm och tung. Jag har nog stukat handleden och är lite ynklig, Lyssnar på Leonard Cohen och tänker på en död vän som begravdes till den här sången:
If you want a lover
Ill do anything you ask me to
And if you want another kind of love
Ill wear a mask for you
If you want a partner
Take my hand
Or if you want to strike me down in anger
Here I stand
Im your man
Manlighet ser nästan aldrig ut som vi tror. Cohen är högtidlig och pretentiös – samtidigt som vi anar det sårbara bakom orden. Det är svårt att inte tro på honom. Livet är på allvar och kärleken är en gåta.
Tysta tankar 
Så poetiskt och vackert du skriver. Har det med värmen att göra?
Ja, manlighet en starkt ifrågasatt storhet i dagarna med kapten Klänning, avgången minister mm.
Men vi håller väl starkt på det manliga eller??
LikeLike
Skulle du kunna sätta ord på vad du menar när du skriver ‘det manliga’, Plura?
LikeLike
Nu kom du med en svår fråga.
Med manlighet menar jag definitivt inte matchotypen, det som jag brukar kalla adrenalinstinna babianhannar. De är värsta sorten.
Jag har inget bra svar så här i värmen får vara dig svar skyldig tills det coolat ner sig så man kan tänka så svåra tankar.
LikeLike
Ok, jag väntar så gärna.
LikeLike
Tja, Morrica – något bra svar har jag inte.
Det enda jag kan relatera till är de förebilder jag har, och som det påstås att jag liknar, är min morfar och min farfars far.
Bägge var män med pondus utan att själv hävda den. De var ödmjuka för den uppgift de fått i livet och trots sin icke sociala ställning – här tänker jag på tillhörighet i samhällsklasser – lyssnade folk på dem. Till och med så att baron på godset noga lyssnade till vad morfar hade att säga.
Det som också kännetecknade dem var en rakryggad hållning i frågor där andra vänd kappan efter vinden. Och de hade en förmåga till att vara stigfinnare.
Vet inte om det är svar på din fundering eller är du ute efter något helt annat.
LikeLike
Jag vet inte om det var svar – egenskaperna du beskriver är ungefär desamma som jag såg hos min farmor, och som jag ser hos många människor jag möter idag, män som kvinnor. Jag har svårt att se det som könsbundna egenskaper, men förstår att om man ser det så framstår plötsligt manlighet som något väldigt eftertraktansvärt och positivt.
LikeLike
Kan det vara så att när jag sneglar var det utifrån min perspektiv som goda egenskaper, men att det var ett samhälle som dominerades av män i det publika livet.
LikeLike
Frågan om egenskapernas eventuella könsbundenhet framstår som ganska ointressant – samtidigt är det kanske nödvändigt att återskapa bilden av en god icke förtryckande manlighet.
Någon form av stolthet tror jag kan vara bra att ha i ett klimat som är väldigt misstänksamt mot män och pojkar. De är liksom skyldiga tills motsatsen är bevisad i skolan.
LikeLike
Det problemet är inte pojkarnas problem, och handlar nog mer om skolans förväntingar på individer från olika kulturer, socialgrupper, samhällsklasser, kön etc än om bilden av manlighet.
Och jag tror det enda sättet att lösa det är att göra precis vad vi gör här – prata öppet om det och så långt det är möjligt undvika skuldbeläggande!
LikeLike
Går det att undvika skuld? Man, vit, medelklass, svensk…
Jag funderar på hur en sådan kurs skulle se – att sluta förakta sig själv!
LikeLike
Det finns säkert gott om sådana kurser om du vill ha en sån, älska dig själv-marknaden tycks lukrativ.
Ja, det går att undvika både att kokettera med skulden och att skuldbelägga i debatten. Det är väldigt lätt att halka dit igen, det ligger ju väldigt nära det typiskt svenska gnälläget i debatter, men med övning går det att hålla sig hyggligt saklig.
Det kan vara rätt vilsamt som omväxling, faktiskt.
LikeLike
Håller med om att det är ingen idé att försöka träna för att försöka bli bättre. Gäller väl att gilla läget. Man är den man man är. Gäller väl att inte spela över dåligt självförtroende på omgivning som jag kan gissa avarterna gör.
Samtidigt vore intressant att se om det går att definiera manlighet och kvinnlighet eller om det är generiska företeelser.
LikeLike
Min kollega har gjort en kritisk granskning av självhjälpsrörelsen
http://ickevald.net/perherngren/sjalvhjalp.htm
, men i princip tror jag på det där och provar gärna! Sedan gäller det att få vännerna att hänga med och tro på den nya personligheten…
Kanske är det ett hopplöst projekt att definiera manligt/kvinnligt men jag har svårt att tro att frågan skulle upphöra att fascinera mänskilgheten?
LikeLike
Jag har inga enkla ord för “manlighet” och tror inte att min döde vän menade att sången var någon form av program.
Men det finns en ton av sorgsen behagsjuka i Cohens sätt att sjunga som är drabbande?
LikeLike
Drabbande? Hur menar du då?
Jag avser inte alls att vara näsvis eller krånglig, jag är mer nyfiken och vill förstå hur du menar.
LikeLike
Jag tänker att Cohen är den kaxigaste person man kan föreställa sig. Ändå tycks han vara beredd att göra vad som helst för att vara tillags. Kanske en ledtråd till mysteriet “manlighet”?
LikeLike
Vi ser tydligen Cohen lite olika, jag har aldrig sett honom som speciellt kaxig, snarare tvärtom. Han har alltid gett mig intrycket av att vara en rätt bekväm person som föredrar att sitta lite vid sidan av och se cool ut. En sån person lägger nog gärna lite energi på att vara tillags, åtminstone se ut att vara tillags, för att slippa jobbiga konfrontationer och slippa ta ansvar för och tag i saker.
Att vi ser samma sak så olika, är det en ledtråd till något också, tro?
LikeLike
Kaxig behöver inte betyda arrogant, snarare en insikt om att det inte finns några enkla segrar. Jag läste “sköna förlorare” som alldeles för ung och det finns ett sjlvmedvetet vemod genom hela produktionen.
Inspelningen är underlig med den billiga trummaskinen pch corny synt – ungefär som om han inte vill sentimentalisera frågan?
LikeLike
Kaxig och arrogant har mycket lite med varandra att göra, om man bortser från de individer som inte alls är kaxiga men försöker framställa sig som sådana genom att agera arrogant. Eftersom jag inte läst Sköna Förlorare förstår jag inte den parallellen, skulle du vilja utveckla?
Kanske var det så att han försökte komma bort från den sentimentalitet som han annars bar som ett adelsmärke, jag undrar hur hans trogna fans reagerade på försöket?
LikeLike
Det är en klassisk ungdomsroman och jag får nog läsa om den – det var nog mer en identitetsbärande handling att läsa böcker som inte hade entydiga budskap.
Vemod och sentimentalitet ligger också nära varandra men går att skilja åt om man anstränger sig.
Den där skivan “I´m your man” var nog ett försök att bryta ny mark och avlägsna sig från den sorgsne trubaduren.
“They´ve sentenced me to 15 years of boredom”
LikeLike
Den Sorgsne Trubaduren är en manlig arketyp inte alltför långt ifrån Den Ensamme Hjälten, eller vad tycker du?
LikeLike
Det finns säkert beröringspunkter – stora sådana!
Frågan är om det går att undvika att bli patetisk?
LikeLike
Don Quixote lyckades rätt bra genom att vara genomärlig i allt han gjorde, och ständigt sätta den svage före den starke (även om han inte alltid såg världen som andra ser den)
LikeLike
Litteraturhistorien kan visa upp en rad antihjältar och de kan nog ge oss skröpliga idealister kraft och mod.
Och dagens väderkvarn är?????
LikeLike
Frågan är väldigt fel ställd – Don Quixote slogs inte mot väderkvarnar. Han slogs mot jättar som hotade människor han hade ansvar för.
Fråga istället vilka dagens jättar är
LikeLike
Bra – jag ska försöka reda ut skillnaden. Ibland vet man kanske inte förrän efter striden om det var en verklig fiende – eller en inre demon.
LikeLike
Något mellan posör och ofrivillig sexsymbol. Fast jag föredrar att se honom som väldigt äkta och tror att konserten i augusti blir en höjdare!
LikeLike
Manlighet och tanken på att som man vara till lags. En intressant tanke som jag noterar går igen i Ulf Lundells roman ”Vädermannen” som diskuterades här för några år sedan. Faktum är att huvudpersonen i ”Vädermannen” enligt mig pendlar mellan att vilja vara till lags och att vilja vara ifred. Kanske är det i polerna mellan att tillhöra och att separera som en del av manligheten står att finna?
LikeLike
Nej.
Det du beskriver är mänskligt, inte exklusivt manligt. Kvinnor känner exakt samma sak, men den kulturella acceptansen för detta är mindre.
LikeLike
Absolut inte exklusivt men kanske något som kan tolkas som ett mönster?
LikeLike
En mänsklig matris, visst, absolut.
LikeLike
Pojkens separation ifrån modern är av ett starkare slag än flickans separation ifrån modern. Pojken ska bli ett annat kön än modern och därav den starkare frigörelsen
LikeLike
Är du säker på det? Är du helt säker på att inte just detta faktum, att flickan och mamman är samma kön, gör att hennes frigörelse faktiskt är starkare? Trots allt krävs det betydligt mindre ansträngning att skilja sig från mängden om man är en katt bland hermeliner än om man är ytterligare en hermelin.
LikeLike
Där satte du huvudet på spiken. Svårare att skiljas från samma kön.
Här är det lika tror jag för killar och faderskomplexet.
LikeLike
Jag är inspirerad av Nancy Chodorows teorier och riskerar därmed att betraktas som smygessentialist.
Jag gissar att mister J har liknande tankar?
LikeLike
Kanske är ordet “starkare” laddat? Jag tror det räcker med att konstatera att det ser annorlunda ut. För treåriga pojkar tycks det vara väldigt viktigt att skapa distans till modern, medan många flickor utkämpar den största striden i puberteten?
LikeLike
Laddat på vilket vis, menar du?
Visst kan vi stanna vid konstaterandet att det ser annorlunda ut. Kanske var det en för drastisk tanke i värmen?
LikeLike
Ja manlighetens frigörelse är kanske av ett annat slag än kvinnans. Kanske är det bra att undvika ordet “starkare” i det sammanhanghet.
Flickan ÄR sitt kön och behöver frigöra sig ifrån mamman för att bli…en egen individ? medan pojken BLIR sitt kön genom frigörelsen från mamman.
LikeLike
Ursäkta, Mister J, nu hänger jag inte riktigt med i ditt resonemang – säger du att flickan är sitt kön från födseln, medan pojken blir sitt? Hur i hela friden får du ihop det? Vad är då pojken innan han frigör sig från mamman? Och vad blir de pojkar som till äventyrs inte frigör sig?
Nu blev det här riktigt intressant!
LikeLike
Det finns de som hävdar att männen är ett slags kvinnor på drift. Som måste särskilja sig. Och liksom skapa sig. Manifestera sig. Bli till. I kontrast till kvinnan.
Alltså: kvinnan Är. Mannen måste BLI.
Detta är teorier, gissningar hugskott etcetera.
Det vi har att att använda oss av eftersom vi – varken du eller jag – vet hur det EGENTLIGEN ligger till
LikeLike
Tillhör du dem som tror detta, eftersom du lyfter fram det?
LikeLike
Ursäkta men jag alltid varit ÄR=man.
Allt annat betraktar jag som teoretiskt dravel. Ungefär som det kan låta i en akademisk diskussion när man kommit bort från ämnet.
LikeLike
Jag tillhör den skara som tycker att det är en intressant tanke som jag varken kan bekräfta eller avfärda.
Intressant eftersom den vänder på den etablerade tanken “Kvinnan är det andra könet” samt begreppet “man föds inte till kvinna, man blir kvinna.”
Manligt konstitueras som en negation till det kvinnliga? I särskiljandet?
Enligt den tanken så är den pojken som inte frigör sig från modern “omanlig” en s.k. “mammaspojke”.
LikeLike
Kanske är det så vi bör angripa problemet – istället för att försöka fånga den undanflyende manligheten så tittar vi på vad som inte är manligt.
Omanlig – vad innebär det? Rent konkret handgripligt, vad är omanligt?
LikeLike
Jag är intresserad av de här dimensionerna av identitetsskapandet men undviker gärna de hopplösa motsättningarna arv/miljö. Ställningskriget mellan likhets- och särartsfeminister känns väldigt gammalt och politiskt infekterat.
Jo jag uppskattar Chodorows försök att smälta samman Freud med socialpsykologiska teorier. De förklarar mina erfarenheter på ett klargörande sätt. Pojkarnas avståndstagande från mamman och allt kvinnligt blir rationellt och funktionellt i ljuset av den här processen.
Så om de inte lyckas frigöra sig från mamman är de dömda att leva kvar i den symbiotiska fasen och det är få kvinnor som attraheras av dessa hanar, tror jag?
LikeLike
Lästips:
Suzanne Badinter, Manlighetens X och Y
LikeLike
Du får det att låta som om de har en enda chans till detta oerhört viktiga frigörande, missar de är de dömda?
LikeLike
Håller med Mats!
Vad som är manligt är under förhandling över tid.
Jag tycker att det är omanligt att inte fatta egna beslut och ta ansvar över de fattade besluten.
LikeLike
Usch då – låter jag så dramatisk? Det är verkligen inte meningen!
Samtidigt finns det nog ett visst allvar i att vårt samhälle inte förstår vikten av de här frågorna som pojkar brottas med genom livet. I andra tider har man försökt underlätta manlighetsblivandet genom olika former av riter – nu får pojkarna liksom hitta på sina egna vägar. En del av dem är inte så trevliga och jag önskar ibland att det skulle funnits enklare sätt att skapa självrespekt.
Och som svar på din fråga vill jag citera en klok bok: “Det är aldrig försent att få en lycklig barndom” men vissa saker tar extra mycket kraft att göra vid vuxen ålder – frigöra sig från sina föräldrar till exempel.
LikeLike
Mats – beror vad som menas med frigörande från sina föräldrar? Bara att du skrev föräldrar, det gäller inte bara mammor.
Barn – föräldrarelationen är aldrig bra i vuxen livet. Däremot tror jag det är ytterst viktigt att ha en vuxen-vuxen relation till sina föräldrar.
Du ser ett annat mönster när sedan föräldrarna blir väldigt gamla upp över 85 års åldern, då är de oerhört beroende av sina barn.
Så de här generaliseringarna och arv/miljö tycker jag är lite befängda att diskutera utifrån.
Det som är mer intressant att diskutera – som jag har applicerat på ledarskap – är vilka egenskaper styr manlighet resp kvinnlighet. Det är ju egenskaperna som gör oss till olika människor och den tillhörighet vi har beroende på kön.
LikeLike
Men Plura, så klok du är! Nu håller jag ju alldeles med dig igen här!
Mister J – om jag vänder på ditt exempel på omanlighet hamnar jag åter i något som inte känns direkt könsspecifikt. För inte antyder du väl att det är en exklusivt manlig egenskap att ta beslut och ta ansvar för dessa?
Mats – jaha, så vad gör ni vuxna män åt saken då?
LikeLike
“Vad gör vi vuxna män åt saken”
Många så kallade vuxna män gör väldigt underliga saker för att bevisa sin självständighet. De som väljer att cykla barfota nerför Himalaya kanske lyckas att känna sig en smula levande under några ögonblick – själv väljer jag mer stillsamma varianter och är försiktigt avvaktande till det som skulle kunna kallas “ritualiserad manlighet”.
Min personliga favorit är nog ändå William Arnes motorcirkus som kommer till Kiviks marknad nästa vecka:
https://lumaol.wordpress.com/2009/07/17/i-mitt-nasta-liv/
LikeLike
Jag är medvetet vag om genetiska och behöver nog Chodorows teorier för att förstå pojkarnas fokusering vid allt som är “icke-kvinnligt” vid treårsåldern. De här stereotypierna fungerar som en sorts handtag i arbetet med att skapa avstånd mellan sig och den kontrollerande moderligheten som riskerar att sluka dem och skapa ett livslångt beroende.
I värsta fall förvandlas vi till mentala italienare…
LikeLike
Jag ber om ursäkt, jag uttryckte mig tydligen otydligt.
Jag menar inte vad gör ni vuxna män för att bevisa för er själva att ni är vuxna – jag menar: vad gör vuxna män för att bibringa unga män rimligare ritualer än det blir när de lämnas på egen hand för att hantera situationen?
Om ni ursäktar att jag använder ett kvinnligt fenomen för att illustrera vad jag menar blir det kanske tydligare:
I många familjer har kvinnorna en ritual/tradition (eller vad man nu väljer att kalla det) kring den unga flickans första menstruation. Denna ritual markerar tydligt övergången från flicka till ung kvinna, både för den unga kvinnan och för mamman och, i somliga fall, andra kvinnliga släktingar som är med och högtidlighåller tillfället.
Jag vet inte om det finns någon motsvarande manlig ritual, men det vore kanske inte så dumt?
LikeLike
I ett förvirrat ögonblick sa jag till min son att vi skulle dela på en flaska whisky när han växte om mig (jag är 187cm) och då skulle jag dessutom förklara vad livet gick ut på.
Han var bara 13 år när det här ögonblicket inträffade och jag tror att vi båda är lika tacksamma för att det här försöket till initiering inställdes.
Men jag tror att det finns utrymme för nya varianter. Det är inte säkert att det är fadern som är rätt person. I en del primitiva kulturer tror jag att det är släktingar som då har ett mer distanserat förhållande till barnet som sköter om det hela. Föräldrarna är alltför känslomässigt involverade.
LikeLike
Vilket kan föra oss tillbaka till en diskussion vi fört vid tidigare tillfällen – varför är män viktiga i skolan?
LikeLike
Män tillför andra erfarenheter – inte egenskaper!
Om vi sedan lyckas vara någon sorts inspirerande förebilder är det nog mer tur än skicklighet.
LikeLike
De där ‘andra erfarenheterna’ är nog så viktiga.
Tänk om det är så att man i sin iver att vara könsneutral och jämlik och pc och allt vad man nu ska vara tappar bort en viktig aspekt? Kanske vore det värt att ägna en stund åt att fundera över om man borde lägga mer krut på att på ett genomtänkt sätt utveckla det där förebildandet?
LikeLike
Jag tycker AndersB skriver vackert om förebildlighet
http://andersbwestin.wordpress.com/2010/07/16/valstandet-rorelse-och-pojkklasser/#comments
Jag är antagligen alldlels för fast i min amoraliska postmodernism för att helt gå in i de här mönstren. Men innerst inne tror jag nog att en del har använt mig som motvillig förebild.
LikeLike
Det är ett stort ansvar det där att vara förebild.
LikeLike
Män har både manliga och kvinnliga egenskaper, som inte kan tudelas eller brytas ut hur som helst. Om manlighet handlar om att särskilja sig ifrån det kivinnliga så ser den särskiljande-processen olika ut bland olika män, i olika samhällen och i olika tider.
Just nu 2010 är det kvinnligt att gråta vid bröllop. Eller hur?
LikeLike
Det blir lätt fel om man talar om egenskaper och jag försöker hitta omskrivningar – samtidigt går det inte alltid att gardera sig genom att tjata om sociala konstruktioner. Jag försöker att INTE ifrågasätta mina reaktioner och tänker att det är riskabelt att intellektualisera känsloyttringar som t.ex. gråt.
Men det finns exempel på rörelser som försöker göra det här till politiska projekt och det kanske är läge för en ny mansrörelse som ökar registret för känsloyttringar?
LikeLike
Ligger det inte en del i det Mister J skriver om manligheten som social konstruktion, ändå? Detsamma torde gälla kvinnligheten, givetvis.
Allmänmänskliga egenskaper som tankspriddhet, aggression, intuition, omtänksamhet, visdom etc har i olika epoker tillskrivits olika kön. Jag har svårt att föreställa mig att det rent biologiskt är gigantiskt stor skillnad på människor då och människor nu, däremot är det lite skillnad på samhället.
LikeLike
Jovisst är det sociala konstruktioner – mitt bekymmer har varit när den här analysen används för att relativisera upplevelsen eller viljan.
Om jag tycker om glass eller vill leka cowboy är det lika kränkande om någon avfärdar de här viljeyttringar som “sociala konstruktioner”.
Jag bryr mig liksom inte om att min preferens för t.ex. päronglass antagligen är en produkt av en mängd samverkande faktorer!
OK – det var inget lysande exempel. Min poäng är att det har skett en betydande maktutövning gentemot pojkarna på förskolorna där deras upplevelser har marginaliserats och beskrivits som något man kallar “maskulinitet”.
Den kritiska mansforskningen har liksom använt olika teoribildningar beroende på sammanhang. Oönskade beteenden TRÄNAR vi bort.
LikeLike
Det är ju så vi förfar i samhället – oönskade beteenden TRÄNAR vi bort, önskade beteenden TRÄNAR vi in. Vi belönar behavioristiskt önskat beteende och föraktar bort oönskat allt det som inte tilltalar oss.
Nej, det var inget vidare exempel. Det är ju en väldigt stor skillnad på att diskutera generell manlighet och vad som definierar den och individens personliga upplevelse.
Ett nytt exempel? Jag vill gärna förstå vad du menar, och det tror jag fler vill.
LikeLike
Behaviorismen är ingen accepterad teori inom utbildningssverige. De flesta undviker den och förfasar sig över människosynen – fast samtidigt är det så att väldigt få vill avstå från de här effektiva belöningssystemen när det kommer till kritan.
Om allt är sociala konstruktioner kan vi belöna fram vad som helst och den formen av social ingenjörskonst skrämmer skiten ur mig. Jag är nog en aning romantisk när det kommer till kritan. jag är beredd att anpassa mig till en viss gräns – men jag har en gräns (hoppas jag)
LikeLike
Lyckligtvis kan vi ju inte det. Det kommer alltid att finnas någon som sätter sig på tvären. Som inte alls sitter fint i cirkeln och sjunger små trevliga sånger under samlingen utan springer som en galning runt cirkeln istället, eller hänger upp och ner i ribbstolarna, eller bara försvinner ut genom fönstret i tanken medan kroppen sitter kvar, eller avbryter med något viktigt som bara måste sägas eller frågas eller upprepas eller… Och vi kan träna och belöna oss blåa i ansiktet, det kommer inte att ha avsedd effekt. En Pippi Långstrump, en Micael Dahlén, en Kalle med sitt klätterträd.
Och det ska vi vara glada för. Och inte inbilla sig att det är könsbundet.
LikeLike
Åh, äntligen tog den här spännande diskussionen bort sitt konstaterande om att egenskaper var manliga-, alt. kvinnliga- lackmuspapper. Social konstruktion. Och om erfarenheten är att den unge pojken distanserar sig å det vildaste, intressant är att se hur det nu blir för pojkar som växer upp i ett blandkönat hem. Jag menar, vad skulle han distansera sig ifrån, om det inte var olikheten Mamman? Hur blir det nu? Är pojkens energi att vara “självständig” lika intensiv om han lever nära mor OCH far?
LikeLike
MrsS, jag har en teori om att värmeböljan kokat sönder min hjärna. Jag är därför mer korkad än vanligt, så jag hoppas verkligen du ursäktar mig när jag är tvungen att fråga hur du menar? Jag vill så gärna förstå, men lyckas inte riktigt reda ut din kommentar. Skulle du vilja förtydliga?
LikeLike
Så gärna Morrica! 😉 men: har ni det så djefla varmt?
Vad menar jag:fick högre blodtryck när jag läste om egenskaper som var särskilt ämnade att vara manliga, jag tror inte det, EGENSKAPER, tänkte jag sen, vad ÄR det? En biologisk möjlighet som stimuleras av sociala faktorer(etc.)? Hur som helst, egenskaper är ju itne direkt knutna till kön. Men sätt att hantera dem, sätt att föra fram dem i världen, att få användning ör dem … det är könsbundet. Mer av social konstruktion, så som diskussionen ovan kommer fram till så småningom. Så tänkte jag.
Sen hakade jag på Mats tal om Erfarenheter: pojkens erfarenheter, och behovet, närapå som jag uppfattade det: desperata behovet att distansera sig vs det kvinnliga. Jag menar han ser väl att han har en snopp, att han tillhör ett annat “kön” än morsans, och förr, alltsåförhoppningsvis förr i tiden: då var det basen för en pojke: titta jag ser att jag är annorlunda( För min far, som liknar mig, är nån annan stans). Men om nu pojkar vardagsdags är tillsammans med såna som liknar, VAD händer då? vilka erfarenheter får han? Kommer den där infernaliskt intensiva önskan att liksom bevisa sin fallos och sin omnipotens vara lika het? Jag tror inte det … Är indentifikation så könsbundet? realy? eller är det mer baserat på att representationen för den vuxne, den nära, varit så djävla ojämn: kvinnlig:hon hon överallt liksom … Klart “manligheten” blir en myt.
Män man känner, och känt, är så mycket annat än just “manlig”. Manlig verkar vara en kostym … eller har jag träffat underliga män?
LikeLike
Ohyggligt varmt har vi.
Men nu förstår jag hur du menar, tack för klargörandet!
LikeLike
De här teorierna har naturligtvis en avgörande svaghet i att de utgår från Freuds traditionella familjemodell och sent 1800-tal medelklassmönster.
Jag tror inte vi ska försöka utläsa några djupare familjepolitiska lärdomar ur tankarna och min psykologilärare brukade betona att “modern” skulle tolkas som en symbolisk person av valfritt kön.
Däremot vet jag inte om det är möjligt att leva med barn utan att dras in i det här komplicerade spelet av bindning-frigörelse, symbios-uppbrott? De flesta familjer experimenterar nog med någon form av rollfördelning där den ene står för trygghet och den andre för utmaning – men det går nog att göra den uppdelningen inom sig som ensam vårdnadsgivare också.
Sen finns det par som betonar likhetens betydelse (“i vår familj gör vi så här”) och är livrädda för att barnen ska uppfatta skillnader i normer. Jag menar att de underskattar barns förmåga att tåla olikheter!
Usch – nu blev det ett litet omotiverat föredrag…
LikeLike
Det kanske är en väg att slippa den moraliska sidan av diskussionen? Ond eller god är liksom för grovt.
Jo jag känner igen båda sidorna hos mig själv. För några år sedan drabbades jag av borrelia och orkade verkligen inte “vara till lags” – samtidigt skrek min kropp efter att få vara ifred. Jag förstod inte att det var så nära mellan de här ytterligheterna!
LikeLike
Lundelldiskussionen
https://lumaol.wordpress.com/2009/05/01/vad-var-det-jag-laste/
LikeLike
Får jag föreslå ett hastigt ögonkast på saken från en annan vinkel?
Vad som är manligt, kvinnligt, omanligt eller okvinnligt handlar inte om specifika egenskaper, känslor, önskningar, förhållningssätt. Det handlar om proportioner och relativitet.
LikeLike
Ja, det är ganska fint, att man genom att tänka, och vrida lite på grejerna, kan komma fram till sådant som andra redan kosntaterat, kanske kan man mmindre motvilligt acceptera det sen … att det performativa könet är en social konstruktion, i mycket … Vet inte varför det är så kontroversiellt för vuxna karlar som borde vara rättså överrens med sig och sin roll … Hur småbarn gör kön, om de behöver stereo-typerna för att sen kunna släppa dem, är en annan fråga … som jag inte vet svaret på .
LikeLike
Pingback: Det lättsammare inlägget om manlighet « You're no different to me
Pingback: Ta nu den här valsen « Tysta tankar