Vissa nyheter berör mig mer än andra. Sedan morgonsändningen på P1 har jag gått och funderat över inslaget om hur barn rekryteras till kriminalitet i skolan.
Lyssna och lid (Länk)
15-åriga “bossar” knyter upp 12-åriga “flygare” som tvingas genomföra stölder. Som vanligt är den spontana reflexen att bli arg på skolan som inte tar sitt ansvar och kontrollerar barnens aktiviteter på raster och fritid. Samtidigt känns det som om tiden arbetar för ett annat mer resultatinriktat förhållningssätt med betoning av mätbara kunskaper och då handlar det om en tydligare rollfördelning där föräldrarna tar hand om uppfostran och sociala normer.
I det bästa av samhällen finns det ingen motsättning mellan de här två uppdragen. Men det ser ganska mörkt ut och jag är rädd att de s.k. evidensbaserade antimobbningsmetoderna som Skolverket har godkänt inte räcker till mot de nya hoten. (Länk till Skolverket)
Tysta tankar 
Varför bli arg på skolan för något som skolan inte kan påverka? Detta handlar om hur kommuner använder sina resurser, vilka möjligheter som finns och inte finns för unga människor att ta sig någonstans, att uppnå någonting och att bli någon av betydelse, inför sig själv och andra.
Att det äger rum på skolgården innebär inte att det enbart äger rum där, eller ens har sin kärna där. Lika väl som en stor del av narkotikanhandeln sker öppet, för att det är lättare att dölja sig bland många människor, sker detta på skolgårdar av i mångt och mycket samma orsak.
Så här blir det när man satsar resurser utifrån resultat, inte utifrån behov. Det är en kall verklighet vi byggt oss.
Det är valår i år.
LikeLike
En förflugen fundering.
Resultat ja, men hur bra är skolan på att analyser och utvärdera? Inte så framstående om jag ser på min erfarenheter och Skolinspektionens rapport 2010:10. Där är det endast 2 av 10 rektorer som tillämpar det i någon högre grad på skolan.
Då spelar det ingen roll hur mycket evidensbaserade metoder man har för att lösa ett problem. För de bygger ju på att det finns ett problem man ska åtgärda inte ett symtom. Vet man inte bakgrund är det helt befängt att använda metoder som bara krafsar på ytan.
Samla fakta om problemet. Analyser och dras slutsatser. Utifrån det kan vi se vilka åtgärder som ska sättas in.
Annars kan man det låta vara. Men som alltid vill man visa handlings kraft, men vad fel det blir. Speciellt ett valår.
LikeLike
Det är ju så, Plura, vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner och visad handlingskraft.
LikeLike
Jag har själv varit med om det där och vi vuxna är i underläge. Så fort en lärare visade sig ute skickades sms och omgruppering skedde därför blixtsnabbt. Vi försökte med alla möjliga knep för att komma åt det, men jag tror att stormötet en kväll, där det var obligatoriskt för alla föräldrar och barn att vara med, där polis, skola, näringsliv, nattvandrare och socialtjänst var med tog skruv.
Det var ju faktiskt inte enbart ett skolproblem. Det pågick saker på fritiden också. Föräldrarna måste med.
Fler skolområden i kommunen gjorde som oss, hade stormöten med föräldrar och barn. Någon tid senare infördes köpstopp i skolorna och kommunen valde dessutom att lägga ner ett antal fritidsgårdar… man tvår sina händer.
LikeLike
Ja till sist kommer vi nog tillbaka till en vision om det starka samhället där kommun, stat, social, polis, fritidsgård, skola, förskola och föräldrar bildar en front som vi kallar “det goda” och utmanar individualism, kommersialism, våld, knark och kriminalitet som vi kallar “det onda”.
Då handlar det inte om mer resurser utan att ta ställning och lägga revirtänkande åt sidan.
Samtidigt ser jag en uppenbar risk i att den här polariserade världsbilden skapar andra problem. I vår iver att höra till den goda sidan hamnar vi i en rad gränsdragningsproblem som gör att vi kanske springer in i moralismens obehagliga land?
LikeLike
En sann och sund reflexion Mats. Samhället är inte bara gott. Var sätter vi gränsen och var går individens ansvar. Gud bevare oss från moralismens kväljande och unkna tröja.
Är inte detta ett problem att våga vara vuxen och inte soppa problem under mattan?
LikeLike
Ett intressant fenomen som kanske går att koppla till övergången från disciplinsamhälle till kontrollsamhälle. Skolan tappar i disciplineringsförmåga (ökat skolk, våld etc) och har därför utvecklat en kontrollförmåga (betyg, utvärdering etc).
LikeLike
Om det skulle vara sant skulle min skolgång under sextiotalet varit ett kontrollsamhälle. Så var det inte.
Betyg och utvärdering är viktiga markörer på en situation i lärandet som inte har att göra med kontroll. Det är bara om nu staten skulle göra som Björklund vill att Skolinspektionen ska jobba då är det ett kontrollsamhälle. Tyvärr har vi ett sedan nine eleven.
Den värsta sorten av ett icke uppföljningssamhälle var det röd sjuttiotalet där verklig flumpedagogik existerade utom på tekniska högskolor.
LikeLike
och för att spekulera ännu mer; när institutionerna inte är kapabla att disciplinera sin befolkning så måste de kanske omformas eller rivas helt för att skapa nya samhällsordningar. Mer konkret: skolan erbjuder inte tillräckligt intressant verksamhet, den är i de värsta fallen en helt overkligt verksamhet fullständigt frånkopplad allt annat. Autentiskt lärande måste vara viktigt här?
LikeLike
Problemet med skolan är att de inte ständigt ifrågasätter sin verksamhet. Läs Skolinspektionens rapport 2010:10.
LikeLike