Känslor är bra

Jag funderar vidare efter disputationen om reception av medieproduktion (länk till tidigare inlägg) och inser att det finns ett samband med Jessica Gedins spaning.

Länk till spanarna

Hennes tes är att vi är mer intresserade av vad konstverket har för effekt på oss än själva konstverket och som illustration väljer hon mannen som lägger ut filmer på sin gråtande fru efter att de sett på film tillsammans (Länk)

Jag blir hjälplöst förtjust i hustrun och tycker att det modigt och djärvt av henne att dela med sig av sin känslosamhet. Mannen är förundrat förälskad. Känslor är inte längre en skamlig privatsak. På nätet gråter vi tillsammans och en av vår tids viktigaste frågor är:
– Lyckades dom verkligen sätta ihop R2D2?

20 thoughts on “Känslor är bra

  1. Jag tycker att hon är riktigt irriterande. Jag menar, Star Wars? En påhittad robot? Det är så där djurrättsaktivister skapas.
    Jag är inte så väldigt mycket bättre själv, men den insikt jag fick är att jag måste skärpa mig.

    Like

    • Läs FAQ på hemsidan!
      Det handlar om att skapa ett rum där de här känslorna är möjliga och tillåtna. Jag är nog förlorad – min inlevelseförmåga är förstörd av alltför många högdragna analyser, men jag saknar den här hängivenheten.

      Jag jämför med spel. De flesta av oss tycker nog att det är ok att leva ut aggressivitet i WOW, hon lever ut andra känslor i Star Wars och har inte ens vett att skämmas!

      Djurrättsaktivister? Brrrrrrr – var fick du det ifrån?

      Like

  2. Det där konstverket sträckte sig ut i tiden och involverar nu div personers förförståelse för Star Wars. Hur vet vi att hon gråter för det? Det vet vi inte. Det enda jag vet nu är att Mats blir rörd av det faktum. Och då undrar jag plötsligt mer om det än om kvinnan i den röda tröjan och hennes man. Så kan det gå med konst.

    Like

    • Hej Susan!
      Du ställer en vag fråga med obehaglig precision. Ja, jag är nära vän med en person som gråter omotiverat mycket till konstiga filmer och jag tycker det är en underbar förmåga.

      Like

  3. Mats vi talar från olika könsperspektiv. Bland kvinnor är det fint att vara gråtmild. Den som inte gråter till Titanic och dylikt ses som känslokall och onormal. Det kan till och med uppstå tävlan i känslosamhet. Det är där och i att man ser det som något fint som jag ser problem. Alla ska väl få gråta så mycket de vill, men det gör en inte till en bättre människa. Varken glorifiering eller fördömande är mitt enkla önskemål.

    Jag kanske ska förtydliga med att jag är väldigt lättrörd och har nära till tårar. Men varken världen eller jag blir bättre av mina tårar.

    Like

    • Jo, jag känner igen det där och även en besvärlig 70-talskritik mot känslokalla män som skulle lära sig att gråta i grupp. Huuu…

      Men idag tror jag att det kan fungera annorlunda och tänker att det är möjligt att förena effektivitet och känslosamhet. Inom akademin hyllar vi ofta rationaliteten som lösningen svåra problem och det kanske behövs för att göra tillvaron mer begriplig, men jag tror att känslorna alltid hoppar upp och biter oss i näsan om vi försöker runda dem.

      Jag tror världen blir lite bättre av dina tårar – om du inte är en manipulativ personlighet. Och det tror jag inte.

      Like

  4. Vilket vansinne! Antingen är allt fejk eller så är det totalt sinnesrubbat att gråta hejdlöst över en robot. Jag tycker mig se att mannen riktigt njuter av situationen, så som ett osmakligt experiment. En vidrig film som verkligen triggar igång liknelser som när män filmar en förlossning. Lika sjukt.

    Visst kan jag få tårar i ögonen av en sorglig film, men att gråta helt hejdlöst över en robot och nästan flippa ut, vansinne.

    Like

  5. Jag insåg nästan direkt när jag skrev “sjukt” att jag gick för långt. Jag tar tillbaka det, men hela filmen gjorde mig arg. Efter ett tag nu när jag har kommit över den första känslomässiga impulsen att skrika högt istället för att gråta, ställer jag mig frågan: “Varför blev jag arg?” Jo, troligtvis för att hennes man anser att hon är söt när hon är ledsen och att han flinar enligt mitt sätt att se överlägset.

    Hela grejen att filma, och göra en berättelse av en ledsen människa, är….nu höll jag på skriva ordet xxxx igen, men om jag säger utlämnande, kränkande och girigt. Osympatiskt ja just det osympatiskt…

    Like

    • Och jag som bara ser fullständig kärlek och stolthet!

      Jag tycker att sårbarhet är människans vackraste egenskap och att det vore underbart om vi hittade vägar in i vår gemensamma sorg som gör den mindre privat.

      Kanske är det mediers roll att ersätta folksagornas roll som förlösare av de tillbakahållna känslostormarna?

      Like

      • Intressant. Jag ser en hustru som vet att hennes man tycker att hon är söt och gullig när hon gråter efter filmer, och därför använder sig av detta. Inte för att manipulera, utan snarare för att uppvakta lite, locka honom, och han visar stolt upp hennes uppvaktande för världen.

        Elände, jag förvandlas till Anders!

        Like

  6. Ööö … det finns ju en hel hemsida med youtubeklipp föreställande “crying wife”. Snackar vi receptionsforskning? 😉 Eller bara en totalfix. Vad vill gubben? och vad vill crying wife?
    Är det fejk? är det en fetisch?
    Och det där efterspelet när han skall förlöjliga henne.
    Ett tag tänkte jag att de skilde sig väl när han la ut det på nätet? men sen såg jag hela raden av filmsnuttar på gråtande frun och tog mig en funderare. Attentionwhorigt skulle jag vilja säga.

    Like

  7. Stopp, vänta, backa!

    Jag är intresserad av klippet ur receptionsperspektivet och tror att de första frågorna måste vara:
    Vad ser vi?
    Vad vet vi om henne?
    Hur är kameraarbetet?

    Därefter kanske det är intressant att fundera över moralen och eventuella avsikter?
    Går det att genrebestämma filmen? Fiktion – dokumentär – propaganda?
    Är det intressant att fundera över parets avsikter? Spelar det någon roll hur äkta/frisk/bekräftelsehungrig hon är? Eller hur översittaraktig/förälskad han är?

    Jag tror att en receptionsforskare skulle arbeta sig fram mot den avgörande frågan: Hur arbetar filmen i oss? Hur konstruerar vi en mening i strömmen av bilder?

    Då måste vi lägga band på vår iver att moralisera över avsändarna och inse att film alltid är manipulation.

    Like

  8. Ang. genre:
    “Dokumentär” är väl egentligen en ganska glidande definition som antas placera in sig någonstans till vänster på en linje mellan fiktion och verkligt som om det funnes två sådana poler. Den film som i oss gör anspråk på att förmedla “sanningen”, “det verkliga” (vilka filmer förmedlar något om det overkliga, om åskådarpostionen tillåts ge den sin mening?) kan sägas vara dokumentär. “A creative treatment of actuality” som var ordets innebörd när det först dök upp omkring 30.
    Vad vi ser här är väl ett slags försök att få tittaren att tro att detta händer nu, vi är inbjudna, åtminstone av honom, och båda aktörerna, filmaren och den filmade, är bara avbrutna mitt i verkliga livet av den surrande kameran och vad den gör för medvetenheten om att bli en aktör. När jag ser de andra klippen på samma filmtittande kvinna blir jag förstås tveksam till “autenticiteten”. Anspråket verkar vara att ge berättandet ett metaperspektiv då de båda, trots allt, kommunicerar direkt in i kameran med en ev. tittare. Det kan höra hemma i den reflekterande- dokumentären. Men på samma sätt har man ju t.ex. producerat rå, äkta, vild “naturfilm” sen den genrens början. Och så också Israel-bordningar, jämför Kennedymordet.
    Home video, är också en genre och den estetiken har ju utvecklats och fått en ny roll i mediaflödet i och med alla kanaler att distribuera dem i.
    Här har vi ju angränsande genrer i hemmapornografi, gore, bizzarre. Som än mer vill ge oss en känsla av att detta är verkligt, det händer, på riktigt! Dit hör inte denna lilla filmsnutt, tycker jag, även om den är väl så socialporrig, just för att den också är reflekternade.

    Like

    • Det spekulativt porriga är nog att det det är vuxen som deltar?

      Jag filmade min dotter när hon var fyra år och storgrät till My little pony. Tårarna strömmade nerför smutsiga kinder och hon var hjälplöst rädd för häxan som hade stulit regnbågen. Kitschvarning och högsta beredskap – men alldeles underbart samtidigt.

      Kanske romantiserar jag barndomens distanslösa empatiöverskott, det kan också vara så att jag är avundsjuk. Jag vill känna lika starkt!

      Men du har rätt. Det här med genrer är trubbiga redskap att förstå upplevelser!

      Like

Leave a reply to Mats Cancel reply