Om förra veckan var “rostbiffsvecka” (fyra studentfester) så förtjänar denna att kallas “akademisk vecka”. Jag har arbetat mig upp från tisdagens 25%-seminarium (Ylva Holmberg) via torsdagens 90%-seminarium (Anders Skans) till dagens hundraprocentiga disputation då Marie Leijons avhandling Att spåra tecken på lärande behandlades.
Det var en skrämmande samling namnkunniga granskare och jag tror att det kan kändes en smula oroligt med bland andra Anders Marner, Staffan Selander och Johan Elmfeldt i betygsnämnden. Opponent var Thomas Koppfeldt från Dramatiska institutet och jag, som faktiskt har gått på kurs för honom, vet att ingen svensk är kunnigare inom ämnet reception. Jag väntade bara att multimodalitetsoraklen Kress och van Leeuwen skulle dyka upp och förgylla tillställningen.
Ämnet intresserar mig. Hur gör vi för att det ska bli en pedagogiskt intressant situation av mötet mellan de filmer (fast i semiotikens värld är allt texter) och mottagarna (eller deltagarna vid receptionstillfället om vi ska vara noga)? Metoden bygger på att det är möjligt att skilja mellan beskrivning och tolkning. I den första fasen försöker vi sätta ord på det vi tycker att vi sett och om möjligt skapa en gemensam bild som bas för tolkningen. I nästa fas handlar det om att försöka förstå och skapa mening i texten. Det enda redskap vi har är våra intryck och erfarenheter. Jag har arbetat en del med metoden och har många gånger häpnat över den befriande känslan av att vi gör så personliga tolkningar och att ingen med bestämdhet kan hävda “det rätta”.
Jag har inte läst avhandlingen och tänker inte bedöma dess vetenskapliga värde. Men det verkar stabilt och tillställningen avlöpte utan skandaler. Förhoppningsvis kan Maries arbete flytta fram positionerna för oss som menar att både produktion och reception av film är viktiga inslag i lärares yrkeskunskap.
Grattis Marie!
Forskaren som vår tids Sibylla?
Tysta tankar 
Visst kan omvägar vara värda att göra speciellt för Sibyllas skull…
Samma gäller väl tolkningar att det alltid är utifrån betraktarens uppfattning.
Därmed kommer du aldrig att få en vetenskaplig objektiv bedömning och metod. Det har du inte ens där det skenbart är objektiva mätetal. Bedömningar görs alltid utifrån en människas kunskaper och värderingar. Så allt innehåller ett mått av subjektivitet….
LikeLike
Hade hon några bra metoder för att tydliggöra de där spåren tillsammans med elever, vilka dem nu var, en liten grupp eller en stor generaliserbar massa?
LikeLike
Nja – jag vet inte. Spontant tror jag att Marie överskattar video som dokumentationsmetod och det här med att transkribera är ohyggligt omständligt. Men hur gör man för att beskriva något så komplicerat?
Många forskare är rädda att drunkna i empiri, men jag har svårt att se några generaliseringsmöjligheter utifrån två observationstillfällen. Thomas Koppfldt menade att han genomför ungefär tio receptioner i veckan och att det kanske bode ha funnits ett bredare underlag om man skulle dra några slutsatser om reception som undervisningsmetod. Nu blev det nog mer en teoretisk genomlysning av ett möjligt forskningsfält.
Men läs gärna pdf:n! Jag är nyfiken på hur det uppfattas utifrån.
LikeLike
Två observationer säger ingenting, bara att något inträffat. Ska du kunna dra några som helst slutsatser måste det finnas minst tre tillfällen eller mätpunkter innan du kan börjar göra statistiska jämförelser eller slutsatser. Allt annat är icke evidens.
LikeLike
Jag tror att en del vetenskapligt arbete handlar om att testa metoder – är detta en framkomlig väg?
LikeLike
Jo, det kan vara ett sätt. Problemet är om man gör det till “sanningar” – för att det ska vara en “sanning” måste metoden kunna empiriskt bevisas och det är väl det som är problemet med det exempel du beskriver.
Och framför allt vad innehåller metoden för process och hur verifieras processen. Reliabilitet och validitet måste finnas med för att det ska var vetenskaplig. Inte bara ett antal observationer utan samband.
LikeLike
Jag borde nog läsa avhandlingen mer noga om jag ska försvara den!
Annars riskerar vi att hamna i de gamla skyttegravarn med empirister och positivister på ena sidan och… ja, vad det nu är för löst folk som finns i den andra?
LikeLike
Jo, det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda.
LikeLike
Om vi ska ta problemet vidare handlar det kanske om språkets begränsningar. Vissa saker är svåra att sätta ord på – samtidigt är det extremt spännande att ge sig in i det här gränslandet där betydelser flyter.
Vad kan vi enas om?
vad är vi överens om att vi inte kan enas om?
LikeLike
Pingback: Känslor är bra « Tysta tankar