Min forskande kamrat presenterar sina avhandlingstankar på ett seminarium och vi diskuterar villkoren för barns musik på förskolan. Vilka sånger sjunger de? Och varför? Går det att se barn som aktörer som gör autentiska egna val – eller är de fast i pedagogernas uppfattningar om vilka sånger som är nyttiga och trevliga? Går det att undersöka vem som bestämmer vilka sånger som sjungs? Är det intressant?
Kanske är tiden mogen att släppa barnen fria. Idag sitter treåringarna hemma och väljer på Youtube. De övar in danser och imiterar sånger på ett sätt som känns äkta. Även om de är fast i kommersialismens garn tycker jag om tanken på att de skapar egna rum utanför pedagogernas kontroll. På de flesta förskolor vakar pedagogerna över rätten att styra musiken genom sångkort.
Den Pojkaktiga orkestern spelar på den fantastiska nybyggda förskolan Frövik i Fosie stadsdel. Jag möter gamla studenter som nu är färdiga pedagoger och blir väldigt imponerad av verksamheten och lokalerna. Varje avdelning har en smartboard och barnen styr musiken på ett nytt sätt.
Barns inflytande genom Youtube – äntligen förstår jag vad som menas med empowerment.
Tysta tankar 
Hur menar du – fast i kommersialismens garn?
LikeLike
Det var så vi resonerade på 70-talet och det är nog fortfarande så att många förskollärare har en moraliserande inställning gentemot populärkultur som t.ex. ESC.
Barnmusiken var i den här världsbilden ren och nyttig.
LikeLike
Tycker du att musikämnet behandlas så över hela linjen…eller är det i de äldre åldrarna på förskolan? Många av de sånger som används är ju inte bara till för en estetisk upplevelse, utan även blandat med motorik, och för de allra minst språkträning. .. men jag kan se din ståndpunkt att förskolan borde bli bättre på att låta barnen agera mer fritt … och det gäller ju inte bara inom musikens område .. däremot tror jag att många pedagoger är rädda, precis som många andra människor, för det man inte känner till .. och många är rädda, eftersom de inte anser sig musikaliska … och då stannar man i de sånger man kan … hur skall man jobba på ett fritt sätt med musik, tycker du, för de som inte är vana??
LikeLike
Jag tror på musik som ett särskilt tillstånd – flow eller eller en sorts NU. Andra betonar musiken nytta för språk och social utveckling och den här diskussionen har flera paralleller med frågan om lekens värde. Idag skriv leken fram som en metod och träningsredskap och det är få som försvarar leken som tillstånd. Huizingas är en teortiker som utvecklar den här ståndpunkten – Pramling Samuelsson utgör kanske den andra polen i sina försök att försvara leken som arbetsmetod.
För mig är frihet ett överordnat värde. samtidigt är det svårt att kombinera med alla strukturer, traditioner och mål som inramar förskolans verksamhet. Som lärare famlar du efter barnens tankar och det krävs stort mod för att släppa taget om det trygga och tro på deras förmåga att skapa mening i dagens förvirrade medieutbud. Tillspetsat kan det ses som ett val mellan lady Gaga och Alice Tegner, men en del kanske lyckas att förena de här världarna.
När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det ett medvetet försök att utmana en idyllisk femininiserad tradition – samtidigt är vi djupt förankrade i våra egna bilder av vad som är roligt eller som vi valde att rubricera sångerna “pojkaktiga”. Det var nog bara ett ord utan djupare innehåll och barn är ganska ointresserade av sådana här uppdelningar om de får välja fritt.
LikeLike
Vilken kul och generös hemsida du har!
LikeLike
Släppa barnen fria känns väl lite 70-tal. För vilket val har egentligen en 1- eller 2-åring? Vilka val kan de över huvud taget göra? Som alltid formas dom väl av den kultur de växer upp i. Jag hade en 2-åringen en gång som gick igång stenhårt på föräldrarnas hård rock, men också när jag sjöng och spelade Pippi Långstrump. 🙂 Barnen känner väl sig fram och fastnar väl för vissa sånger precis som vi vuxna. Men eftersom de är så nya, har det inte så mycket förutfattade meningar eller har hunnit börja bry sig så mycket om kompisars smak.
Jag håller med dig om att musiken mest är en upplevelse, åtminstone om den framför med någon form av engagemang. Sitter fröknarna och oengagerat visksjunger och inte kan hålla melodin, då blir väl upplevelsen därefter, kan jag tänka.
Musiken kan vara så mycket glädje och gemenskap. Helt enkelt, utan så mycket pedagogik. När jag drar “Det var en gång en bonde” på samlingen med bara 7-ackord på gitarren, då har vi nästan samma stämning som på ett väckelse möte 🙂 med barn som gungar och klappar händer. Och efteråt utbrister vi i ett gemensamt “locken loll!”. Det är en höjdare.
LikeLike
Jo det är mycket 70-tal i att nämna frihet och det är antagligen direkt hånfullt att göra det på ett vetenskapligt seminarium. Min tanke är att det är meningslös att diskutera styrande strukturer och vuxenmakt om vi inte har en bild av vad barns inflytande skulle kunna vara.
Visst är deras val begränsade – ungefär som mina val var innan spotify hjälpte mig att förstå hur fångad jag var i mina invanda föreställningar om vad jag tyckte om. Men på en flerspråkig interkulturell förskola finns det utrymme för oväntade musikupplevelser om personalen skapar utrymme för dem. Veckans youtubelista känns som en mer utmanande form än sångkorten som gud glömde…
I princip handlar det kanske mindre om vad man sjunger än om hur man sjunger – inlevelse och engagemang är nog överordnade kvaliteter.
Wocken woll!
LikeLike
Pingback: Manboy – jag tänker Vygotskij! « Anne-Marie Körling
Vilket hallelujahmoment. Tack! Ni andra får diskutera det där svåra.
LikeLike
Man kan bara njuta också!
LikeLike
Jag tror absolut att det finns en poäng i det ni säger om “visksjungande” av oengagerade pedagoger …precis som inom vilken anna form av pedagogik som helst, så krävs det KOMPETENS för att det skall bli bra … musikaliska pedagoger finna det alltför få av …. kanske behöver förskolan hitta fler pedagogiska musiker ? .-D
LikeLike
Oengagemang dödar pedogogiken. Det är ju genom engagemanget som vi fångar barnen eller publiken. Kan jag leverera en samling med närvaro och med inriktning på samspelet med barnen, då får jag dom med mig. Är jag lite trött och har huvudet någon annanstans, då börjar barnen pilla på varandra eller lyfta på häcken. Det är en kräsen publik!
LikeLike
Mycket kräsen publik! Kanske räcker det med gott humör och engagemang. Men hur ser du på idén om musiken som ett högre värde – ett tillstånd som på ett mystiskt sätt skiljer sig från de övriga pedagogiska nyttoinriktade aktiviteterna?
LikeLike
Det var en mycket filosofisk fråga! Musik, mystik och högre värden. Jag skulle nog inte sätta etiketten mystisk, men visst kan det handla om ett speciellt tillstånd. Du kan ha en mystiskt upplevelse och använda musiken för att nå ett sånt tillstånd. Det blir lätt suggestivt, om man är engagerad och närvarande. Det blir lite som väckelsemöten och rockkonserter.
Musiken liksom skrattet och glädjen kan ha ett eget värde utanför det pedagogiska. Helt enkelt därför att det är så grundläggande mänskligt. Det handlar mer om en positiv samhörighet, relationer, vilket väl är grunden för pedagogiken med barn. Sedan kan man grotta ner sig i pedagogik och ämneskunskaper när barnen är inne i verksamheten och relationerna har etablerat sig. Pedagogiken är en mer avgränsad aktivitet eller upplevelse, kan jag tycka.
Har ibland tänk att jag skulle skriva något på min egen blogg om hur jag tänker kring samlingar på småbarnsavdelning, men vi får se om jag kommer till skott.
LikeLike
Å andra sidan känns det trist att reducera pedagogiken till en träning av enkla färdigheter. Men traditionen är stark i skolan – sången ska vara nyttig.
Förskollärare sjunger för att träna språk, bygga grupp, lugna ner och pigga upp. Det är så vi bygger vår yrkesstolthet. Vi är dom som lär ut.
Det finns andra sätt att se på pedagogik – just nu har jag lite svårt att sätta ord på det bara.
LikeLike
Det är väl snarast så att pedagogiken har mutat in all inlärning inom sitt revir. Och det är trist. Den har blivit en slag totalvetenskap, så det lär finnas andra sätt att se på den också.
Sedan är musiken på avdelning nyttig, enligt min åsikt. Visst barnen kan lära sig mer om språket genom sånger. Själv lärde jag mängder av engelska genom pop- och rockmusik. Men i början av en grupps liv och hos 1-åringar är det inte det viktigaste.
Men att nå barnen och skapa en viss stämning och bygga relationer genom musiken är ingenting jag lär ut, det är något jag bidrar till att skapa och som jag gör i samspel med barnen. Jag lär inte ut någon färdighet eller ger någon specifik kunskap, musiken blir bara ett medel som är sig själv nog. Allt är inte pedagogik.
LikeLike
“Allt är inte pedagogik”
kanske är detta ett kontroversiellt påstående när förskolan försöker höja sin status genom att snegla på skolans strategi: Styrning, kontroll, arbetsdelning, tidsuppdelning…
Jag hoppas att musiken ska ha kraft att stå emot de här tendenserna och jag tror vi är ganska överens!
LikeLike
Tänk, det tror jag med! Mer skola är inte vägen. 🙂
LikeLike
Ylva är rytmiklärare och jag tror att den aspekten kommer Att färga hennes undersökning. Då blir det viktigt med musikalisk kvalitet. Förskolans tradition är annars att allt är lika bra…
LikeLike