För några år sedan föreläste jag på en kurs som hette Män till skolan. Det var en rekryteringssatsning där män under ett år fick praktisera i yrket mot betalning samtidigt som de hade möjlighet att läsa upp betyg och erhålla formell behörighet. Min insats var att förbereda dem på en del av yrkets baksidor och dessutom gjorde vi rockvideor under lekfulla former. Jag representerade någon form av uthållig erfarenhet och antog motvilligt utmaningen att agera förebild.

Jag minns en kille som var lite äldre än de andra. Han hade jobbat som sjöman och var nu sugen på att göra något mer meningsfullt av sitt liv. Kanske skrämde jag upp dem om hur det var att befinna sig i en kvinnodominerad värld och efter lektionen kom han fram och sa halvt på skoj:
 – Du Mats, om det kör ihop sig – kan vi ringa dig då? Ungefär som en livlina?

Tio år senare senare möter jag honom igen på en fest och undrar vad som hände? Han ler bekymrat och berättar en sorglig historia om en osynlig hinna som han inte lyckades ta sig igenom. Nu seglar han åter på de sju haven och byter delar på maskiner. Kanske klarar han sig bra  – frågan är om skolan klarar sig utan honom?