Jag är i ett England som pendlar mellan att hylla sina hjältar från det som kallas Undret i Dunkerque och försöken att skapa en värdig tillvaro för de krigskadade soldaterna från Afghanistan och Irak. Idag är det 70 år sedan lokalbefolkningen gav sig av med sina små båtar för att undsätta de 300.000 soldaterna från den belgiska kusten och minnet av den gemensamma ansträngningen vårdas ömt. Kanske var det sista gången i historien som vanligt folk verkligen kunde hjälpa till i ett krig. Idag verkar det mesta ske på en annan nivå.

Kanske är det också nödvändigt att ta stöd från historien för att skapa en romantik kring de nya invaliderna och på så sätt legitimera de pågående krigsinsatserna. Den engelska flaggan dyker upp på oväntade ställen och stämningen vibrerar av patriotism. En av ministrarna talar i parlamentet och slår med eftertryck fast:
– Jag är säker på att alla här inne till varje pris vill trygga våra skadade krighjältars framtid och ekonomi!
Från församlingen hörs ett samfällt:
– Oh, yes!

Denna form av retorik och ljudlig acklamation upplever man sällan i svensk riksdag.