…tror många att det skulle bli mer rättvist. Frågan är om det dessutom skulle vara en effektiv förvaltningsform med utrymme för brukarinflytande?
Familjen går och väntar på ett körkortsstillstånd från Transportstyrelsen som tog över denna hantering den 1/1 2010. Nu har vi väntat i fyra månader och jag hör historier om andra som väntat ännu längre.
Men rättvist är det – lika dåligt för alla.
Tysta tankar 
Skyll detta på den pubertala regeringen.
Alla löjliga misslyckade omorganisationer bara för att byråkrater skall ha jobb och för att politiska styrelser skall visa att de har gjort något.
Trafikverket och Transportstyrelsen.
Det är som mycket annat i nutid en politisk attityd.
LikeLike
Är inte din inlaga lite besläktad med min Anna Anka dräpa. “Den ofullkomliga skolan bär skulden till att svenska folket tittar på Anna Anka söker assistent”.
LikeLike
Jo det finns nog ett lite drag av förenkling – men diskussionen om återförstatligande har varit så underlig. LR och Fp har dragit väldigt långtgående slutsatser utifrån en del kommunala misslyckanden.
Men det finns säkert exempel på bra statlig verksamhet – jag kommer bara inte på någon just nu.
LikeLike
Mats
Jag förstår dig. Livet är och alla system är fyllda av destruktiva biprodukter.
Det är därför som jag vill ha en statlig skola styrd av en icke politiskt vald skolriksdag.
Transportstyrelsen misslyckas beror på en enda sak:
INKOMPETENS
Jag lider ständigt av detta mänskliga blyblock.
Det är därför jag har egen firma efter 10 år i storkoncern. Jag står inte ut med att att ha luftslottsbyggare i mitt närfält. Är dom kunder har jag ändå ett funktionellt filter. Jag definierar mitt uppdrag och sedan får de leka fritt.
LikeLike
Måste det vara den ena eller den andra som styr skolan? Kan man inte dela upp ansvaret? Annars blir det ju som att säga att elevinflytande är omöjligt i skolan eftersom kommunen är huvudman, inte skolan eller t o m klassläraren… Men visst finns det en risk att inflytandet minskar med statlig styrning… Eller så blir det tvärtom, skolorna blir mer självbestämmande eftersom makten är längre bort…
Funderar jag.
LikeLike
Varför jag förordar en icke politisk skolriksdag är för att jag vill ha några grundläggande fundament:
1) Sortera bort narcissisterna.
2) Sortera bort jante.
3) Sortera bort närfältsperspektivet och istället få folk att tänka kollektivt och långsiktigt.
LikeLike
Läste fel på punkt 2 – “Sortera bort JANNE” – och blev för ett ögonblick riktigt förbannad. Sedan tänkte jag att du menade Björklund och blev lite gladare. Sedan läste jag rätt.
Så kan det gå.
LikeLike
Jag bollar med den här frågan och oavsett vilken boll jag kastar upp i luften framstår det kommunala styret ett alltmer akut problem.
Minns det gamla stridsropet “tänk globalt, agera lokalt” och tänker att det borde gå att få till en fungerande växelverkan mellan staten och de enskilda skolorna, möjligtvis skoldistrikten utan att kommunen behöver agera den mellanhand man uppenbarligen inte förmår vara.
LikeLike
Kul inlägg, Janne! 🙂
Vår demokrati försvagas när skolan inte är likvärdig och vår konkurrenskraft försvagas när ungarna inte lär sig tillräckligt.
Skolan är en nationell angelägenhet. Därför ska skolan vara statlig. Sedan är det viktigt att komma ihåg att staten är vi själva. Det är vårt jobb att hjälpa staten att göra sitt jobb och att se till att staten gör sitt jobb.
En sak som har överraskat mig i mitt politiska engagemang är hur mycket man faktiskt kan påverka, en annan sak som har överraskat mig är hur tidsödande och jobbigt det är med politiskt engagemang. Fler behöver dra sitt strå till stacken. Jag kan verkligen inte hålla med Mona Sahlin när hon säger att hon älskar politiken, men borde vi inte alla älska demokratin mer?
Vi har den stat vi förtjänar och de kommuner vi förtjänar, men kommunerna förtjänar inte att handha skolan.
LikeLike
Hur gör man för att “förtjäna” ansvar?
Det är en spännande fråga och på ett väldigt grundläggande plan tror jag att man måste få experimentera, göra misstag, lära sig och gå vidare. Åtminstone tänker jag så om barnuppfostran och mina försök att göra dem självständiga.
Frågan är om det kommunala huvudmannaskapet har följt den här logiken – en hel del av frågorna har snarare handlat om:
– Var det så här ni ville att vi skulle göra? (med blicken ängsligt riktat snett uppåt)
LikeLike
Jag vet inte… Våra erfarenheter av kommunalt huvudmannaskap kanske skiljer sig åt?
Jag hör varken de ängsliga frågorna eller känner av experimentlustan.
Skola/förskola verkar istället i första hand ses som en för stor utgift (inte sällan utgör skolan den största posten i kommunernas budgetar). Det pedagogiska innehållet är för det mesta en icke-fråga – åtminstone för de som sitter med den lokala makten och pengarna…
LikeLike
Pingback: I huvudsak huvudlösa huvudmän « Flumpebloggen
Jag instämmer med Janne och förtydligar att jag menar att staten är vi och kan inte vara bättre än sina medborgare. Det är allas vårt ansvar att se till att det som ligger i allas gemensamma intresse sköts bättre.
En av de värsta konsekvenserna med kommunaliseringen är att vi lärare inte längre har någon samtalspartner. SKL vill inte veta vad vi tycker. Klagar vi kan vi ses som illojala och få betala i lönekuvertet. Det innebär att vi inte kan göra vårt jobb när det gäller att förbättra skolan. Elever och föräldrar har mer makt, men använder inte den så det stör.
LikeLike
Jag är rädd att ni har en romantisk syn på demokratin inom staten. Mina erfarenheter av högskolevärldens inflytandeformer är inte uppmuntrande. Man skulle kunna sammanfatta läget kort:
– Jag förstår dem inte!
Förhållandet mellan å ena sidan folket, de folkvalda, högskolelagen – och å andra sidan vi som jobbar inom organisationen och våra tankar om delaktighet – det här förhållandet är inte enkelt och just nu genomförs förändringar som förbryllar migt.
Enligt högskolelagen styrs områdena av fakultetsnämnder eller fakultetsstyrelser. De “vetenskapligt kompetenta” (läs disputerade) har rösträtt. Två av platserna kan besättas av adjunkter – men de får alltså inte rösta. Om det finns en maktkamp mellan professionsutbildning och forskningsinriktning inom en del lärosäten så lär den striden avgöras till förmån för det senare alternativet nu.
Vilka partier står för den här inriktningen av högskolepolitiken?
LikeLike
Jag skrev just i en kommentar på flumpebloggen att jag inte tagit ställning för ett förstatligande av skolan. Dock är det som Helena skriver i sin kommentar ovan, att en av kommunaliseringens allvarligaste konsekvenser är att den blir ett hinder i vår yrkesutövning.
I nuläget känner jag att alla alternativ är bättre än det nuvarande systemet.
kanske är det dags att ta steget fullt ut och decentralisera ner till skol-/distriktsnivå?
LikeLike
Skulle det ge alla elever möjlighet att gå i en högkvalitativ skola, tror du? Jag tänker t ex på Bjästarektorns famösa uttalande att ‘ingen gått utbildningen’ och således inte kunde titta på vad som skrevs på Facebook, och sen tänker jag vidare att om människor som hon finge ännu mer makt… och då blir jag lite rädd.
LikeLike
Kanske skulle det öppna för några riktigt dåliga exempel. Men å andra sidan kanske det också skulle gå att lyfta fram ansvariga på ett enklare sätt, istället för att gömma sig i den vaga massan?
LikeLike
Och vem skulle ansvarige ställas inför? Vem skulle drabbade kunna vända sig till för att få stöd mot dåliga exemplar?
LikeLike
Jag tror att vi kommer att kunna stapla exempel på dåliga kommunala, privata och statliga utbildningsformer.
För mig är det centrala ett upplevt ansvar – att aldrig kunna gömma mig bakom:
– Jag lydde bara order!
LikeLike
Det är nog bra att skapa tydlighet och ansvarsordningar – men riskerar vi inte att hamna i PLUS-träsket?
– Ska det vara så?, Ska det behöva vara såhär?
Snart går Sverker i pension och då får vi klara oss själva i konsumentdjungeln!
LikeLike
Men jag tror att desto tydligare det är, desto mer sällan är det befogat att göra en Sverker. Istället blir det “Det ska vara så!” eller “Det ska inte vara så!”
Här kanske Björklund kunde göra en insats och styra upp ansvaret enligt militär modell?
Adjukt Olsson! Rättning i ledet!
Rektor Bengtsson! Ni bär ansvaret!
Nej, jag vet inte… Kanske behöver vi en annan ingångsvinkel på den här frågan?
LikeLike
Mats, känslan av ett upplevt ansvar? Vad menar du med den formuleringen? Att man har känslan av att ha ansvar, trots att någon annan egentligen bestämmer?
LikeLike
Min läsning av det ger en innebörd av att man lyfter fram ett ansvar ur den vaga massan och markerar det på något sätt.
Det är på gott och ont, förstås.
På “golvet” tar vi ofta mer ansvar än vi egentligen har – här kommer din defintion in, Morrica – och detta beror förstås på att det ansvar vi inte tar försvinner in i den vaga massan och i slutändan drabbar barn och föräldrar, samtidigt som vi får känslan av att få ta smällen.
Samtidigt behöver vi ju alla ta ansvar och konsten är kanske att hitta “rätt” ansvar att ta?
LikeLike
Jag tror att skolan är ett perfekt exempel på att regler inte räcker till. Varje lärare tar under en normal hundra beslut i komplexa situationer och ofta ställs centrala värden mot varandra. Det enda som gör situationen uthärdlig är den vaga känslan av att “Jag gjorde så gott jag kunde” och att “nästa gång gör jag det bättre”.
De som letar efter “den rätta, goda handlingen” och famlar efter regelboken kommer antagligen inte att överleva länge.
Men det går inte att vara lärare utan självförtroende – en rädd lärare är en dålig lärare.
Ungefär så menar jag med “upplevt ansvar”. Jag kan, ska, vill och måste ta en massa beslut – ofta på lösa grunder – men det finns inget annat sätt, eftersom jag inte kan veta vad som händer i barnens huvuden. Jag får nöja mig med en del kvalificerade gissningar.
LikeLike
Janne, inte min definition.
Mats, du pratade alltså om det dagliga ansvaret? Det är en sak, huvudmannaskapet är en annan. Oavsett huvudmannaskap har varje lärare ett eget ansvar för sitt dagliga arbete, men huvudmannaskapet påverkar så mycket annat. Den kommunala skolan är inte jämlik, den ger alltför mycket ansvar till personer som inte har förmågan eller viljan att ta det, och de som får konsekvenserna är barnen och ungdomarna.
LikeLike
Jo – att ta ansvar utan egentliga förutsättningar är bara plågsamt. Men jag tror att de flesta lärare gillar känslan av att:
– Det går inte, men vi gör det ändå!
Förhållandet mellan huvudmannen och läraren är komplicerat. De flesta av oss är nog ganska beredvilliga att identifiera sig med organisationen. Då letar vi efter känslan av att vara delaktig – att bli litad på.
Men de flesta vet nog hur det att befinna sig i en organisation som inte fungerar.
LikeLike
Och kommunaliseringen fungerar inte, käre vän. I en del kommuner fungerar det, visst gör det, men jag är faktiskt inte villig att finna mig i ett system som blundar för att det på vissa håll faktiskt finns elever som far rent illa på grund av huvudmans oduglighet.
Det enda anständiga är att organisera den svenska skolan så att den sämsta skolan i landet är en bra skola. Så är inte läget idag, och så kommer det aldrig att bli i den organisation vi har idag.
LikeLike
Det känns som att här har vi varit förut.
Jag behöver argument för “den andra” organisationen – förutom att den nuvarande inte fungerar överallt.
En teori om ansvar?
En genomlysning av centralstyrningens problem?
Än så länge är det väldigt hierarkiska teoribildningar som lyfts – vi måste liksom ha någon att ställa till svars. I Malmö har vi områden som länge dragits med stora problem, men de flesta menar nog att det vore olyckligt att anklaga skolan för dessa.
LikeLike
Visst behöver vi någon att ställa till svars. Och det är en av sakerna den vaga, kommunala massan saknar. Lite raljerande kan man säga att där finns ingen ansvarig, utom de som upplever ansvar – och de är tyvärr förlorarna i det systemet.
Jag är inte övertygad om det konstruktiva i att se det som en god egenskap att beredvilligt trolla med knäna. Särskilt inte som det många gånger leder in i väggen. Utmaning eller ej…
LikeLike
Jag är orolig för att låta som en väldigt modern entrepenöriell managementcoach när jag försvarar det personliga engagemanget som avgörande kvalitet.
Det är lättare om folk enbart gör det som de är tillsagda – ingen risk för utbrändhet eller överkrav, som ofta kommer inifrån och är diffusa eller motsägelsefulla.
Men, har man en gång upplevt en organisation som fungerar utan hierarkiskt ledarskap, då är det väldigt svårt att anpassa sig till något annat. Så är det för mig i alla fall.
LikeLike
Har du verkligen upplevt en organisation som fungerar utan hierarkiskt ledarskap, Mats? Berätta, var upplevde du den?
Ingen har, såvitt jag förstått, anklagat skolan för problemen i Malmö. Däremot har kommunen fått hård kritik för sitt sätt att sköta, eller inte sköta, saker och ting. Det är stor och betydande skillnad.
LikeLike
Mina första år på förskolan var en fantastisk upplevelse av delaktighet. Föreståndaren (jo det hette så!) hade nog filosofin “leda i grupp” och det kanske var en del av en allmän tidsanda och människor som ville ta ansvar. Jag kan romantisera – men så upplevde jag det.
Men visst finns det en tendens att ge skolan skulden för allt som inte fungerar? På samma sätt som skolan skulle vara lösningen på alla problem. Känner du inte igen det här tänkesättet? Det är därför politiker älskar att visa hanbdlingskraft inom utbildningsområdet. Lälar och juristutbildningen bedöms inte vara lika politiskt intressant och har fått klara sig med ytterst kortfattade examensbeskrivningar och låg styrning.
LikeLike
Jo, jag kan nog instämma i din bild av förskolan som fortfarande relativt ickehierarkisk. Det är i mångt och mycket ett grupparbete.
Och visst finns tendensen att se skolan som problemet och lösningen. Men jag tror att det börjar bli tydligare att dessa faktorer snarare ligger i händerna på huvudmännen.
Det är alltså ingen politisk fråga som sådan – den om vem som bäst sköter skolan. Snarare en praktisk. Av de tre alternativ jag vid en första anblick ser; stat, kommun och den enskilda skolan/distriktet, vågar jag påstå att kompetensen generellt är lägst i det kommunala styret.
LikeLike
Jag inser att kommunpolitiken kan vara ganska skräckinjagande på väldigt lokal nivå. Ibland händer det att politiker lyckas anställa kompetenta chefer som dämpar de värsta galenskaperna.
LikeLike
Mats, under dina första, romantiska, år på förskola, vem var huvudman då?
Det är inte rimligt att vi har en skola där hoppet är att politiker lyckas anställa kompetenta chefer som dämpar de värsta galenskaperna!
LikeLike
Förskolorna låg under Socialförvaltningen och det var en central organisation för hela Malmö. Det fanns någon form av konsulenter som försökte styra leksaksinköp och dylikt på nystartade förskolor enligt centralistisk SÖ-modell, men jag minns det som ett hav av frihet (och ansvarstagande, inititaivkraft och energi!)
Men är det inte en avgörande egenskap hos politiker – att inse den egna begåvningens gränser?
LikeLike
Jag har träffat många gamla rävar som får något fuktigt i blicken när de tänker på tiden under socialförvaltningen.
Man kan undra vad de gjorde rätt som nuvarande huvudmän gör fel?
LikeLike
Kompisar som gick från förskolan till skolan på 90-talet blev ofta förvirrade över hierarki och ansvarsfördelning. På förskolan bytte man glödlampor om de gick sönder – på skolan ringde man vaktmästaren.
Det fanns liksom en plan om perfekt organisation och regelstyrning som krockade med det vardagliga.
LikeLike
Det känner jag igen. “Vem byter glödlampan?” “Går glödlamporna på vår budget, eller håller vaktmästeriet med såna?”
Vi brukade gå och slänga grovsopor med barnen tills det blev känt att det var vaktmästarens jobb. Då tvingades vi samla skräpet i säckar och ställa ut varannan torsdag, då han körde runt och samlade ihop det. (Iofs fortsatte vi slänga grovsopor i smyp, men principen!!!)
Saker blev dessutom inte bättre av att vi höll till i en lägenhet. Nu var det antingen vi, vaktis eller Micke (som var husvärd eller nåt) som var den som skulle göra grejerna… 😉
LikeLike
Om jag ska gräva lite var det en tid av väldigt starka tjänstemän inom socialförvaltningen i Malmö. Bengt Hedlén och Hans Blücher var nog extremt självständiga i förhållande till de politiker som satt i nämnderna – men jag minns inga politiker från den tiden!
Antagligen var socialdemokraterna i Malmö på den tiden upptagna av andra saker än förskolan – eller barnstugorna, som det hette i en avgörande utredning. Det var mycket fokus på att bygga höghus…
LikeLike
Ett grundläggande problem i sverige är att ingen ställs till svars när myndigheter inte sköter sitt jobb. Ansvaret är otydligt eftersom politiker lägger sig i på detaljnivåer där de inte har att göra och cheferna leker politiker eller i värsta fall är gamla politiker.
LikeLike
Med en så lång kedja är det både lätt att slippa undan från som att ta ansvar. Det finns “alltid” någon högre upp eller längre ner att hänvisa till.
Jag ser det som ytterligare ett argument mot det kommunala huvudmannaskapet. Kommunfullmäktige och skolnämnd och skolchef och förskolechef och rektor bildar en vag massa som både har och inte har ansvaret.
Vi har visionerna – ni gör jobbet, säger de. Men…
LikeLike
Ni formulerar det väl, både Johan och Janne. Kommunkramare har en tendens att romantisera betydelsen av närheten till beslutsfattarna, och helt bortse från hur fel det blir när politiker och makthavare kan glida undan genom att ständigt skylla på någon annan.
LikeLike
Tack, men man kan väl säga att friskolekramandet är en förlängning av samma sak, det blir ännu svårare att utkräva ansvar, speciellt för de övergripande besluten.
LikeLike
Blir det verkligen svårare? Hur menar du då?
OCh finns det någon form av organisation som skulle gör det lättare? Har svårt att se staten som en sådan.
LikeLike
Om inte vi medborgare tillsammans via staten, vem ska ha det övergripande ansvaret för svenska skolelevers utbildning och vardag, menar du Janne?
LikeLike
Det ansvaret har vi ju redan via kommunen. Det funkar ju sådär…
LikeLike
Det känns som om vi har börjat i fel ända – vad är “ansvar” egentligen?
LikeLike
Janne, har vi det, och tar vi det? Jag är skeptisk, erfarenhetsmässigt tycks kommunalpolitiker mindre benägna att lyssna på väljare och mer benägna att lyssna på kompisar än riksdagsmän.
LikeLike
Morrica, du har nog (tyvärr) en poäng där. Men å andra sidan minskar det inte ansvaret, bara benägenheten att ha och ta det…
Men som Mats undrar; vad är “ansvar” egentligen? Jag drar mig tillbaka för att börja nysta i den tråden…
LikeLike
Jag är kanske lite extra känslig ikväll, men att börja ställa frågan vad begreppet ansvar innebär känns mer som ett sätt att försöka avleda än att föra samtalet framåt.
LikeLike
Kanske – men vi har en dubbel retorik: elevens ansvar, föräldrars ansvar, lärares ansvar, rektors ansvar – men egentligen finns det där “ansvar” någon annan stans.
Åtminstone när det inte fungerar…
LikeLike
Nej, Mats, jag ser inget dubbelt i det – eleven har sitt ansvar, förälder har sitt. Lärare har sitt, rektor har sitt och kommunen har sitt. Eleven drabbas om övriga inte tar sitt, och kommunen är den instans som kommer undan med mer eller mindre mord.
LikeLike
Dessutom kan jag känna av oklarheter i vilket ansvar som egentligen är vems och hur det ser ut på en praktisk nivå. Eller kanske är det för att oavsett vems ansvaret är, så är det jag som förskollärare/lärare som agerar det.
Mitt inflytande över barngruppens storlek och persoaltätheten (för att dra upp ett slitet exempel) är begränsat, eftersom kommunen gör sitt bästa för att pressa upp respektive ner de siffrorna. Samtidigt är dessa faktorer i vissa fall helt avgörande för våra möjligheter att utöva vårt läraransvar.
Förskolläraren i Borlänge, som var “ansvarig” vid ett nästan-drunkningstillbud, tog sitt läraransvar, men på bekostnad av sitt omvårdnadsansvar, eftersom kommunen inte tagit sitt ansvar att skapa möjligheter för förskolläraren att bära båda dessa ansvar. Men det är hon som blivit dömd i domstol och det är hon som måst överklaga.
Ansvar i skola/förskola är inte så enkelt som att bara fördela det på aktörerna.
LikeLike
Och det är en fråga som behöver diskuteras och kanske rent av formaliseras, sättas på pränt – vem har ansvar för vad, vem har möjlighet att påverka vad, och vem ställs till svars för var när saker går åt pipsvängen.
LikeLike
Janne
Det blir svårare eftersom möjligheterna till insyn minskar. Att berörda myndigheter inte sköter sitt ansvar vad det gäller kontroller är redan ganska väl känt.
Precis som Morrica så har jag väldigt dåliga erfarenheter av kommunpolitiker, de lyssnar i första hand på “kompisar” vilket i praktiken innebär lokala pampar av olika slag, i andra hand lyssnar de på de högre upp i det egna partiet, i tredje hand gör de vad de känner (det som gynnar dem) för eller tror att de kan komma undan med, därefter kan de möjligen tänka sig att lyssna på sina väljare.
LikeLike
Ah! Insynsaspekten… Den föll bort ur mina tankebanor.
I övrigt känner även jag igen era erfarenheter av kommunpolitiker (även om jag helst inte säger det, av rädsla av att dra dem alla över en kam – det finns faktiskt bra kommunpolitiker också, även om de sällan lyckas göra sig hörda).
LikeLike
Det är en svart bild ni målar av den svenska demokratins hörnsten.
När började förfallet? Är det kommunsammanslagningen som bär skulden? Menar ni verkligen att avstånd väljare/valda är bra för demokrati?
För att motverka kompiseriet kanske dt är viktigt med ren politik och tydliga program. I Malmö är alltid partiet (arbetarkommunen) större än individen.
LikeLike
Risken med en hörnsten som bara får ligga där, utan att någon rensar omkring den, kollar underlaget, ser till att det är dränerat och att inga förskjutningar ruckat den ur läge är att den sakta men säkert blir instabil.
Förfallet, som du kallar det, börjar långt innan man kan se det. Om det nu är ett förfall. Kanske är det inget förfall, kanske är det helt enkelt så att kommunerna är en modell som fungerade i ett annat samhälle, ett samhälle som inte längre finns?
LikeLike
Det är många strukturer som har ifrågasatts och delvis fått nya funktioner i takt med att samhället utvecklats.
Kärnfamiljen har varit utsatt för attack länge men befunnits vara ovanligt motståndskraftig. Just nu är det väl nationalstaten och valutaunionen som hänger i luften och det var vi väl inte riktigt beredda på?
En del saker målar man om och piffar till – andra får vi nog betrakta som förbrukade. Jag tror inte att kommunerna är överspelad som organisatsionsform. Däremot kommer vi antagligen se mer stordrift och specialisering inom vård, skola och omsorg.
LikeLike
Kommunen som organisationsform behöver också ifrågasättas – det betyder inte att den behöver vara skrotfärdig, men vågar man inte ifrågasätta den överhuvudtaget blir det farligt.
LikeLike
Alla organisationsformer behöver ifrågasättas. Min linje är att centralstyrning inte är någon garanti för kvalitet och reportaget om missförhållanden vid Statens Institutionsstyrelsers verksamheter fungerar kanske som stöd för min argumentation – men det är inga bevis.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3700631
LikeLike
Jag försöker verkligen förstå din argumentation, Mats, men jag kan verkligen inte vränga mitt huvud kring tanken att det är demokratiskt och jämställt att behålla ett system där skolan blir ett lotteri, kvalitet beror på var man bor och barn och ungdomar far illa enbart på grund av vilken kommun de bor i.
LikeLike
I ett lotteri har man i alla fall en chans!
LikeLike
Det var verkligen ett osedvanligt cyniskt uttalande för att komma från dig, Mats. I ett lotteri får ju de flesta nitlotter, vinstchansen är mycket liten, och högvinstchansen ofta i det närmaste försumbar.
Vet du, en sån skola är inte acceptabel i ett land som kallar sig demokratiskt.
LikeLike
Jag tror att livet är ett lotteri och det har inte med cynism att göra. Bilden av rättvisa är väl en av vårt samhälles mest efterhängsna illusioner och för många tycks det vara ett livslångt trauma att det finns andra som har det bättre – antingen det gäller förskolor, skolor, bostadsområden o.s.v.
Sedan kan vi sträva efter att skapa en godtagbar lägstanivå och garantera någon form av trygghet för barn som är tvingade att vistas i skolan – men rättvisa tror jag är en form av vilseledande idealism.
Varför skulle just skolan vara rättvis?
Eller tänker du att skolan ska vara den stora kompensatorn för alla andra orättvisor?
LikeLike
Jag ber om ursäkt, Mats, men jag tror inte jag förstår dig rätt här. Man kan nästan få intrycket att du säger att det är ok att skolan tydligt speglar segregeringen i samhället, att en godtagbar lägstanivå är, för att låna ett vedertaget uttrycket, är ett strävansmål och inte ett uppnåendemål etc. Att det är i sin ordning och en ordning vi bör behålla.
Det tycker inte jag, men jag hoppas jag missförstår dig.
LikeLike
Trådens ursprungsinlägg handlar om hur illa det kan vara i en statligt skött verksamheter. Svårigheten att kommunicera med de ansvariga är betydande och jag har vid olika tillfällen förvånats över att så många sansade debattörer tycks sätta en sådan tilltro till staten som rättviseskapare.
För mig är den ovälkomna barlasten betydande och jag tror att den här synen på “rättvisa uppifrån” passiviserar oss. Möjligheten att utöva inflytande (verkligt och upplevt) tänker jag är delvis en fråga om närhet. Där du ser vänskapskorruption ser jag en möjlighet till direktdemokrati.
Samtidigt är naturligtvis en hel del frågor omöjliga att styra lokalt (försvar – valutapolitik)
När staten nu ska styra upp skolan genom detaljerade kursplaner, fler betygstillfällen, fler nationella prov, fler inspektioner o.s.v. – då ser jag en verksamhet som delvis urholkas sin autonomi. Jag är orolig för att lärarnas fokus kommer att ligga på att undgå kontrollanternas ögon och att de kommer att välja säkra undervisningsvägar för att undgå kritik. Om blockbetyg förbjuds kommer vi antagligen se färre exempel på ämnesöverskridande tematiskt arbete. Min poäng är att den här formen av kvalitetssäkring uppifrån ofta urholkar andra centrala värden i skolans verksamhet.
Jag försvarar inte segregeringen i samhället – men om skolan samtidigt ska vara den store rättviseskaparen och sorteraren kommer de här två bilderna av verksamheten att krocka. Idag är ansvaret för att eleverna lyckas skolans – samtidigt som alla vet att de arbetar under väldigt olika förutsättningar. Skulle detta bli annorlunda under statligt huvudmannaskap?
Vilka tankar om behovsprövad resursfördelning finns inom LR och Fp? Malmö stad har länge arbetat med omfördelning av resurser mellan stadsdelarna men det är en komplicerad verksamhet som skapar oro hos den stadsdel som ska dela med sig av redan knappa resurser.
Att skolan speglar samhället är väl ett ganska banalt konstaterande – samtidigt finns det ingen mekanisk koppling till resultat eller ideologi. Det finns alltid utrymme för förhandlingar och konflikter. Jag tror de flesta lärare vill se sig själv som “en som gör skillnad” – där börjar förändringen.
LikeLike
Om lotterimetaforen – när det gäller körkortstillstånd skulle jag stå ut med en gnutta mindre exakthet och rättvisa om tempot ökade. Nu står det helt stilla och jag vet inte vart jag ska vända min ilska.
Fast, nej. Lotterimodellen är nog inget alternativ ändå…
LikeLike
Inte romantisk, uppfordrande. Fungerar det inte tillfredsställande med högskolestyrningen får du väl bli en blåslampa i statens ändalykt.
Jag lovar dig att jag inte kommer att sitta stilla i båten om skolan återförstatligas heller. Är i och för sig inte säker på att jag kan sitta stilla vare sig i båtar eller annorstädes. 🙂
LikeLike
Jag vet inte om det går att tala i denna sak utifrån adjunktspositionen. Vi är en anakronism och i framtiden ska yrkesutbildningarna styras av de disputerade. Åtminstone tolkar jag högskolelagen så – kanske är jag lite förvånad över att riksdagen överlåter så stor makt på en så liten grupp.
LikeLike
Menar du att L O T T A!!!!???
LikeLike
Ja!
LikeLike
Hur tänker du då?
LikeLike
Det är familjelivets små hemligheter. Jag försöker undvika att skriva om det privata, men gläds åt att vi förhoppningsvis snart ska bli två med körkort!
LikeLike
Ah
LikeLike
Pingback: Det goda huvudmannaskapet, finns det? « Flumpebloggen