Sydsvenskan fortsätter att gräva i de lundensiska akademikernas påhittade meriter.

1, 2, 3

Ett försök att förklara det lättsinniga förhållandet är att skylla på konkurrensen.

Sanningen är att det finns få arbetsplatser med så hård konkurrens. Anställningstryggheten är för många forskare minimal, status- och meritjakten institutionaliserad. Du må vara världsledande expert i ditt ämne. Men säkrar du inte pengar till dina projekt sitter du löst.

I en sådan situation är jämförandet och pengasökandet vardag. Och med rätt resumé är framtiden tryggad. Med svaga meriter väntar ett vikariat som kemilärare i Sjöbo.

Rektor Per Ericsson och Vetenskapsrådets generaldirektör Per Omling verkar måttligt bekymrade. Ur mitt lärarperspektiv är detta en aning omskakande. När vi försöker förklara vikten av vetenskaplighet för nya studenterna är det just hederligheten och vikten av korrekta referenser som ställs i centrum.

Rektor förklarar:
– Jag brukar skoja om att drivkraften inom näringslivet är girighet och drivkraften inom akademin är fåfänga.

Högskolelagens formuleringar om “vetenskapligt kompetenta personer” kanske borde byggas ut med någon form av moralisk dimension?

Hur kan jag skriva om detta utan att förstärka den historiska rivaliteten mellan Malmö och Lund? Eller framstå som akademikerfientlig?

Det går nog inte.

Vi som vill upp?