Ibland tycker jag väldigt mycket om mitt jobb. Tyvärr sammanfaller dessa tillfällena ofta med att jag har gjort någonting ovanligt praktiskt utanför huset.
Dagens äventyr i skogarna norr om Frostavallen är en sådan händelse som får mig att fundera över vad en lärarutbildning egentligen är. På högskolan är rollerna tydliga och utrymmet för förändringar begränsat. Det mesta är ganska förutsägbart: kursplan, undervisning, examination – ibland med försök till annorlunda arbetsformer, men till sist vet de flesta vad det går ut på och vem som behärskar konsten att läsa av lärarnas förväntningar.
I skogen träder andra mönster och individer fram. Vi borde åka på läger oftare – med alla studenter. Det är nyttigt att gå lite lagom vilse tillsammans.
Kanske är detta ett typiskt exempel på “bristande högskolemässighet”?
Tysta tankar 
Eller är det förmåga att vara stigfinnare? Att har förmågan att läsa terrängen och med kunskapen om geografin hitta nya vägar.
Är det inte samma förhållningsätt i lärandet. Med ämneskunnandet kan du koppla ihop kunskaper från olika ämnen för att lösa ett problem. För att komma till nästa nivå (stigfinnandet) måste du ha förmåga att flytta kunskapsmassan till en ny nivå, det som brukar kallas kompetens.
Skogen är en bra metafor för detta.
LikeLike
Min främsta kompetens på det här lägret av nog min förmåga att anpassa programmet till deltagarnas trötthetsgrad.
Skogen är alltid den ultimata utmaningen och jag önskade kanske att jag varit en smula bättre förberedd när vi stod vid ett vägskäl och jag inte hade en karta över sjön som vi skulle runda. Nu var jag kanske en förebild genom att inte hävda en dåligt underbyggd auktoritet:
– Hur ska vi ta oss hem?????
LikeLike