Alla vet att läraryrket ofta är ett ensamt yrke där du ibland måste våga ta snabba beslut utan att rådfråga kolleger.
Jag tror inte att lika många förstår betydelsen av att kunna ge och ta emot hjälp från kolleger och vikten av att vårda relationerna inom ett arbetslag.
Här bär rektorn från Blekinge en lärarutbildare från Malmö över klammerbäckens mynning. Det tycker jag är väldigt vackert!
Tack Bertil! (Ann-Sofie tog bilden!)

Det är väl skönt att man kan bära bördan. Tänk vad lättare läraryrket skulle vara om det fördes pedagogiska samtal mellan förskoleschef, rektor, förskollärare och lärare.
Tycker du inte det Mats?
LikeLike
Jag vill också vara med på de där samtalen!
Måste bara hitta på en funktion för mig…
LikeLike
Lyssnare och bollplank?
LikeLike
Exakt!
Jag har turen att jobba på en skola med hög lärartäthet och trots att vi nästan aldrig är ensamma på samma sätt som man är i andra skolor hinner vi inte med de pedagogiska samtalen, vi hinner inte med att stanna upp och reflektera över varför det blev som det blev och vad vi kan göra annorlunda. Vi måste bli mycket bättre på att dela med oss, hjälpa och stötta varandra samt bjuda in och bjuda till. Ensam är inte alls alltid stark.
LikeLike
Att inte ha tid… jo det har jag hört några gånger. Kanske är det så att vi skulle spara tid genom att öppna oss för arbetslaget? Men jag vet att många upplever de här mötena (formella/informella) som ytterligare en arbetsuppgift.
LikeLike
Visst är det så, det är en fråga om prioriteringar. Men jag tror du har rätt, tog vi oss tid att samtala skulle vi kanske inte vinna tid men iaf energi. Och det är en bra bit på vägen.
LikeLike
Håller just nu på med att försöka föra en dialog med Skolverket. Det går inte så bra. Först 45 min i telefonkö och när man väl kommer fram kan personen ifråga inte svara på min fråga utan hänvisar till en “expert” som överhuvudtaget inte svarar.
Visst är det ensamt ibland…
hälsar
rektorn i periferin
LikeLike
Vem granskar granskaren?
LikeLike
Sorry, menade inte vara anonym
LikeLike