Landets lärarutbildningar har akademiserats sedan 60-talet. Jämfört med andra utbildningar har det gått ganska långsamt och på en del lärosäten arbetar fortfarande adjunkter kvar i betydande omfattning. När vi nu ska söka examensrättigheter för att bedriva lärarutbildning skärps kravet på ökad andel disputerade och vi är nog några adjunkter  som går och väntar på de långa knivarnas natt.

Jag har i en del inlägg antytt att det finns andra sätt att beskriva kvalitet och är orolig för att någon kan tolka detta som att jag är emot forskning, vetenskaplighet eller till och med enskilda personer. Det är jag naturligtvis inte. Den utbildningsvetenskapliga forskningen är nationellt styvmoderligt behandlad och förskolan särskilt utsatt.

Nu skrivs kraven på vetenskaplighet och forskningsförankring in i skollag. Jag är intresserad av vilka konsekvenser en sådan satsning får. Leif Mathiasson beskriver dilemmat väl i ledaren till senaste numret av pedagogiska magasinet. (Länk)

Verksamheten i förskola och skola ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Det är egentligen en självklarhet – och har under lång tid varit allmänt vedertaget. Och att det nu, sent omsider, skrivs in i skollagen är naturligtvis alldeles utmärkt.

Men det finns också en slags bister ironi i det faktum att det är nu det sker. Ingen tidigare svensk regering har väl varit så utstuderat ointresserad av vad forskningen inom utbildningsfältet har att säga. Ingen tidigare ansvarig minister på utbildningsområdet har så nonchalant avfärdat vad forskningen har att tillföra och så tydligt hamnat på kollisionskurs med forskarsamhället.

Så vad betyder det då egentligen att kravet på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet skrivs in skollagen? Är det bara en retorisk piruett? En till intet förpliktigande formulering som mest är ägnad att mörka det faktum att den väldiga reformvåg som nu väller över utbildningsområdet inte har särskilt mycket med vetenskap och beprövad erfarenhet att göra.

Det är ju knappast någon hemlighet att dagens utbildningspolitik är frukten av en mångårig, målmedveten politisk kampanj. Dess huvudingrediens har varit en systematisk svartmålning av den svenska skolan och utbildningspolitiken där lösningarna har bäddats in i den egna verklighetsbeskrivningen. Det har varit ett renodlat politiskt projekt som saknat intresse för vad forskningen inom fältet har att säga om lärande och utveckling.

Förstå mig rätt. Utbildning är politik. Alldeles givet. Utbildningspolitiken är ett av de kraftfullaste redskap som ett lands politiska ledning har för att forma framtiden. Det är i regering och riksdag som mål och inriktning för det gemensamma utbildningsväsendet läggs fast.

Läs den spännande fortsättningen och hjälp mig att tro på möjligheterna till fri kritisk forskning inom detta system. Var finns den forskning som på allvar oroar makthavarna?

Uppdatering:

Bim Riddersporre skriver på Skola  och samhälle (länk) om behovet av ett yrkesspråk och vikten av att kunna beskriva den egna verksamheten. Det är också en viktig uppgift för forskningen vid lärarutbildningen