I helgen passar vi grannens djur. Det är ett stort ansvar och jag drar en suck av lättnad när ägarna kommer hem och alla djuren lever. Den största utmaningen är att fylla vattenbehållaren och vända den utan att spilla. På bilden tränar jag.

Baggen har fått hö, hönsens reden är tömda och gässlingarna beströdda med halm. I lagården råder strikt hierarki och den vita  gåsakarlen tror att han befinner sig överst. Han vaktar sitt territorium och fräser åt oss med skrämmande aggressivitet. Vi klarar oss från bett, men nog vet han hur man skapar respekt.

Det kanske vore en bra uppgift för studenterna att studera hans ledarskap utifrån ett genusperspektiv?

Ann-Sofie tog bilderna. Tack!