Jag är fortfarande fast i Joni Mitchells musik och förstår inte hur den kvittrande och nästan irriterande klara rösten från 70-talet nu tycks bära på hemligheter om livet och åldrandet.
Joni Mitchell – Both Sides Now
Frågan är om det är hon eller jag som förändrats?
På lärarutbildning tjatar vi på studenterna om vikten av att använda olika perspektiv. Våra kursplaner granskas skoningslöst och skickas tillbaka om vi slarvar med att redovisa hur de olika perspektiven genus, miljö, migration och etnicitet synliggörs i mål och litteratur. Några av oss undrar vad som hände med klass. Räcker det inte med att vi försöker se saker från olika håll samtidigt?
Märks det att jag försöker hitta en anledning att spela den där sången för studenterna…
Blir jag på dåligt humör brukar jag muntra upp mig med Malmö Högskolas visionsdokument. (Länk) Det funkar alltid.
Tysta tankar 
Jag tror det är Du, för när jag hittade henne, med Turbulent Indigo sjöng hon för mig med en röst av vemod och insikter större än livet självt som jag levde då, kan ha varit 1992,eller 93. Jag var ung, och mycket stor i tanken, har aldrig varit så vital som då, i hjärnan och i attityd, och Mitchell tyckte jag var friare, starkare och visare än något annat jag hört.
LikeLike
För mig började romansen med Blue 1970 som jag på något sätt alltid kopplat samman med Neil Youngs After the goldrush. Kanske för att båda skivorna har den där variationen mellan gitarr och piano som gör dem svåra att tröttna på.
Det kan vara något med Kanada som jag tror är ett land som egentligen liknar Sverige mer än USA?
LikeLike
Jag gillar båda Joni.
Precis som min fru. Den unga 17 åringen som fick mina skolbetyg att falla två hela betygssteg och 53 åringen som hälsar på sin senila far och ändå kommer hem till oss som en glädjespridare.
LikeLike
Glömde en sak Mats.
Min 17 åriga dotter har nu spelat nämnda skiva i fyra dagar, Hur många gånger? Jag vet inte.
Är inte detta lite fascinerande. Min dotter gillar den “gamla” Joni.
LikeLike
Visst är det underligt och man ska inte gräva för djupt i mystik – men för mig som gitarrist tog det ett tag att förstå varför hennes låtar var så omöjliga att få kläm på. Hon hade egna stämningar på det mesta:
http://www.chordie.com/chord.pere/www.lindesign.se/uwp/guitar/m/joni_mitchell/mitchell_tunings.txt
LikeLike
Jag har alltid varit imponerad av dessa gitarrister som har tålamodet att hålla på med att stämma om.
Sen kan jag erkänna att jag ibland tänkt att det är lite fusk.
Lite som att man skall klara allt med fingrarna, annars får det vara. Dvs att med vänsterhanden fixa att ta ackord över sju band.
Men det var nog därför som jag tappade lusten efter 30 års övande.
Nu hänger Guild:en mest på väggen.
LikeLike
Stämma om är inte riktigt samma sport idag med apparater. Min väldigt musikaliske vän sa en gång:
– Man ska inte slösa på gehöret. Man vet aldrig när man kan behöva det!
LikeLike
Liveversionen:
LikeLike
Han som gjort de mäktiga arrangemangen heter Vince Mendoza.
Han spelar syntar och keybord på en av mina favorit cd:s.
Han är verkligen orkestral i båda fallen även om musiken skiljer stort:
LikeLike
Det var verkligen en omväxlande produktion – jag fastnade på den gamla dansen pavane
LikeLike
Javisst och ögonblicket senare kom jag då att tänka på den här tidiga 70 tals skivan med samma stycke på stålsträngad gitarr.
En av mina första “jazzskivor” som öppnade min musikaliska “klassresa”. För att nu knyta ihop de två spåren av musik och klass.
LikeLike
Spela låte och uppmuntra dina elever!!!
Det andra är sorliga nutidsord som symboliserar en politisk korrekthet. Och var tog klassresan vägen????
Är det inte ok att arbetar grabben, om det nu finns några sådana, får gör en klassresa????
I så fall är samhället på väg i fel riktning, tycker Plura.
LikeLike
Jag tror på klassresan och historiskt har läraryrket ofta varit första steget på den här turen.
LikeLike
Klass är stigmatiserade och skapar förvirring i en individualistisk kultur.
Om allt är lika rätt och riktigt så kan klassbegreppet inte existera i samma stund. Det blir liksom en paradox.
Den kommersiella TV – kulturen har haft detta som ett “hemligt” mål.
Det är därför som vänstern har det så svårt i HJÄLTARNAS land USA.
Alla kan bli miljardärer bara de vill.
LikeLike
Jag brukar förstöra stämningen genom att föreslå att skolan ska anställa “klasspedagoger” som har till uppgift att visa att klass inte betyder något… (Jämför genuspedagoger)
Är det någon som anmäler sig till ett sådant jobb?
LikeLike
Du måste beakta att klasstillhörigheten är en ännu mer komplicerad gradualitet än könstillhörigheten.
Det finns ju minst fem klasser och bara tre kön, han, hon och hen.
LikeLike
Tja, men vad har miljardärer att göra med klassresa?
Pengar hänger inte ihop med att flytta sig från en klass till en annan. Vem som helst kan bli nyrik men ändå inte höra till en klass.
Klassresan har att göra med hur du vandrar från en låg utbildningsnivå till högre och därmed hamna i övre medlklassen om du är akademiker. Vilket flertalet av fyrtiotalisterna och femtiotalisterna gjort.
Och klasspedagoger är ett bra trick att sätta kaffet i vrångstrupen på den snipiga…..
LikeLike
Jag tänker nog också på den bourdieuska resan – att öka sitt sociala och kulturella kapital. Det har verkligen ett komplicerat förhållande till själva pengarna.
I Sverige har vi ett väldigt romantiskt förhållande till “utbildning” som ofta ses som den enda vägen till stigande och bildning. Det finns en stor misstänksamhet mot dem som blivit rika och kloka utanför institutionerna – de ses som ett hot mot systemet. Kanske är det vår bild av den goda staten som ska lyfta och upplysa individerna. Jag tänker att verklig bildning ofta innebär en individuell resa – du måste göra upp med gruppens föreställningar om vem du är och våga ta steget ut i en kritisk position. Det här är inga nyheter utan ett stort tema i den gamla arbetarlitteraturen.
På samma sätt skulle genuspedagogiken kunna fungera – så här svårt är det att bryta med invanda föreställningar, och tyvärr, du måste göra det på egen hand…
LikeLike