Eftersom utbildningen för lärare med inriktning mot Fritidspedagogisk verksamhet ska förkortas till tre år tar jag mig friheten att förkorta rubriken.
I senaste numret av Lärarnas tidning hittar jag en rejäl genomlysning av problematiken med fritidspedagogernas oklara yrkesroll och bedrövliga avtalsförhållande. Att göra samma jobb som de övriga lärarna men utan planerings- och förtroendetid tycks inte vara en framtidsinriktad lösning.
LR och Folkpartiet har bundit upp sig hårt i arbetstidsfrågan och motståndet mot reglerad arbetstid. Hur förhåller de sig till fritidspedagogernas krav? Är det tillräckligt många röster att vinna?
Är fritidspedagogerna skolans krockkuddar?
Jag läser om en gränslöst okunnig Skolinspektion som anmärker på att fritidspedagoger hållt utvecklingssamtal. Enligt examensordningen 2001 är fritidspedagoger lärare som kan ha 60p fördjupning i valfritt ämne.
På Lärarutbildningen i Malmö ställs årets antagning av Den fria tidens lärande in. Det känns en smula vemodigt när samhället skriker efter fritidspedagoger – men varför ska de gå 3,5 år nu när riksdagen har bestämt att det i framtiden räcker med 3 år? Antagligen är det också en status- och kvalitetshöjning? Fråga mig inte hur.
Tysta tankar 
En retorisk fråga Mats – är det längden på utbildningen som är kvalitet eller är det innehållet?
Ibland får jag en känsla av att lärosätena sätter en ära i att ha långa utbildningar och därmed tron på att kvaliteten där med blir rätt. Jag tänker det är väl innehållet i kurserna som avgör inte mängden kurser. Och var ligger minimikraven på en utbildning?
Samtidigt kan man undra om fritidspedagoger är lika med lärare.
LikeLike
Jo kvalitetsbegreppet kan vi säkert fundera vidare. Det slående nu är väl den dubbla retoriken där forskningsförberedelse tycks vara det yttersta måttet.
Vad är egentligen en “lärare”?
LikeLike
Den formella definitionen är för mig kopplat till utbildning. Du har avlagt en examen och fått ett bevis på detta.
Den praktiska definitionen är att du innehar en befattning som lärare. Någon har bedömt dina kvaliteter och uppfattat dig som lämplig.
Den filosofiska/moraliska tolkningen är att det handlar om en relation där du plötsligt kan hjälpa någon till en form av insikt. I denna variant är vi alla varandras lärare.
Det här med forskning handlar nog mer om status och karriärmöjligheter. Mats Alvesson beskrev jippot i “Tomhetens triumf”. Alla yrken försökte med samma trick – akademisering och förlängd utbildning. Han kallade det samhällsekonomiskt oansvarigt och anklagade lätt rabulistiskt lärosätena för bondfångeri.
LikeLike
Måste hålla med Mats Alvesson slutsats.
För att snacka om bättre förr, så var det skillnad på grundutbildning och högre studier efter avlagd examen. Då var doktorerandet inte en utbildning som idag. För att doktorera krävdes det en vetenskaplig höjd. Idag är det som vilken utbildning som helst – det är bodfångeri.
LikeLike
Oupps – nu blev jag tyst.
Riktigt så brutalt skulle jag nog inte uttrycka mig.
Åtminstone borde jag nog disputera själv innan jag yttrar mig om kvalitet och arbetsinsats. Äsch – det kan också vara ett anfall av försiktighet och kollegialitet…
LikeLike
Förstår att du sitter i dilemat.
Men som jag funderat är min brutala slutsats den att det är bondfångeri att låta människor lägga med 20 – 25 år av sin ungdom på att studera till “doktorsgraden” som vilken utbildnings som helst. Och därefter konstatera att arbetslösheten står vid dörren därför att ingen efterfrågar deras kunskap.
Det måste alltid finnas en koppling i utbildningen mellan kompetens och anställningsbarhet. Finns inte den är det värdelöst att skaffa sig akademisk bildning. Eller för den delen annan gymnasial utbildning.
Cynsikt kanske, men Plura tycker det är bondfångeri att inbilla någon att akademiska studier automatiskt leder till att arbete.
LikeLike
Å andra sidan är försöken att skapa en arbetsmarknad genom att akademisera professionsutbildningar en ganska primitiv form av korporativism.
Genom att skapa arbetstillfällen för disputerade inom systemet legitimerar det sig själv…
LikeLike
Kan hålla med, när det gäller akademisk professionsutbildning där det inte går hundra på dussinet. Men hur ser det ut för dem som gör det inom medicin typ…..
LikeLike
Inom medicinen är om jag förstår det rätt forskningsdelen integrerad i yrkesverksamheten på de stora sjukhusen. Då blir det inte samma konstiga brott som inom t.ex. lärarutbildningen där en på tiotusen väljer att “lämna yrket” och bygga upp en ny identitet som “forskare”.
De flesta disputerade läkare fortsätter att jobba som läkare, medan disputerade lärare tragglar med lärarstudenternas examensarbeten och drömmer om att meritera sig för docentur.
Idag finns det nya tjänster som öppnar för närmre samarbete mellan yrke och akademi. Det tror jag mycket på.
http://www.mah.se/Forskning/Utbildning-pa-forskarniva/Amnen/Forskarskola-i-Barndom-larande-och-amnesdidaktik/
LikeLike
Vad en “lärare” är kan man fundera över. Ska jag var strikt och göra det enkelt för mig finns väl kraven på yrkestiteln i nya skollagen.
Och för mig är forskningsförberedelse inte ett yttersta mått. Det är väl det som är hela feltänket på lärosätena. Ytterst få äro kallade att ha nytta av detta.
Dessutom är det inte mått på kvalitet för mig. Forskning per definition är en dyckert – lite huvud och mycket djup kunskap i ett område. I praktikernas värld är detta inte gångbart.
LikeLike
Intressant artikel om Pelle. Fastnade för att han ser sitt jobb som ett kall, känner igen mig själv lite i det. I övrigt funderar jag ofta på vad det är för yrke jag egentligen valt att utbilda mig till. Förvirringen är stor! Hur kommer yrkesrollen se ut när jag är färdigutbildade om något år!?
LikeLike
Ur facklig aspekt är kallaspekten livsfarlig. Men som förälder är jag glad att det finns pedagoger som har ett äkta intresse för barn!
LikeLike
Jag blev nyfiken på förkortningen och på diskussionen. Det känns som att gå på tå i ett slags mellanrum mellan yrken… ungarna rusar dock gladeligen till sina fritids och allt som sker i dessa verksamheter. Jag minns min tid på fritids … den innehöll för mig ett eftermiddagsmål – och jag gick dit för messmöret… jag lovar att det är annorlunda idag. Det vet jag att det är. Det märks på ungarna. A-M
LikeLike
Egentligen måste vi ta det från början – vad är fritid?
Om vi använder en klassisk definition så finns det enbart i förhållande till arbete (frånvaro av tvång). Då blir fritiden enbart nödvändig rekreation och återhämtning.
Jag vill gärna se den fria tiden (och friheten) som ett eget värde. Något vi skapar mening och värde utifrån våra djupaste önskningar. Då måste barnens önskningar och behov stå i centrum – men det riskerar också att bli en himlaskiande kontrast till skolans meningsdränerade verksamhet.
LikeLike