Diskussionen om lärares frihet att använda förtroendetiden till att blogga handlar dels om själva tiden (i vilken mån är detta förenligt med skolans verksamhet och mål?), men jag är nog mer intresserad av innehållsfrågan.
Vilket utrymme finns för lärare att vara aktiva i samhälls- och skoldebatt? Var går gränsen för illojal verksamhet? Hur kritisk får man vara?
Läs mer här: Länk
Tysta tankar 
Jag kan avslöja att jag har överträtt den gränsen både en och två gånger och även fått sota därför. Men jag sover gott om nätterna.
Vad beträffar förtroendetiden är det en sjuk massa saker SKL aldrig kunde drömma om som ingår i att vara en bra lärare. Att blogga kan vara en av dem. Både för att förstå elevernas värld, hänga med i utvecklingen och peka på missförhållanden. Annat jag kan nämna som jag gjort i mina elevers tjänst är att läsa Cirque de Freak, Stormbreaker och Suneböcker (jag nämner inte Twilight och Eragon för det var mest nöje faktiskt), hänga på Lunarstorm, leta bra musikklipp på youtube och översätta tämligen grova franska raptexter till svenska. Just nu läser jag en bok om hedersvåld och repeterar Gunilla Molloy (svenskmetodik).
LikeLike
Jo, det finns nog en gräns någonstans och det bästa rådet kanske är att INTE fråga var den går.
Jag har fastnat på bildmanipuleringsprogrammet
http://photofunia.com/
som förstör allt som liknar arbetsmoral.
Men jag tror att det går att beskriva som en vag IKT-färdighet och detta perspektiv ska ju enligt HUT “genomsyra och prägla” den nya lärarutbildningen.
Vad skulle Molloy tyckt om en sådan sammansättning?
LikeLike
Tack för ytterligare en länk till vår diskussion!
Intressant i sammanhanget är ju att det många gånger ropas efter just lärarnas röster, som man upplever saknas i debatten. Men av omsorg till elever och kolleger väljer nog många tystnaden eller den relativa anonymiteten i en blogg eller insändare under pseudonym.
Just du är ju ett lysande undantag, medan t.ex. de flesta av oss skolbloggare väljer att vara semianonyma i det att vi för det mesta använder våra riktiga förnamn och därmed inte är omöjliga att spåra. Men att det kräver en prestation av den som vill veta vilka vi är.
Rädsla för repressalier – jo, till del. Men för egen del släppte just den rädslan efter att jag en gång mailat ut protestlistor till all förskolepersonal i kommunen (inklusive rektorer) via kommunens interna mailsystem och fick en ganska väntad varning.
Huvudorsaken är nog ändå just den omsorg jag nämner (och som även andra tagit upp i diskussionen på Flumpebloggen). Att ställa upp med namn blir att synliggöra både sin skola och sina elever, och detta utan att de har möjlighet att påverka innehållet.
LikeLike
För mig var aldrig anonymiteten ett alternativ. Och jag har bara goda erfarenheter av att vara identifierad.
Baksidan kanske skulle kunna vara en viss oro för att använda bloggen som ett privat narcissistiskt projekt och sådana misstankar är svåra att försvara sig mot. Enstaka kolleger påpekar att de inte vill bli citerade i känsliga frågor (läs genus), men det är smällar man får ta…
När det gäller synliggörandet tror jag inte vi äger fältet. Snart kommer skolinspektionen och publicerar resultat och skolan hängs ut i löpsedlar.
Men det är naturligtvis en svår fråga. Hård uppåt och mjuk nedåt, är mitt motto.
LikeLike
Håller helt med dig om att det är bäst att inte fråga efter gränsen. Både för SKL och för oss lärare. Tack för photofunia tipset! Med det redskapet kan man säkert få litet välbehövlig katharsis.
Jag kan göra något skoj med Selma Lagerlöf och testa på Gunilla Molloy vid nästa seminarietillfälle. Fortsättning följer.
LikeLike
Det är ju en befängd syn som en icke kunnig generation har kring TED, Blogg, Facebook mm. Kunde märka det när jag träffade min tankesmedja förra veckohelgen. Bara att inse att 50+ och 60+ är lost när det gäller det nya sättet att sprida kunskaper och snabbt lära sig nya saker. Och test nya gränser.
Det är väl därför det ser ut som det gör hos huvudmännen och dess organsation SKL. De är befolkade med just dessa förlorare. Ska vi överleva mot Kina, Indien och andra nationer i Asien, som storsatsar på just detta, måste vi nog snabbt byta glasögon om vi vill behålla vår välfärd. Här är skolans stora utmaning, inte att en och annan lärare bloggar.
Att jag valt en signatur istället för offentligt namn har att göra med att jag ostört vill testa gränser utan att använda den politikst mera korrekta skrivandet jag tvingas till i offentliga sammanhang. För då skulle debatten blir väldigt färglös från min sida.
LikeLike
Som företagare inser jag att du spelar med ett annat kapital och anonymitet är säkert nödvändig i en värld där det gäller att hålla sig väl med framtida uppdragsgivare. Jag förstår och respekterar det fullt ut.
LikeLike
Jag skriver det här på min egen förtroendetid. A-M
LikeLike
Självförtroendetid?
LikeLike
DN
http://www.dn.se/nyheter/sverige/nya-regler-for-kommunala-twittrare-1.1085386
Linköpings kommun har redan politikerbloggar och fritidsgårdarna använder Facebook för att informera de unga om evenemang. Nu står kommunens tjänstemännen i tur.
– Vi kommer ha olika yrkeskategorier som vi legitimerar som bloggare. Det kan vara en bibliotekarie, tjänsteman eller lärare, säger Catarina Tuning, kommunikationsdirektör.
Max ett år får bloggaren blogga och inläggen ska handla om yrket.
Mats:
Legitimerad bloggare – nej tack!
LikeLike
Jag har lite svårt att se var problemet ligger – bloggar man i någon annans namn, vare sig det är en kommun, ett företag eller en person, så företräder man denne, inte sig själv. Det är klart att denne då sätter upp vissa riktlinjer eftersom det är denne som måste stå för vad som skrivits.
Bloggar man privat är det en annan sak, med det förbehållet att man bör vara medveten om att en blogg är offentlig, och det man skriver kan påverka hur folk ser på en.
LikeLike
Problemet uppstår om en kommun tror att den kan köpa bloggens autenticitet – men det är å andra sidan en ganska romantisk föreställning om att själva formen skulle betyda något särskilt i den vägen.
De partier och kommuner som tror att blogg är en sorts gratisannonser riskerar att bita sig i tummen. På Malmö högskola hade vi s.k. studentbloggare och erfarenheterna var…hmmm…. “blandade”. En del studenter testade gränserna för uppdraget och det var inte så populärt.
LikeLike
Det är klart de testade gränserna, vad ska man annars ha en gräns till?
LikeLike
Det kanske är begreppet “uppdrag” som är djupt problematiskt.
“Vi vill att du ska vara dig själv på det sätt som vi har tänkt oss”?
LikeLike
De hade sannolikt inte tänkt igenom formuleringen riktigt, utan föreställde sig duktiga ambitiösa studenter som skulle blogga glatt om föreläsningar och seminarier, träning på gymmet intill och kanske en eller annan skildring av en lugn och städad afton på lokal, avslutad vid tiotiden med en trevlig kopp te.
Det krockar lite när konsulter och verkligheten möts ibland.
Om man ämnar anställa eller på annat sätt kontraktera någon som bloggare bör man nog formulera uppdraget Väldigt Noga.
LikeLike
I min aningen rigida världsbild är det då inte längre “en blogg”. Men jag kan ha en romantiserad och föråldrad bild av genren.
LikeLike
Vad är det då, om det inte är en blogg? Vad definierar en blogg i din bild av den?
LikeLike
Någon form av förklädd reklam?
Jag vet att formen förändras och att den här romantiska föreställningen om autenticitet är urmodig – ungefär som romanen är stadd i ständig förändring.
Samtidigt är det naturligtvis helt tokigt att drömma om en ickekommersiell sfär i ett kapitalistiskt samhälle. Men jag är glad över att inte ha reklam på MIN sida. Och glad över att ha råd att avstå (om det nu är några verkliga pengar i branschen?)
LikeLike
Det gläder mig att se dig glädjas över att du har råd att avstå, alla befinner sig inte i den situationen.
LikeLike
Jag försöker påminna mig det ibland.
LikeLike