Myten om pojkarnas “antipluggkultur” börjar ifrågasättas. Mina etnologkamrater undrar över hur ett sådant begrepp uppstått? Kan det vara både analysredskap och beskrivande samtidigt?
J. menar att det påminner om det hopplösa begreppet “invandrarkultur” som rymde allt från falafel till hedersmord. Ordet förklarar ingenting men antyder ett vagt samband och låter oss som representerar normen förfasa oss över det vi inte förstår.
Tyvärr blockerar ordet “antipluggkultur” en djupare förståelse av problemet med pojkarnas svaga skolprestationer.
Anne-Marie är extremt frågvis och funderar över den klassiska skolstrategin att sätta snäll flicka vid bråkig pojke.
Länk – äsch jag citerar hela listan! Kommenterar gärna hos A-M. Jag vill inte stjäla hennes diskussion.
– Jo de löste det med att sätta den bråkiga killen med en tyst och snäll flicka, hörde jag någon säga.
Jag måste tänka.
- Vad ger det här för signaler?
- Hur förstår man sig själv som pojke?
- Hur förstår man sig själv som flicka?
- Vad lär sig pojken av flickan?
- Vad lär sig flickan av pojken?
- Vilken norm råder?
- Vad händer om den tysta flickan vill säga att hon inte vill vara ett kompensatoriskt stöd för den bråkiga killen?
- Vad händer om den bråkiga killen får den beskedliga flickan att bli underbart bråkig och stökig och pratsam?
- Vad händer om den tystlåtna flickan börjar viska och skratta med den busige pojken?
- Vilken får skulden om båda blir bråkiga och pratiga?
- Hur låter det på ett utvecklingssamtal när föräldrarna frågar varför läraren har gjort som läraren har gjort?
- Vad händer om pojken som är bråkig har gjort så den tysta flickan inte vill gå till skolan längre?
- Vad händer om den bråkige killen inte längre vill gå till skolan?
- Varför är pojken bråkig just här och nu?
- Varför är flickan tyst just här och nu?
- Hur var det igår?
- Var det så att flickan var pratig igår?
- Var pojken inte bråkig igår?
- Var i rummet placeras de två?
- Varför placeras de där?
- Varför sitter den tysta flickan där hon sitter?
- Varför sitter den bråkiga pojken där han sitter?
- Var sitter fröken?
- Hur mycket påverkar tillrättavisningarna av den bråkige pojken den tystlåtna flickan?
- Om den bråkige pojken får många tillrättavisningar är det inte kritik mot den tysta flickan som inte fick ordning på den ”bråkiga” pojken med sitt ”blida” väsen?
- Hur löser en manlig lärare samma problem?
- Hur löser en kvinnlig lärare samma problem?
- Hur ser en manlig lärare på klassrummets dynamik?
- Hur ser en kvinnlig lärare på samma dynamik?
- Är klassrummet dynamiskt eller dramatiskt? (kunde inte låta bli att leka)
- Hur kommer den tystlåtna flickan till tals om hon sitter alldeles intill den pojke som bråkar och pratar mest?
- När pratar den tysta flickan?
- Har man undersökt när den tysta flickan pratar?
- Hur låter den tysta flickan?
- Syns den tysta flickan i klassrummet?
- Vem får mest uppmärksamhet?
- Vad får uppmärksamhet?
- Vad är innehållet i uppmärksamheten?
- Vad berättar uppmärksamheten för eleverna?
- Hur är jag mot dessa elever?
- Vad händer om inte pojken lugnar sig intill den lugna flickan, är flickan ansvarig för det då?
- Hur känner sig pojken om inte han blir lugnare tillsammans med flickan, känner han sig sämre då?
- Varför klarar inte läraren av uppdraget att vara lärare för såväl pojken som flickan?
- Varför gör läraren så här?
- Vilken teori råder?
- Hur kan vi tänka om lärarens roll och kursplanens innehåll?
- Hur kan vi tänka kring barnkonventionen och artikel 12?
- Hur är det för de andra pojkarna och flickorna?
- Vad lär sig de andra pojkarna och flickorna av denna modell – tyst flicka jämte bråkig pojke?
- Var i kursplanen finns stödet för åtgärden?
- Tycker läraren inte om pojken?
- Hur får läraren flickan att vara mer pratig?
- Lyssnar läraren till innehållet i det flickan säger?
- Lyssnar läraren till innehållet i det pojken säger?
- Vem blir tystad oftast i klassrummet?
- Hur gör man som elev om man skriker men inte blir lyssnad till?
- Hur gör man som elev om man är tyst men har mycket att berätta?
- Varför pratar inte flickan?
- Tänk om läraren skriver i elevens utvecklingsplan att den tysta flickan ska våga mer i klassrummet?
- Är det tysthetsklimatet som är norm?
- Vad händer om eleven som bråkar får en annan lärare som har andra teoretiska tankar om vad som händer i klassrummet?
- Hur mår flickan och pojken tillsammans då de ska kompensera varandras ”brister”?
- Vem pratar med eleverna om vad de har för lösningar?
- Finns det några andra sätt att pröva på?
- När är en flicka stökig i ett klassrum?
- Får flickor stöka och bråka i klassrummet?
- Hur är det med den tysta killen, när får han uppmärksamhet?
- Får den tysta killen kompensera den bråkiga flickan?
- Vem kompenserar vems brister?
- Får jag kompensera en annan lärares brister?
- Om jag är en kvinnlig stökig lärare får jag sitta intill en lugn och sansad manlig kollega då rektorn har genomgångar?
Tysta tankar 
Men – va – var det så många frågor jag konstruerade. Så många det blev. Men jag är sådan. Nu ska vi leva svaren också. A-M
LikeLike
Är inte dessa frågor att likna vid bilden man ser när man är 2 dm från tv skärmen.
Sedan kliver man 2 m bort och helt plötsligt så ser man vad pixlarna föreställer.
LikeLike
Man ser inte skogen för bara träden?
Kanske handlar det också om att vara en del av problemet.
LikeLike
Man kan leka frågepinn – plocka ut en fråga och börja jobba med den, A-M
LikeLike
Det hoppar litet i det här inlägget. Myten om pojkarnas antipluggkultur börjar ifrågasättas, inleder du med, men det blir inget ifrågasättande och ingen förklaring för att du använder ett så avfärdande ord som myt. Det som ifrågasätts är den tidigare populära, numera förkastade sedvänjan att använda snälla flickor som krockkuddar mellan stökiga pojkar.
Menar du alltså att det inte finns någon antipluggkultur bland pojkar? Vad grundar du i så fall den uppfattningen på?
Jag gillade Anne-Maries slutkläm, även om metoden knappast kan komma i bruk. det har nämligen blivit märkligt glest med stökiga lärare sedan den individuella lönesättningen infördes.
LikeLike
Jo – det kanske finns ett språng.
Min poäng (och även Anne-maries tror jag) är att den komplicerade frågan om pojkars studieresultat reducerats till något ytterligt mystiskt och diffust som kallas “antipluggkultur”.
De som inte passar in i skolan eller förskolan demoniseras, eller neutraliseras med tekniska metoder.
Man skulle på ett liknande sätt kunna säga att en del miljövänner är drabbade av en “antikapitalismkultur”, men det kanske går över om vi sprider ut dem över jordklotet? Alternativet är att diskutera vad miljöförstöringen beror på.
Jag menar alltså att talet om antipluggkultur är en farlig förenkling som mystifierar mer än det förklarar.
Usch, vilken cynisk slutkläm. Menar du att lärare är så lättköpta? Då föreslår jag en kollektiv lönesänkning.
LikeLike
Min inledning ska nog läsas i anslutning till de tidigare diskussioner vi har haft om pojkars “antipluggkultur”
https://lumaol.wordpress.com/?s=antipluggkultur
En viss oro över att Jan Björklunds kärlek till förenklingar och snabba lösningar drivit honom i famnen på radikalfeminsistisk retorik där pojkarna ses som “objekt för uppfostran” och de disciplinära åtgärderna romantiseras som ett sätt att bryta “könsmaktsordning”.
Jag tänker att vi ersätter psykologi, sociologi och pedagogik med en moralistisk etnologi.
LikeLike
Mats skriver: “Jag tänker att vi ersätter psykologi, sociologi och pedagogik med en moralistisk etnologi”
Det gör vi, och det är en bekväm, bred, prydligt stenlagd väg att gå. Den sorten som inte leder till något bra ställe alls, den leder till ett ställe där det finns människor (t ex pojkar av en viss sort, men inte enbart) vars uppgift bara är att vara oduglig och fungera som kontrast för att andra ska få känna sig bättre.
Det finns andra vägar att gå. De är jobbigare att ta sig fram på men leder till mycket trevligare platser.
LikeLike
Min sista slutkläm är att fundera över hur det blir om samma fråga blir en vuxen sak och en ledare föreslår åtgärder på mig, min kollega. Jag vill därmed belysa det hela. A-M
LikeLike
Vi vill inte gärna se oss själva som objekt för uppfostran. Jag tror gärna att det finns en anledning om jag bråkar.
Ungefär som barn…
LikeLike
och tonårspojkar
LikeLike
Objektet ryser inför subjektet som tar sig rätten. A-M
LikeLike
jag är glad att jag inte är lärare, så många frågor varje dag att ta ställning till, då är datorer enklare
LikeLike
Kombinera dessa två, lärare och datorer, och du får frågor så du kan gödsla med dem!
LikeLike
Ja, jag ser att du hade skrivit om det här tidigare. Jag håller med om att pojkarnas lägre betyg inte kan avfärdas med en antipluggkultur, men jag hävdar bestämt att det finns en sådan och att den måste bekämpas. Pojkar får vara bra i skolan, men bara om de lyckas få det att verka som om de inte anstränger sig. Att plugga och läsa böcker kan vara riktiga statussänkare för pojkar. Det är vår förbannade lärarskyldighet att motarbeta den antipluggkulturen med näbbar, tänder och klor. Inte bara för att den innebär att pojkar som drabbas av den presterar sämre i skolan utan minst lika mycket för att den är odemokratisk och oliberal.
LikeLike
Jag vill gärna att vi tar oss bakom ytan och funderar över kulturbegreppet. På ett enkelt marxistiskt plan speglar överbyggnaden basen. Om vi ser kulturen som en del av överbyggnaden går den kanske att förstå dess framväxt som något i grunden rationellt.
De flesta värjer sig mot ett sådant mekaniskt synsätt och menar att det finns en stor frihet för individen att forma sin världsbild utifrån självständigt tänkande. Särskilt liberaler brukar bemöda sig om att framhålla detta individualistiska perspektiv.
När du nu förklarar krig mot “kulturen” så är jag intresserad av vilka antaganden du gör.
Min påstående är att den här formen av kampanjer blockerar förståelsen av fenomenet.
LikeLike
I den här länken vädras en del argument
https://lumaol.wordpress.com/2010/03/28/prestationsdepression/
LikeLike
Helena von Schantz “Att plugga och läsa böcker kan vara riktiga statussänkare för pojkar.”
Eventuellt angriper du problemet från fel håll. Hela skolsystemet angriper eventuellt problemet från fel håll. Pojkarnas ointresse beror kanske inte på låg status utan att genuspedagogiken inte är anpassad för dem (eftersom den inte är det). Vem har sagt att kunskap genereras av att sitta still och läsa böcker. Vilka är bäst i dataspelande? Retorisk fråga.
Bygg upp skolan som ett Wii-spel (en kombination av att röra sig (konsumera överskottsenergi), tävla och skaffa sig rätt sorts kunskap för att kunna levla vidare) så har vi det vinnande konceptet.
Men den metoden lär vi aldrig få se. Pojkarna tillhör ju det s.k. patriarkatet.
LikeLike
Själv arbetar jag på en högskola utan att vilja disputera – är det utslag av “antipluggkultur”?
Är det en demokratisk skyldighet att bota mig?
LikeLike
Jag svarar ja på båda frågorna… 🙂
LikeLike
Stereotyperna dansar
LikeLike
Jag förstår inte vad du menar med mitt krig mot kulturen? Det jag har sagt mig vilja föra krig mot är att gruppen bestämmer vad individen tillåts ha för intressen och preferenser. Jag skulle i lika hög utsträckning vilja bekämpa en pluggkultur om den hämmade individers rätt till självförverkligande och självbestämmande. Det är alltså om du blev straffad för att vara den du är och vill vara som jag skulle vilja bota, inte dig, men gruppen.
Hur kan en “kampanj” mot ett hämmande grupptryck “blockera förståelsen av fenomenet”?
Eller något enklare uttryckt hindra oss från att ta reda på varför pojkar får lägre betyg/presterar sämre än flickor?
När vi diskuterar är det också viktigt att komma ihåg att det är stor skillnad på grupptrycket i städer och på mindre orter. Jag ifrågasätter ingen annans verklighet. Jag har själv klasser utan antipluggkultur och jobbar nu på en skola där vi har mindre av sådant än på mina tidigare arbetsplatser. Men jag teoretiserar inte om vad jag tror utan jag berättar vad jag har sett och upplevt.
Även jag har skrivit om det här tidigare. Här har du länken till mitt inlägg.
http://helenavonschantz.blogspot.com/2010/03/varfor-far-pojkar-for-daliga-betyg.html
Läser du mitt inlägg är det för säkerhets skull bäst att tillägga att jag tar avstånd från bruket att baka in uppförandebetyg i det vanliga och att premiera lydnad framför kunskap. Jag använder ironi i inlägget och det är ibland riskabelt.
Till Kjäll vill jag säga att det inte är antingen eller. Jag vill se mycket mer ifrågasättande, obekvämhet och elevdemokrati i skolan. Kan en elev hitta ett roligare och bättre sätt att nå målen än vad läraren lyckas med borde det belönas, inte bestraffas. Jag håller alltså helt med dig om att vi behöver anpassa oss mer efter eleverna, pojkar som flickor, tysta som utåtagerande. Men det finns också ett grupptryck mot läsning och läxplugg bland många pojkar och det grupptrycket behöver vi också göra något åt.
LikeLike
Jag gillar polarisering men tycker det är ändå roligare när motsättningar upplöses i en blå liten rök.
Kanske är jag en smula misstänksam mot begreppet som det används av DEJA. Det tycks finnas en hemlig överenskommelse att vi inte får kritisera skolans innehåll och arbetssätt – och därför förläggs skulden på individen eller gruppens kultur. Kriget mot “antipluggkulturen” blir då synonymt med ett krig mot pojkarna och en romantisering av flickornas anpassningskultur.
Men jag ber verkligen om ursäkt ifall jag buntat ihop dig med dem som förenklar debatten till en slagordsnivå.
Grupptryck är aldrig bra. På ett plan kanske det behövs någon form av solidaritet i subkulturer, men i det här fallet betalar individen ett högt pris. Det finns andra myter om liknande fenomen bland flickor. Gunilla Granath skrev om flickor som utgav sig för att vara korkade eftersom de trodde att de blev mer attraktiva då. Kanske kan vi slå ihop de här kampanjerna:
– Det är smart att vara smart!
Hur kan ett begrepp blocker förståelsen? Läs delrapporten från DEJA. Efter 100 sidor av kartläggning av olikheter mellan pojkars och flickors erfarenheter och upplevelser slår utredarna fast att vi INTE ska prata om de här skillnaderna eftersom det kan uppfattas biologistiskt och cementera könsskillnader. I stället lanseras teorin om grupptryck och att detta skulle gå att informera bort.
Det ser jag som ett svek. Kunskapen finns men används inte. Möjligheten att diskutera innehåll och arbetsformer slarvas bort.
Nu ska jag läsa ditt inlägg och försöka att inte gå på ironifällorna! Tack för varningen!
LikeLike
Mats du skriver “INTE ska prata om de här skillnaderna eftersom det kan uppfattas biologistiskt och cementera könsskillnader. I stället lanseras teorin om grupptryck och att detta skulle gå att informera bort.”
Finns det fortfarande vuxna människor som tror att det går att informera bort problem. I så fall är de att beklaga. Och än värre om omgivningen går på sådant.
Man häpnar, efter att haft en tankesmedja vid Franska Riveran, bland garavde ledare, psykologer och annat löst folk som jag själv. Grunden för att förstå hur saker påverkas är det lönlöst att försöka påverka attityderna. Du måste i grunden ändra dina värderingar för att få ett nytt beteende. För enligt psykologerna är det både biologi och miljö som påverkar. Allt annat är snömos.
På tal om snömos var det ett skitväder i konungariket när man landade efter några dagars landsförvisning, på grund av islänningarnas härjningar. Är det inte bankkris de ställer till med så sätter de igång askmål också, huva. Men man ska väl inte klaga efter sol och värme några extra dagar för att flyget varit inställt tycker Plura.
LikeLike
Välkommen tillbaka – här har varit tyst och ödsligt utan dig!
Ett litet bakslag i vårvädret får man väl tåla. Jag har hört att det är värre norrut där våren är mer hörsägen än verklighet.
Om att informera bort grupptryck. Kanske hör det politiken till att tro på sådana här insatser. Helena verkar ha en viss distans till de värsta förenklingarna och jag försöker undvika generaliseringar om politiker. Ibland tror jag jag att alla folkhälsosatsningar är gigantiska dimridåer. Ibland tänker jag mer:
-Äsch, det kan väl inte skada!.
Skillnaden mellan attityder och grundläggande värderingar ska jag fundera vidare över. Många av oss bär sina åsikter som en mantel. En del gör det till själva identiteten?
LikeLike
Visst är det så att man får vara glad för det lilla när det gäller vårvädret. Men man vänjer sig snabbt med 25 graders värme och sol. Man kan möjligen skryta med sin solbränna när man ser vintertrötta och glåmiga svenskar.
Och som sagt vad, detta med sambandet attityder-beteenden-värderingar. Ett viktigt samband som faktiskt psykologoin vetat länge och militären tidigt praktiserade för att få resultat i grupper. Funder vidare så fortsätter vi dialogen.
LikeLike
Till sist är det möjligt att reducera all pedagogik till “att få grupper att fungera”. Samtidigt kvarstår frågan om innehåll. Vad är det egentligen vi vill att barnen ska lära sig.
Går det att tänka sig funktion utan innehåll?
LikeLike
så SPÄNNANDE att följa den här diskussionen. Är det någon som svarat på frågorna? undrar jag lite försynt. Det var 71 stycken. (skratt) A-M
LikeLike
Fråga 43.
Könet har en central betydelse för den centrala drivkraften för lust och kreativitet vilken man kan benämna med ordet:
Statusidentifikation.
Men inte enbart kön, utan även klass, etnicitet, personlighet (big five) och anknytningsschema.
Varje lärare har i nutid minst dessa 5 parameters att jonglera med. Det blir i det mångkulturella och genuscertifierade samhället en gåta att någon kan lyckas med detta.
(I det gamla samhället försökte man organisera systemet så att att varje lärare bara hade en eller möjligen två parameters att hantera. (personlighet och anknytningsschema) Och dessutom använde man nog disciplinen för att även utsudda dessa skillnader. Militärmakten har bevisligen i alla tider velat detta.
Finns det lärare som kan överbrygga alla dessa nu aktiva biologiska och sociala dimensioner i ett och samma klassrum.
Nej och åter nej. Det är en utopi.
Utbrändhet är en av alla konsekvenser.
LikeLike
Jag har nog lärt mig att romantisera motsägelsefullhet och komplexitet som en del av läraryrkets mer svårfångade kompetenser. Ibland drabbas jag av dåligt samvete för att vi utsätter studenter för den här formen av krav – särskilt illa är det att vi beskriver det i form av neutrala kriterier, som om det var en enkel färdighet möjlig att inhämta genom träning och litteratur.
Samtidigt är jag inte beredd att skilja från den retoriska figuren “en skola för alla”. En miljö där alla barn upplever delaktighet och utmaningar.
Tack för länken till the big 5. Jag diskuterade dem med studenter (blivande fritidspedagoger) och vi försökte förstå skillnaden mellan egenskap och kompetens. I vilken mån är det möjlig att träna upp dem?
LikeLike
En skola för alla är också min vision.
Men den kan aldrig uppnås om vi inte är medvetna om de faktorer som jag ovan förenklat försökte beskriva. Vi måste acceptera verkligheten och utifrån denna insikt hantera frågan.
Inte genom att bygga en ideologi som bygger på en tjatig dogmatisk ideologisk förträngning.
Säger man tex att könet och klass inte får ha någon betydelse så har man i samma stund åkallat de högre metafysiska makterna.
Och jag har aldrig gillat sådant eftersom det endast resulterar i sk tidsfördröjd interferens och fasvridning.
Inom akustiken talar vi om den imaginära rymden.
De 71 frågorna har i hög grad samma imaginära komplexitet. Allt sitter liksom ihop i ett sanslöst återkopplat reversibelt system.
Inom akustiken har vi kommit en bit på väg genom att använda supersmarta digitala processorer som skall styra det imaginära.
Men tyvärr är människor är “en aning” mer komplexa självkodande biologiska enheter.
LikeLike
Jag vandrar vidare på din metafor.
Att bygga den konsertplatsen tror jag är samma dröm. En lokal där alla har samma nära upplevelse av musiken och samma mjuka efterklang som fulländar upplevelsen.
De flesta vet att akustik är en serie kompromisser och det bästa sättet att få en hyfsad upplevelse är att sätta sig vid mixerbordet eftersom teknikerna har konstruerat åtminstone en (1) plats där ljudet är i tänkt balans.
På samma sätt är antagligen läraren (i alla fall jag) tvungen att konstruera en tänkt mottagare som är vagt intresserad av ämnet och har tillstymmelsen till användning av de färdigheter som jag tror mig förmedla.
Men jag måste släppa drömmen om en undervisning som berör alla hela tiden under min fullständiga kontroll. Alternativet är att öppna upp och släppa in…
LikeLike
Jäklar Mats
Där klämde du till med en extremt bra jämförelse.
Redan i mitt examensarbete på Chalmers där jag mätte och lyssnade och sedan jämförde olika lysningsplatser i Göteborgs Konserthus hade jag dessa tankar i huvudet. Dvs att jämföra signalteori med mänsklig kommunikation.
Varje plats i konsertsalen är som en individ.
LikeLike
Tack – jag beträdde med en viss tvekan din mark.
Om vi ska våga oss ut ytterligare i våtmarkerna går det kanske att fundera i banor av radikal relativism. Jag utgår ifrån att verklig kommunikation i princip är omöjlig – tanken på att jag ska kunna förmedla erfarenheter på ett sant sätt är oändligt pretentiös. Ur den här plågsamma insikten går det att dra två möjliga slutsatser.
1) Som musiker väljer jag att inte ge konserter eftersom jag inte kan kontrollera varken ljudet eller upplevelsen. Som lärare minimerar jag jag de egna budskapen eftersom de flesta elever antagligen inte är intresserade alternativt troligtvis missförstår budskapet.
2) Som musiker försöker jag lägga tonvikten på att skapa någon form av stämning i lokalen och de flesta konsertbesökarna går hem med känslan av att ha “varit med om nånting unikt”. På samma sätt är det möjligt att läraren gör vissa antaganden om elevernas intressen och kunskapsnivå – eller tänker sig att det på en språklig nivå finns något som vi kan kalla ett “generellt auditorium”. Då bli kommunikationen meningsfull – åtminstone ur ett avsändarperspektiv. Kanske är det en avgörande faktor för undervisningsframgång? Att en person tror på betydelsen av innehållet…
Ouppps – fördelen med bloggformen är att jag ibland tänker och skriver samtidigt. Eller om det är en nackdel? Jag vet inte. Vissa tankar borde nog ha stannat i huvudet!
LikeLike
Så underbart att diskussionen blev här och inte hos mig. Den är så stor här och lite mindre här – är det för att du är man och jag en kvinna? Det är bara en provocerande fråga så där i all hast. Så skrattar jag åt alltsammans. Det är lite roligt. A-M
LikeLike
Jag försökte ändå gardera mig mot det här scenariot i ursprungsinlägget! Men det är bara att erkänna – jag är skyldig dig en diskussion.
Allvarligt talat så vet jag fortfarande inte om det går att diskutera genus och skolprestationer. De här frågorna är så försåtligt minerade att jag hela tiden tvekar och riskerar att förvandlas till en politiskt korrekt och ängslig version av mig mig själv. Det är precis som om väggarna dryper av skuld. De kvinnliga lärarna vill inte se strukturella mönstren bakom pojkarnas svaga prestationer och vi män vill inte förknippas med patriarkatets mörka historia.
Men jag funderar över bloggen som diskussionsform. Att prata om allvarliga saker med någon man inte känner är lite underligt men också väldigt spännande. Jag tror att vi konstruerar något som skulle kunna kallas”den ideale läsaren” – en fiktiv person som förstår precis hur vi menar. Därför frigör den här formen också en lust att pröva tankar. Den inre monologen blir plötsligt en dialog.
Jag funderar på att gå igenom mina inlägg och kategorisera dem utifrån någon form av “provokationsindex”. När har jag tagit ut svängen lite extra för att skapa reaktion? Har jag varit medveten om det?
Just nu tycker jag nog att provokation är ett billigt effektsökeri och anstränger mig mer för att hitta det där som ibland kallas “autenticitet”. Då kan jag inte vara för undanglidande, även om mitt väsen nog är notoriskt vacklande.
LikeLike
A-M
Får jag lägga till två förklaringar:
1) Du har inte wordpress vilket innebär att man måste skriva i namn. epost och webbadress innan man kan skicka en kommentar. Det är jobbigt”!
2) Den andra mycket besvärliga orsaken är att man som man ständigt är mer rädd att skriva något som kan såra eller störa en kvinna än en man. Dvs delvis en förklaring på flera av dina frågor.
Det finns en hinna mellan könen. Vad är detta? Jag påstår att det i grunden handlar om “könsurvalet”.
Jag har funderat mycket på detta. Har inget bra svar. Men det finns i vart fall en “hinna”.
LikeLike
Den där hinnan tror jag finns mellan alla människor, men den ser ibland annorlunda ut mellan könen.
Jag tror inte på generella påståenden om hur män och kvinnor är eller kommunicerar – det blir alltför enkelt. Och undantagen är alltid mer spännande än regeln!
LikeLike
“Allvarligt talat så vet jag fortfarande inte om det går att diskutera genus och skolprestationer. De här frågorna är så försåtligt minerade att jag hela tiden tvekar och riskerar att förvandlas till en politiskt korrekt och ängslig version av mig mig själv. Det är precis som om väggarna dryper av skuld. De kvinnliga lärarna vill inte se strukturella mönstren bakom pojkarnas svaga prestationer och vi män vill inte förknippas med patriarkatets mörka historia.”
Feminister har inget annat att komma med (i alla fall inget som de tydligt kan förklara och bevisa, snarare än att bara erbjuda tendentiösa spekulationer). Skuld och skam, ad hominem, lying by omission. Jag antar att det handlar om projicering.
Jag föredrar att ha mina egna ogrundade åsikter framför att påtvingas andras ogrundade åsikter.
Som jag ser det är patriarkatet en rättvis quid pro quo (mannen erbjuder överskottet av frukterna av sitt arbete mot kontroll över kvinnans sexualitet, inklusive barnen) som har gynnat och missgynnat kvinnor och män i samma grad och som har upprätthållits av båda könen lika mycket. Patriarkala samhällen har lyckats bättre än övriga samhällen för att detta har gynnat freden inom samhällen (mindre sexuell konkurrens) och lett till ett bättre utnyttjande av männens överskottsenergi (färre män som tar det lugnt och bara försörjer sig själva).
LikeLike
Egna åsikter är alltid bra – försöken att mäta djup eller grundhet leder ofta vilse.
Frågan är när patriarkatet övergår från att vara en rättvis och effektiv produktionsform (skulle Marx verkligen godkänt den här terminologin?) till att vara ett passerat stadium i mänsklighetens historia? Aristokratin var också helt möjlig att förstå som ett nödvändigt förstadium till industrialismen och den borgerliga demokratin.
Riskerar inte kritiken av feminismen att bli ett romantiserande av en svunnen tid? Det här kategoriserandet utifrån kön känns en smula passerat och jag har svårt att se en väg tillbaka. Meritokratin är nog här för att stanna.
LikeLike
Det avgörande är vad människor gör, inte vad de säger. Dagens samhälle vilar på gamla lagrar från patriarkatets dagar. Allt fler män börjar dock se dubbelmoralen i dagens situation och reagera i handling på olika sätt. Det gemensamma är en insikt att dagens modell för familjebildning inte gynnar män (oförändrat eller ökat ansvar och minskade fördelar/säkerhet) samtidigt som utrymmet för promiskuitet har ökat för de mest attraktiva männen och möjligheten för normalattraktiva kvinnor att vara promiskuösa med de mest attraktiva männen har ökat. Män svarar genom att fejka de mest attraktiva männens beteende och, om de inte klarar det, ägna sig åt en mer vegeterande alternativt självförverkligande livsstil. I både fallen skadar det andelen stabila familjer och välfärden/skattebasen. “Varför jobba, när man inte behöver jobba för att få knulla” respektive “Varför jobba, när det inte leder till mer knulla (plus säker ställning som far och partner)”. Stabila familjer återfinns numera (nästan) endast i överklassen/övre medelklassen (som ett medel för konsumtionsmaximering) och bland invandrarfamiljer (pga ett religiöst imperativ).
Tyskland verkar vara det västerländska land där männen har reagerat tidigast, där talas det om en “Zeugungsstreik”, det vill säga männens vägran att skaffa barn (på dagens villkor).
Jag bygger mycket av mina tankar på den här uppsatsen:
Fast situationen för män i engelskspråkiga länder verkar vara värst.
LikeLike
Jo, så kan man säkert uppfatta tillvaron. Men vem har sagt att livet är rättvist?
Javisst ja – vi lever i ett samhälle som lägger stor vikt vid att upprätthålla den illusionen. Tänkte inte på det.
Jag vet inte hur jag ska uppfatta din beskrivning av att “situationen är värst”? Att det finns ett avsevärt glapp mellan den officiella bilden av att vara makthavare och den privata upplevelsen av att vara offer är uppenbart.
Min spontana reaktion är att offerpositionen är ytterst riskabel och att vi inte behöver göra om feminismens försök att utnyttja den till att ge det motsatta könet skuldkänslor.
Å andra sidan kanske en del män behöver träna upp sina försvar mot attacker?
Jag blir mest trött av det här. Analyserna kanske är användbara – slutsatserna vet jag inte vad jag ska göra med?
LikeLike
Män i engelskspråkiga länder har störst anledning att undvika äktenskap och familjebildande för att länderna har “no fault divorce”, kombinerat med ett stort ekonomiskt ansvar för männen att ta hand om exfruar, samtidigt som de har mycket svårt att få vårdnad om sina barn (alltså gammaldags skyldigheter för männen och både moderna och gammaldags rättigheter för kvinnorna). Läs om Peepgass i Tom Wolfes A Man in Full för ett litterärt exempel.
LikeLike
Män kan nog sällan få kvinnor att ändra beteende genom att vädja till deras moral. Det är säkrare att gå på deras fåfänga (“det är töntigt att bete sig illa mot män”/”det är coolt att bete sig bra mot män”) eller det materiella.
LikeLike
Usch – jag vill inte dras in i sådana spel.
Samtidigt anar jag att det är svårt att hålla sig utanför!
LikeLike
Här är ett möjligt framtida scenario:
“Advanced societies are growing more patriarchal, whether they like it or not. In addition to the greater fertility of conservative segments of society, the rollback of the welfare state forced by population aging and decline will give these elements an additional survival advantage, and therefore spur even higher fertility. As governments hand back functions they once appropriated from the family, notably support in old age, people will find that they need more children to insure their golden years, and they will seek to bind their children to them through inculcating traditional religious values akin to the Bible’s injunction to honor thy mother and father.
Societies that are today the most secular and the most generous with their underfunded welfare states will be the most prone to religious revivals and a rebirth of the patriarchal family. The absolute population of Europe and Japan may fall dramatically, but the remaining population will, by a process similar to survival of the fittest, be adapted to a new environment in which no one can rely on government to replace the family, and in which a patriarchal God commands family members to suppress their individualism and submit to father.”
http://www.newamerica.net/publications/articles/2006/the_return_of_patriarchy
LikeLike
Det låter rimligt. Jag försöker koppla det till någon teknisk/ekonomisk utveckling och har svårt att se drivkrafterna bakom den här utvecklingen.
Barn som garanti för trygg ålderdom – jo den tanken har väl slagit en ibland…
LikeLike
Det finns ju en hel del även på relativt kort sikt: Peak oil (oljeutvinningen ligger stilla sedan ett antal år och kommer snart att börja minska), befolkningspyramidens sammansättning i väst, kreditbubblan som tillfälligt har lösts med mera krediter, den därmed förbundna fastighetsbubblan, skattetrycket har nått den gräns där ökade skatter leder till lägre skatteinkomster etc.
Den som lever får se.
LikeLike
Onödigt spännande, brukar jag säga!
LikeLike