Vad är en skolas prestation?

Ibland gäller det att hålla tungan rätt i mun. Det som i texten handlar om elevers meritvärde och resultat glider i rubrik över till ” elevers prestation” för att i debattartikeln handla om skolans prestation – som de flesta nog menar är något helt annat!

Länk

Svensk Näringsliv har gjort en undersökning som inte oväntat hyllar friskolorna:

Det finns dock inget som tyder på att de kommunala skolorna presterar sämre till följd av friskolor, tvärtom tyder våra resultat på att friskolorna bidrar till att höja nivån något även i de kommunala skolorna. Detta bedömer vi är en effekt av ökad konkurrens som slår igenom.

En delförklaring till att friskolor presterar bättre är enligt vår bedömning att dessa generellt sett är mer konkurrensutsatta. De måste, för att attrahera elever och föräldrar, i större utsträckning visa att de lyckas med sitt grundläggande uppdrag att förmedla kunskaper.

Andra delförklaringar kan vara att friskolorna attraherar elever och föräldrar som är mer motiverade och engagerade. Detta kan också ses som en kvalitetsaspekt hos friskolorna.

De avgörande aspekterna är svår att fånga med undersökningens parametrar. Om skolorna dräneras på engagerade föräldrar och högpresterande barn får det avgörande konsekvenser för den s.k. kamrateffekten.

De kommunala skolorna får looserstämpel och de glada statistikerna tror att de mäter skolans prestation – i själva verket bekräftar de klassamhällets obönhörliga logik. Sorteringen tar sig nya uttryck. För att vara effektiv ska den upplevas som rättvis och meningsfull.

Skolorna är inte längre den stora möjliggöraren av klassresor. Men det var roligt så länge vi lyckades bevara den illusionen.

Drömmarnas tempel - här är allt möjligt!

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Skola, Utbildning, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

114 kommentarer till Vad är en skolas prestation?

  1. Killfröken skriver:

    I kommunen där jag är född och uppvuxen har det fram tills nyligen inte funnits några friskolor alls. (Detta är en liten kommun så det är ganska förståligt.) Plötsligt en dag dunkade fem olika utbildningsföretag in varsin anmälan. Kommunens tjänstemän började en utredning för att se vilka effekter dessa skulle få de befintliga skolornas elevunderlag. (Även det fullt begripligt.)

    Samma utredning lades ner i förtid av kommunalrådet med motiveringen ”Alla ska få starta skola. De som är bra kommer att klara sig och de dåliga skolorna kommer marknaden ta hand om.” (Gissa partitillhörigheten!)

    Lite så kan jag tycka att en del nationella politiker resonerar också, även om orden är bättre valda. Vad man inte kommer ihåg att tänka på är vilka enorma konsekvenser ett tvingat skolbyte har för en elevs lärande…

    //Killfröken
    (Trevlig Älg!)

    • Plura skriver:

      Och de har inte heller tänkt, om det beror på okunskap eller blundar för det, att går en fristående skola över styr eller en kommunal skola läggs ned är kommunen skyldig att ordan skolplats för eleverna som går i den obligatoriska skolan.

      Måste vara någon form av hjärnsläpp hos politikerna. Som förövrigt på kommunal nivå har skrämmande dålig kunskap vad de är satta att genomföra åt staten.

  2. Ping: Elever i friskolor presterar bättre « Christermagister

  3. Anders B Westin skriver:

    Friskolor är en grandios arena för de själviska generna.

    Var och en är sig själv och sina barn närmast!

    Att det sedan finns något som brukar betecknas som ”allmänningens dilemma” har man fullständigt förträngt.

    Vi mot dom!

    Var det inte denna elementära insikt som skapade det statliga skolsystemet där kunskapen fanns i centrum.

    • Plura skriver:

      Jo, så var det när du och jag hade möjligheten att göra just det – klassresan.

      Anders – du berör en viktig punkt som inte har med produktionsformen i skolan att göra. Roten till allt ”ont” i dagens skolan är på makronivån, som jag skrivit hos Christer magister, förutom segregeringen decentraliseringen.

      När Göran Persson införde kommunaliseringen började förfallet så sakta. Det innebara att lokala politiker i 290 påvendömen började driva egen skolpolitik.

      Det statliga systemet som fanns innan där öronmärktes pengar för undervisningen enligt ett ”ekonomi- och regelstyrningsinstrument” via SÖ och länsskolnämnderna som skapade en form av likvärdighet.

      När kommunaliseringen infördes ändrades oxå budgetsystemet så att staten skickade med en stor påse med pengar till kommunen och släppte kravet på vad pengarna skulle användas till. Kallas med ett annat namn för kommunalt självstyre. Det innebara att kommunerna kunde ta pengarna till idrottshallar, vägar än att använda dem till skola, vård eller socialen.

      Och detta var en medveten strategi från Persson när det infördes så gammal kommunalpamp han var.

      Här har du det stora problemet som jag ser det, inte om det är fristående skolor eller inte.

      • Morrica skriver:

        Plura, smått förvånad finner jag att jag faktiskt kan instämma i det du skriver.

        Det var en trevlig upplevelse.

        För visst är det så, kommunaliseringens problem kan inte skyllas på friskolorna. Snarare är det tvärtom i många fall, när situationen i kommunala skolor blir helt ohållbar finns friskolor som en räddningsplanka för det fåtal elever de har möjlighet att ta emot. Att då skälla friskolorna för de kommunala skolornas oduglighet är lika fel som att skälla på den förbipasserande som kastar ut en frälsarkrans när botten i illa underhållen plastbåten går sönder och man därför hamnat i vattnet.

  4. Mats skriver:

    Tänk att man inte ska hinna skrapa och olja några vindskivor innan ni börjar klaga på kommunaliseringen!

    Det känns som en vänskaplig dans och att vi redan har prövat de flesta argument – frågan om vilket som kom först av höna, ägg, tupp, rede, foder, bonde och så vidare… Nej den vägen har vi vandrat förut! Jag börjar dessutom känna mig alltmer ensam i mina försök att försvara en decentraliserad demokratism. De många avskräckande exemplen är alltför många och lyskraftiga.

    Svårigheterna med att kombinera planekonomi (staten) med marknadstänk (friskolor) på en kommunal arena under lågkonjunktur var stora, men att förlägga skulden hos Göran Persson är alldeles för enkelt. Föräldrar är programmerade att skydda sina barn till varje pris och ingen kan anklaga dem för att välja bort skolmodeller där mångfaldstanken prövas på allvar.

    Eller kan man det? Det som Morrica beskriver som ett kommunalt misslyckande skulle också kunna vara ett nationellt problem (viskar: det segregerade samhället)

    • Morrica skriver:

      Ord gör skillnad, Mats.

      Jag beskriver kommunaliseringens problem, inte enskilda kommuners.

      De senare är ibland en följd av den förra, men långt ifrån alltid, och jag ser mycket få tecken på att den förra lett till någon form av reell demokratism någonstans. Däremot ser jag åtskilliga tecken på hur den förra, på nationell nivå, ökat magnituden på det nationella och globala problem du viskar om: det segregerade samhället.

      Och det är ett problem som berör oss alla. Utan undantag.

    • Plura skriver:

      Oops! Nu tog du i Mats.

      Förnekar du det forskningen kommit fram till är huvudorsakerna till att skolan har dåliga resultat. Här har du de fyra faktorena som forskningen är överens om i kortform.

      Två på makronivån, som skolan inte kan påverka: Segregation och Decentralisering. Den senare är ju den avgörande i de flesta skolpolitska debatter.

      Två på micronivån som skolan kan påverka: Indvidualiseringen och Diffrentieringen. Båda är beroende på hur pedagogiska arbetet bedrivs. Och här har du väl möjligen en av förklaringen i spänningen kring resurstilldelning och vilka lösningar som används för att lösa dessa.

      Och sedan vet jag inte om demokratiseringen har ökat för att decentraliseringen infördes. Min erfarenhet, när jag är ute i kommunerna, är att de lokala skolpolitikern inte brinner allt för myckt för sin uppgift. Det är till och med så illa att beslutsunderlagen till nämndsammanträden öppnas vid sittande bord i nämnden. Så mycket för det demokratiska inflytandet.

      Sen har jag inte lagt skulden på Göran Persson. Konstaterar bara att hans drivkraft var att få bestämma över skolan på lokalplanet. Det var det som gjorde att han gav sig in i rikspolitiken. Även om han aldrig officiellt skulle erkänna det.

    • Mats skriver:

      Hej Plura!
      Jo, jag känner till och uppskattar den rapporten. Det vore gravt tjänstefle av mig att inte tro på den enskilde lärarens, rektorns, skolans betydelse för barnets utveckling och visst – det finns ett betydande manöverutrymme för kvalitetsarbete!

      Det kanske var den där beskäftiga och förenklande debattartikeln som fick mig att surna till. Och att jag anar ett stänk av nostalgi i allt detta statskramande. Man skulle kunna tro att det är gammelkommunisterna som har årsmöte…

  5. Mats skriver:

    Hej Morrica!
    Jo – bara det faktum att jag använder det nedsättande ordet ”demokratism” antyder en spricka i mitt annars kompakta kommunstöd. Jag tror det finns en underton av att formen är viktigare än innehållet i det ordet.

    På ett annat plan handlar det om i vilken mån vi verkligen vill att skolan ska vara en statlig angelägenhet med allt vad det innebär av att föräldrar och lärare underordnar sig den politiska agendan. Det går väl bra så länge politikerna är snälla och trevliga – men vad händer den dag de verkligt otäcka gossarna tar över? Min amerikanske sida skriker att det gäller att skydda sig från staten – vänta dig inget gott därifrån!

    Kanske har jag fel jobb…

    • Morrica skriver:

      Tja, det som skulle hända när en annan politisk falang får makten är ungefär detsamma som händer i kommunerna nu – saker och ting ändras över en natt.

      Vill vi att skolan ska ha den ena eller den andra huvudmannen? Är det verkligen det som är kärnfrågan? Eller handlar det snarare om att vi vill att skolan skall hålla hög kvalitet, även i ytterområden och avfolkningsbygder, och behöver hitta en modell som säkrar detta?

  6. Mats skriver:

    På ett väldigt anarkistiskt plan har det dubbla huvudmannaskapet öppnat för ett lokalt inflytande på skolnivå. För fick lärarna sitt uppdrag från Gud och konungen – allt däremellan var störande.

    Den här konstruktionen skapade en viss stabilitet i förhållande till konjunkturartade pedagogiska eller politiska modvågor. Men nu tycks politikerna ha insett detta och bestämt sig för att täppa till alla luckor.

    Jo en modell som garanterar kvalitet längtar vi alla efter. Antingen det gäller järnvägar eller skolor. Risken finns väl att staten får ta hand om glesbygdstrafiken när marknaden har plockat åt sig godbitarna.

    • Morrica skriver:

      På ett anarkistiskt plan?

      Nu får du förklara hur du menar, jag ser mycket lite anarkism i de kommunala skolorna.

    • Mats skriver:

      Lärare har alltid varit hobbyanarkister – som hukat bakom staten när det behövts. Ett sätt att försöka blåsa upp auktoriteten genom att hänvisa till det stora nationella uppdraget, samtidgt som många lärare har stängt dörren och bedrivit sitt klassrum som ett litet privat företag.

      Ur den här dubbelheten föds en fläckvis anarkism – man är liksom tvungen att få undervisningen att fungera och till sist står läraren ensam med barnen. Man skulle också kunna kalla det pragmatism.

      • Morrica skriver:

        Det låter som du snarare menade ‘på ett klädsamt hobbyanarkistiskt politiskt korrekt plan’ vilket nog är något lite annat än ett ‘väldigt anarkistiskt plan’, i synnerhet om det innebär hukande bakom staten.

        Kanske är denna hobbyanarkism en del i det som lett till det förakt mot lärarkåren som ofta talas om – en auktoritet som blåsts upp genom att ständigt hänvisa till någon större sjunker lätt ihop till ett ingenting och inbjuder till häcklande.

        Men jag är, som jag aldrig gjort någon hemlighet av, rätt skeptisk till hur positivt detta ‘lokala inflytande’ generellt är för skolan och för eleverna. I många fall tycks tillsättandet av tjänster, i synnerhet de högre som studierektor och rektor, haft mycket med lokalt inflytande och lite med faktiska meriter och lämplighet att göra.

      • Mats skriver:

        Anarkister är en brokig skara och du hittar nog allt från utopiska idealister till arroganta egoister – ibland i samma person.

        Frågan är vad vi menar med lokalt inflytande. När det gäller friskolor tycks det vara en oerhört skarp parameter. De aktiva och krävande föräldrarna som en sorts vänliga blåslampor. Är inte det marknadsdemokratism i sista stadiet?

        Skillnaden kanske är att en friskola är tvungen att lösa problem som en kommun kan skjuta framför sig/gömma undan?

    • Plura skriver:

      Vad då dubbla huvudmannaskap???

      Det finns bara ett huvudmannaskap med två produktionsformer, kommunala skolor och fristående skolor.

      Staten bestämmer vilka övergirpande mål skolorna ska jobba mot. Skolinspektionen ska se till att skolan uppfyller kraven!!

      Var det några mer oklarheter eller????

      • Mats skriver:

        OK – jag fattar!
        Begrepppet huvudman tycks vara helt oproblematiskt i din värld, och så måste det kanske vara om man ska fördela ansvar och mäta kvalitet. Vi strävar efter enkelhet och tydlighet. Raka beslutsgångar.

        Ur rektorsposition är det mer komplicerat. När jag ska spara – vilka verksamheter kan jag skära ner på utan att bryta mot lagen? Ska jag göra mig yill ovän med kommunpolitkerna, skolinspektionen eller invånarna?

        Det där fina ordet ”uppdrag” kan tolkas på många sätt, men budget är budget är budget…

      • Plura skriver:

        Mats – det är väl juristen i mig som alltid tycker att juridiken är logisk och enkel, ett golv. Varför ska man krångla till saker när begreppen en gång definierats.

        Rektor, tja en av de mera otacksamma jobben. H*n har enligt läroplanen 17 krav som ska ansvars för och som inte går att delegera. Och med den nya skollagen dessutom ansvar för det systematiska kvalitetsarbetet med benägen hjälp av lärare, elever och övrig personal.

        Men Mats – vitsen med allt kvalitetsarbete är att bli lite bättre än i går.

        Om du bara fortsätter i samma gamla ullstrumpor så blir det evig kräftgång nedåt.

        Men strävar du att ta små steg för att förbättra dig kommer lönen för mödan. Jag har träffat rektorer som just gjort så. Och de har lyckats vända skolor på dekis till att bli framgångsrika skolor som drar till sig elever.

        • Mats skriver:

          Mina rektorsvänner pendlar mellan att arbeta med de där små stegen och ramla ner i uppgivenhet när kraven blir alltför motsägelsefulla.

          I Malmö har vi dessutom ett komplicerat förhållande mellan stadsdelar och stadshus som bedriver ett ivrigt kvalitetsarbete med enkäter om allt från himmel till jord. Senast var det visst andelen ekologisk honung som de skulle redovisa…

          Jag behöver nog träna på min inre jurist. Hur är det egentligen med Toyotaretoriken – bygger inte lärande organisationer på att alla ska förstå värdet av den egna insatsen mer än att allt måste kontrolleras?

        • Morrica skriver:

          Vem hittar på att alla dessa kontroller behöver göras? Vem är det som rycker i trådarna för att få rektorerna att dansa?

          Jag får intrycket av att någon sitter bakom kulisserna och har väldigt mycket att vinna på detta kaos.

        • Mats skriver:

          Någon, något, struktur, tidsanda… jag tror att det vore skönt att skala bort hela utanverket och återvända till juridiken.

          Samtidigt dyker det upp en liten lobbygrupp och ömmar för bananflugornas fortplantningsmönster – och vips finns det kvalitetsplaner och granskningsnämnder även för detta! Vi får nog vänja oss vid att skolan är ett politiskt fält. Den återkommande frågan är om det blir mindre politiskt i statlig regi? Här kan vi (barn- och ungdomschefen) i alla fall se politikerna i ögonen och försöka förklara hur vi använder resurserna.

        • Morrica skriver:

          Det kan kamraterna i golfklubben också göra, frågan är vem som väger tyngst när det kommer till resurstilldelning?

        • Plura skriver:

          Mycket händer när man lämnar bloggandet och ger sig ut i det vackra vårvädret.

          För det första allt kvalitetsarbete börjar med mig som individ. Det är det som Toyota tillämpat, att när jag lämnar ifrån mig ett arbetet till kompisen ska det vara rätt. H*n ska inte det första dom gör rätta till mina fel för att kunna jobba vidare. Det är kungstanken med allt kvalitetsarbete.

          För det andra om jag ska ta fram min juridiska ådra igen. Det är mycket enkelt – det är bara de nationella målen i läroplanen och kursplaner som gäller.

          Det blir än tydligare i nya skollagen där detta har lagts som ett golv. Det är av den anledningen regeringen plockat bort begrepp som skolplan. För kommunerna har totalt missat vad deras uppgift är. De ska bara skapa nedbrutna övergripande kommunala mål utifrån läroplanens nationella mål, inget annat.

          Så simpelt och enkelt är det. Men tyvärr tycker sig påvendömena ha just den rättigheten att hitta på eget. Men si det har de inte.

          Vad staten saknat hittills är att via sina myndigheter nypa kommuner i örat när dom inte följer reglerna. Det är det nu major Björklund tillskyndat med de nya sanktionsmöjligheter i nya skollagen.

          Så vi får väl se hur det hela bollas ut. Men jag tro trots allt det bästa är att rektorerna själva börjar driva sin linje. Och det är inte omöjligt.

          En av de rektorer jag tänkte på införde i sin gymnasieskola certifiering enligt ISO 9001 på samtliga progrem. Under tiden de höll på med det tjatade kommunen på dem att komma in med redovisningar om ditten och datten.

          Men han svara, lugn vi håller på med detta och detta. Vi kommer när vi är färdiga med våra certifieringar.

          När det var klara lämnade han in uppgifter till komunen. Efter två månader hade han inte hört något, så han frågade. Svaret han fick, jo de hade tittat men det var för avancerat och det hade inte kunskap att uttolka det hela.

          Så mycket för kunskapen hos huvudmännen vad de är satta att driva.

  7. kalle008 skriver:

    Jag tror att de kommunala skolorna får hjälp av friskolorna på så sätt att eleverna delvis delas upp efter studieförmåga, med de mindre studiebenägna i kommunala skolor.

    Hur kan det hjäpa? Jo, i de kommunala skolorna kan undervisningen ställas in på den nivå som eleverna kan ta emot. Och samma sak gäller i friskolorna.

    Gör det systemet mer utpräglat, och alla vinner på det. Streaming, kallas det. Lämpligt från 11 års ålder.

    • Mats skriver:

      Förr i tiden kallades det folkskola och realskola,

    • Anders B Westin skriver:

      Kalle008
      Det du beskriver är inget annat än en stigmatiserad förlängning av socialtjänst och socialbidrag.
      Den ultimata utpekningen.

      Hyenorna njuter av att vara för mer.

      Ps!

      För att den statliga skolan skall fungera långsiktigt krävs en frigörelse från politiken.
      En separat skolriksdag styrd av folket och befriad från politisk religion.

  8. Johan skriver:

    Det är väl svårt att överhuvudtaget diskutera prestation och olika sorts skolor. Lite cyniskt kan man säga att friskolor är den naturliga följden av trenden att det ä viktigare att synas till varje pris än att prestera. Friskolorna fyller där två syften, dels kan föräldrarna visa att de satsar på/bryr sig om sina barn och dels kan eleverna få en möjlig konkurrensfördel i framtiden (tre egentligen, lärarna kan också visa att de är engagerade i sitt jobb). Det bästa är att ingen av dem behöver ha någon som helst förankring i verkligheten och ingen behöver ta ansvar för någonting.

    • Mats skriver:

      Jag vet inte vari det cyniska ligger? Ungefär så ligger det väl till. Fältet är inte särskilt väl beforskat och jag antar att jämförande studier är svåra att jämföra. Men Rasmus och Fredriks studie om gymnasier i Malmö styrker din tes:

      https://lumaol.wordpress.com/2009/11/17/en-pedagogisk-tragedi/

      På ett språkligt plan funderar jag över vad som är motsatsen till cynisk?
      Naiv eller sentimental?

      • Morrica skriver:

        Jag har lite svårt att finna mig tillrätta i den skuldbeläggande retorik som riktas mot friskolorna. Att de överhuvudtaget finns och fylls, och har långa köer, säger något om de kommunala skolorna. Det har inte med sortering, det har inte med jämlikhet, det har inte med segregation att göra – det har att göra med att de kommunala skolorna håller låg kvalitet.

        Jämlikhet betyder inte att alla ska det lika jävligt, och det kan väl inte vara målet med svensk skola heller?

        Motsatsen till cynisk är varken naiv eller sentimental, utan snarare förhoppningsfull – man är uppfylld av sina förhoppningar, kanske ibland till den nivån där man hellre ser dem än verkligheten.

        • Johan skriver:

          Som jag skriver ovan så tror inte jag att det handlar speciellt mycket om kvalitet, dvs det är inte kvaliteten som avgör om eleverna går till en friskola eller en kommunal skola utan helt andra saker. Att eleverna går till friskolorna är inte bevis för att de kommunala skolorna håller låg kvalitet utan visar snarare att de inte ger det som eleverna och framför allt föräldrarna tror är viktigt, dvs individuell marknadsföring och höga betyg (oavsett kvalitet). Däremot kan man på sätt och vis säga att den situationen till viss del har uppkommit för att skolsystemet totalt sett håller låg kvalitet vilket gör att betyg och kunskaper från skolan värderas väldigt lågt.

        • Plura skriver:

          Ursäkta, vad är låg kvalitet?

          Sådana begrepp finns inte om vi ska börja prata kvalitet. Det finns bara två lägen på kvalitet rätt eller fel kvalitet utifrån de krav som ställs på verksamheten. Och tyvärr är felträsket för stort och allt för krävande för att ta sig tillbaka till huvudfåran i skolan.

          För diskssionen om låg, hög, god kvalitet ligger i betraktarens ögon och har att göra med nöjdheten hos elever och föräldrar. Och den styrs ytterst av att föräldrarna väljer skolor för barnen dom tror ger dem nöjdhet med utbildningen. Men nöjdheten står inte i paritet med kvaliteten på undersvisningen utan speglar bara en subjektiv bedömning från föräldrar och elever.

          För att elever ska få rätt kvalitet måste skolorna var Trazan på att översätta läroplanen så rätt pedagogiskt arbetet levereras av lärarna för att förmedla det central kursinnehållet i kursplanerna. Först på kan vi börja prata skolans prestation att leverera resultat.

        • Morrica skriver:

          Plura, låg kvalitet innebär i sammanhanget dålig miljö, bristande stöd till elever, bristande stöd från rektor till lärare, bristande kvalitetskontroll, bristande resultatuppföljning, bristande pedagogisk uppföljning, nonchalant inställning till både kursplaner och betygskriterier, liten om ens någon fortbildning för pedagoger, ingen handledning, bristande kontakt mellan skola och föräldrar, bristande elevvårdsarbete etc.

          Upplever du att det ger tillräckligt svar på din fråga?

        • Johan skriver:

          Ett litet klargörande…
          Jag tycker att det finns åtskilligt som de kommunala skolorna borde åtgärda i form av usla lokaler, arbetsmiljö, klart olämpliga lärare mm., men jag det är inte det jag ser som drivkraften bakom elevernas val av skolor.

          Om man ska kunna jämföra kommunala skolor med friskolor så måste man också ställa samma krav och ge samma möjligheter. Exempelvis blir det ganska konstigt om den kommunala skolan ska tillhandahålla kuratorer, skolsköterskor, speciallärare av olika slag som kommunen tycker är viktigt för samma pengar, medans friskolorna kan strunta i dessa. Samma sak när kommunala skolor tvingas hålla sig med överkapacitet för att kommunen måste kunna ge plats åt alla, men de i praktiken bara får betalt för de som verkligen kommer. Det här gäller för övrigt all konkurrerande privat och offentlig verksamhet.

        • Johan skriver:

          Plura,
          jag tolkade låg kvalitet som relaterat till skolans mål. Skolans mål och elevernas mål kan skilja sig åt och även hur man uppfattar vägen dit.

        • Plura skriver:

          Oops! Det var mycket på en gång.

          Morrica – allt det du säger om brister är på kvalitetsspråket avvikelser från det som är rätt enligt kraven och har inget att göra med låg kvalitet. Det är bara en uppfattning föräldrar och elever kan ha utan att veta vad kraven är på utbildningen.

          Johan – det du nämner om krav på de olika driftsformerna i skolan äger sin riktighet i dagens skolvärld. Om nu proppen till ny skollag tas den 21 juni är det det inte. Från 1 juli 2011 är det lika stora krav på den kommunal som fristående skolan på det du räknar upp.

          Sedan det här med pengar. Staten ger kommunerna en påse pengar utan krav på hur de används. Det är upp till kommunen om de lägger det på asfalt eller skolan. Och det är kommunerna som betalar fristående skolorna genom skolpengen och inget annat.

        • Plura skriver:

          Johan det du säger är på klassiskt målstyrningspråk en målkonflikt som bottnar i vilka förväntningar elever, föräldrar har på vad skolan erbjuder. Och den emanerar oftast ut i att skolan inte tydliggjort målen för undervisningen och vilka mål eleven ska uppnå.

          Och det är detta som är det tragiska att svensk skola har varit mål- och resultatstyrd sedan 1994 och flertalet av skolorna lever ännu inte upp till detta.

        • Johan skriver:

          Att det ska vara samma krav på skolorna har sagts förut, jag väntar fortfarande på att det ska hända i praktiken.

          Jag hängde inte med på hur vem som betalar skolpengen kom in i det hela.

          Målkonflikt är det, men den kan bero helt andra saker än otydliga/missuppfattade målformuleringar. T.ex. kan man se det som att skolans/samhällets prioriteringar inte är samma som individens. Individens prioritering är lite förenklat mest utbyte av samhället för minsta individuella insats och samhällets prioritering är omvänt mesta utbyte av individen till minsta insats från samhället, så målkonflikten är liksom inbyggd.

      • Johan skriver:

        Motsatsen till cynisk i det här avseendet är väl naiv.

        • Plura skriver:

          Kan även vara godtrogen!

        • Morrica skriver:

          Gott ordval, Plura

        • Johan skriver:

          eller aningslös…

        • Plura skriver:

          Men är du aningslös måste det väl bygga på att du är ovetande….och det är väl inte motsatsen till cynisk?

          Goda synonymer till cynisk är: kall, kallhamrad, känslokall, illustionslös, nihilistisk, förfaktfull, rå, fräck, oblyg, stötande, skamlös,,

        • Johan skriver:

          Det börjar kanske bli lite OT, men jag tycker det kan vara ganska intressant hur man tolkar ord så jag fortsätter lite till…
          ”Men är du aningslös måste det väl bygga på att du är ovetande…”
          Inte nödvändigtvis, det kan ju också handla om ointresse/ovilja eller oförmåga att se konsekvenserna av det man vet.
          Lite förenklat så innebär cynisk att man gör de mest ofördelaktiga tolkningarna man kan (oftast relativt människors natur/beteende) medans naiv innebär att man kan/vill göra mer långtgående tolkningar, aningslös att man inte ser tecknen som borde föranleda en viss skepsis och godtrogen att man tenderar att lita på andras tolkningar.

        • Johan skriver:

          missade ett ”inte” efter ”naiv innebär att man…”

        • Mats skriver:

          Jag föreställer mig att det är möjligt att vara programmatiskt naiv – dvs jag väljer att tro alla människor om gott.

          Men bara det faktum att jag har formulerat mig på detta sätt antyder en viss cynism – dvs kyla i förhållande till det faktum att jag räknar med att bli besviken.

        • Johan skriver:

          Det är ungefär vad jag menade med att inte vilja göra mer långtgående tolkningar.

        • Plura skriver:

          Nu ska jag vara cynisk och lämna språklabratoriet för Rivieran…..

        • Mats skriver:

          Because you´re worth it!

  9. Mats skriver:

    Skuld ska vi vara försiktiga med, samtidigt är det just det indignerade tonfallet mot de ”misslyckade” kommunal skolorna, de tråkiga lärarna, de odugliga rektorerna och de okunniga politikerna som genomsyrar debatten.

    Nästa steg kan vara en ”gated community” uppdelning av boendet. Man kan väl inte anklaga människor för att vilja bo i trygga områden när samhället är så hårt och oförutsägbart.

    – Varför valde du en elitskola till ditt barn?
    – För att jag kunde det!

    Samtidigt är jag glad att mina egna barn gick på en högstadieskola vars elevsammansättning någorlunda motsvarade Malmös befolkning. På gymnasiet fungerade sorteringen bättre…

    Förhoppningsfull låter bra!

    • Plura skriver:

      Mats du skriver – ”indignerade tonfallet mot de ”misslyckade” kommunal skolorna, de tråkiga lärarna, de odugliga rektorerna och de okunniga politikerna som genomsyrar debatten.” Det viktiga är väl att försöka identifiera var problem finns och i possitiv anda försöka förbättra det hela i sann kvalitetsanda.

      Men man blir frustrerad inför det ibland kompakta motståndet som finns att inse var problem är och hur man ska bli bättre. Det är alltid någon annans fel när det är dj-igt. En typisk försvarsmekanism hos dem som vill sitta och gnöla på kammaren utan att göra något. För det är ju hemskt om jag skulle få börja ändra mina beteende och arbetsmönster.

    • Morrica skriver:

      Mats, jag håller än en gång med Plura (skyll inte på mig om det snöar i morgon!) – det handlar inte om en indignerad ton mot ‘misslyckade’ kommunala skolor, det handlar om faktiskt kritik mot misslyckande kommunala skolor och okunniga politiker som missköter det viktiga uppdrag de fått, utan att behöva stå till svars för sitt agerande därtill.

      Ditt raljerande om gated community låter, precis som Plura säger, som att det finns en avsikt att bevara den kommunala skolan i sitt nuvarande skick och på något bakvänt vis kokettera med hur illa det fungerar. Fullkomligt obegripligt! Om det regnar in lagar man taket, man suckar inte och finner sig, ty då slutar det med att hela byggnaden ramlar ihop av rötskador.

      Jag hoppas innerligt jag misstolkar dig?

      • Mats skriver:

        Frågan är om friskolor är en del av problemet eller en del av lösningen?

        Men en historieskrivning som romantiserar allt före kommunaliseringen (syndafallet?) riskerar att bli falsk.

        Problemen med centralstyrningen?
        De vattentäta skotten mellan förskola skola?
        Rektors obegripliga roll i den gamla organisationen?

        Att ställa någon till svars låter rimligt och i viss mån har vi väl redan det engelska ”name them and blame them” på kvällstidningsnivå. Resultaten publiceras ofta med just indignerade tonfall om misslyckade skolor och dåliga lärare.

        Det har investerats ganska mycket pengar i Malmös skolor på att försöka få ordning på systemet. Friskolorna har inte underlättat planeringsarbetet. Till sist måste ju kommunen garantera platser när marknaden drar vidare.

        Men nog är det så att skolans sorteringsfunktion bekymrar även dig? Även om föräldrainstinkten att skydda sina barn är väldigt stark känns det lite tidigt att släppa visionen om skolan som en möjlig mötesplats.

        I Sverige behöver vi inga gated community – uppdelningen fungerar bra ändå. Men ska skolan vara en del av detta?

        • Morrica skriver:

          Romantiserande, vare sig det gäller det förflutna eller nutiden, tenderar att vara tämligen falskt. Finns det verkligen bara de två alternativen kommunala politiker styr som de vill eller centralstyrning? Det har jag svårt att föreställa mig, jag kan utan större ansträngning tänka mig femtioelva ytterligare alternativ, och jag tror inte att du är mycket dummare än vad jag är.

          Faktiskt.

          Skolan som möjlig mötesplats har skjutits i sank, och det var den sekularisering som kommunaliseringen raskt ledde till som låg i kanonröret, inte friskolorna. Kanske går det att få den flott igen, men det kräver sin timmerman.

        • Plura skriver:

          Mats – som Morrica säger det finns fler lägen än onoff som du tycks förfäkta. Mål- och resultatstyrning är grunden för allt kvalitetarbete. Och för att åter göra det enkelt för mig, tar jag fram min juridiska.

          Skollagen sätter spelplanen. Regeringes förordningar som läroplan och kursplaner sätter de övergripande målen och riktilinjerna för det pedagogiska arbetet för att uppnå en likvärdighet. Den nya kursplan talar om syftet med varje ämne och vilket centralt kursinnehåll ungarna ska lära sig samt vilka kunskapkraven är för betyg A, C och E.

          Det är kommunernas uppdrag att genomföra inget annat. Sedan HUR de gör det är deras sak.

          Vad staten har varit svag på, sedan SÖ lades ned, är just att se hur efterlevnaden varit. Och jag lovar dig det finns tom lärare som tycker att dagens inspektion är ett skämt. Rätt tillämpat är det det instrument som staten har att se hur efterlevnaden är. Och det är som bekant inte bara kommunala skolor som drabbas utan även de fristående skolorna.

          Så visst finns det mer i palletten. Men problemet är som jag tidigare skrivit att man ständigt skyller alla problem på någon annan än sig själv. Ett gått tecken på svaga kulturer. Fanns inte lagstiftning skulle många kommunala skolor falla ihop som korthus.

        • Mats skriver:

          Jo det finns en mängd varianter och jag försöker hålla liv i den retoriska figuren ”välskött kommun – populistisk stat” som möjlig beskrivning. Inom friskolorna finns antagligen liknande spännvid med allt från hänsynslösa girigbukar till kloka idealister.

          Vi reder inte ut det på ett principiellt plan – antagligen är vi fångade i våra erfarenheter.

          Många intressanta bilder kolliderar frejdigt. Det gillar jag. Timmermannen var väl egentligen snickare på båten?

          Jag tänker mig snarare att vi får låna metaforer från flottartiden och anar att du har bättre ordning på terminologin? Fanns det inte en person som hade i uppgift att gå ut och placera en sprängladdning i bröten när det var nödvändigt att öppna flottningsleden? Ett svårt och farligt jobb!

        • Morrica skriver:

          Jo, det fanns det, honom kallade jag farfar =)

          Men skolan är inte en fors, och eleverna inte timmer som ska sågas till prydliga plankor i träpatronernas rike – den bilden fungerar inte i mina ögon.

          Problemet, Mats, med din retoriska figur är att välskött kommun är något man inte kan ta för givet här i landet. Tvärtom är det en sällsynthet.

        • Mats skriver:

          Jag har en olycklig kärlek till de långsökta liknelserna och är inte helt beredd att överge flottningsmetaforen.

          Först måste träden få växa i viss ostördhet med lagom avstånd till varandra. Helst i näringsrik lagom fuktig jord. (förskolan)

          Sedan gäller det att få med sig alla barnen ner till kusten (vuxenlivet)

          Den där flottningsleden var en riskabel plats. 2% sjönk och ställde dessutom till det för de andra. Dessutom måste man rensa lederna och försöka förutse alla möjliga hinder. Stenar och grund togs bort med stora konsekvenser för miljön. Ändå hände det ofta att stockarna bildade jätteplockepinn (brötar)

          Kanske är lärarna vår tids flottare. Vi ska se till att ingen sjunker. Även det är en ganska passiv roll verkar de flesta ha haft en stor yrkesstolthet och den stolta traditionen att fira säsongsavslutningen genom att binda samman stockar till en flotte (rumpan) är inspirerande.

          Jag försöker googla uttrycket ”rumpan går” men får helt fel svar…

        • Mats skriver:

          Hej Plura!
          Jag förstår att det behövs någon som sätter reglerna och bevakar efterlevnaden.

          Men var kommer tanken på ”staten som skicklig utförare” ifrån? Var finns de inspirerande exemplen? Nu spelar staten en kontrollerande roll och inte ens det gör den särskilt bra.

          Notera striden mellan HSV och utbildningsdepartementet om hur högskolorna ska kvalitetsäkras.

        • Morrica skriver:

          Hur romantiskt du än framställer din flottarliknelse så väcker den obehag i mig – de stolta träden fälls när de nått önskvärd tjocklek och höjd, och stockarna ska obönhörligen till träpatronens sågverk, sågas och formas till likhet, få kommer undan, vare sig de sliter sig eller sjunker.

        • Mats skriver:

          Så är det med liknelser – de lever ett eget liv. Tyvärr tror jag att en del barn upplever sin skoltid som en transportsträcka där det gäller att klara sig så oskadd igenom som möjligt.

          Men sågverket är bara en första station i den långa förädlingsprocess som kallas arbetskraftsproduktion.

        • Plura skriver:

          Sågverket jag som första station. Tja, personligen har jag kluvna känslor kring detta.

          Å ena sidan har jag jobbat som tekniker med trä. Ett underbart och levande material, även i sågad form.

          Å andra sidan, just det Morrica försöker säga om timmerflottning och brötar. Min farfar, som jag aldrig mött i levande livet, tog hugg som flottare under vintern. Våre -36 var farfar och ett antal andra flottare i färd med att just försöka lösa upp timmerbrötet. De lyckades tidig på morgonen med salvan. Alla fick brått hem.

          Flottningsbåten som normalt skulle ta 14 blev snabbt överfull med 24 man. Alla ville hem.

          På vägen hem ville det sig inte bättre än att båten kantrade den majdagen när isen fortfarand låg på delar av sjön och båten var nära strand. Tror att det var 14 som druknade på bara 2 meters djup och Ormsjö olyckan var ett faktum. I den stund de drog upp de omkomna på land kondolierade Gustav V!!

          Olika falla ödets lotter för det eftertrakades träts skull.

        • Morrica skriver:

          Det betyder inte att man måste tycka att det är en ok modell.

        • Mats skriver:

          Oj Plura – det var en stark historia. Vi ägnar en stunds eftertanke åt vardagens hjältar och välståndets grunder.

          Visst Morrica – det är en urusel liknelse. Bilden av skolan som en transportsträcka är fullständigt demoraliserande. varje flodsväng ska vara en unik utmaning och ett kvalificerat tillfälle för lärande. (varför har jag sådana problem med måttan…?)

        • Morrica skriver:

          Säg det? Hade jag inte varit så mild till sinnet och snar att genast tro alla om gott hade jag lite menande antytt att det förde oss ju bort från ämnet och gav lite andrum i diskussionen kring kommunaliseringen av skolan och dess konsekvenser.

          Men eftersom jag är som jag är så gör jag inte det, utan tolkar det snarare som ett utslag av kreativt sinnelag.

        • Mats skriver:

          Kanske är det så att jag tycker att polariseringen kommun-stat är ganska ointressant. Jag tolkar ditt senaste blogginlägg som att du själv var en smula mätt på konflikten.

          http://curiousheathen.blogspot.com/2010/04/skoldebatten.html

          Skillnaden är kanske att jag inte gärna diskuterar ”kommunaliseringens konsekvenser” på detaljnivå utan är mer intresserad av ”förhoppningar kring återförstatligandet av skolan”.

          Du kommer alltid vinna en diskussion om det gäller att hitta exempel på kommuner som har misskött sitt uppdrag (det kan vara läckande tak och mobbade barn), jag kommer återvända till frågan om varför du tror att staten skulle vara en mer kompetent huvudman/utförare.

          Jag är inte säker på att det är retoriskt ärligt att föra båda diskussionerna samtidigt.

        • Morrica skriver:

          Problemet är att jag inte alls diskuterar ‘förhoppningar kring återförstatligande av skolan’ men att du läser mina inlägg som om så vore fallet. Jag diskuterar ‘den kommunala skolan är inte ett lyckat experiment, vi måste hitta ett bättre sätt att arbeta, och det är bråttom’.

        • Mats skriver:

          Så skönt! Jag ber både dig och ursäkt om jag har buntat ihop er med de som tror på staten som ”Deux ex machina” (så skönt att få snobba med sin skenbildning ibland)

          För de som inte kan sin grekiska dramaturgi var det ett knep att avsluta pjäser när allt hade gått åt helvete och inga andra lösningar stod till buds än att gud själv dök upp ställde allt tillrätta.

          Om det kommunala experimentet har uttömt sina möjligheter och bör avbrytas – det kanske är en rimligare frågeställning?

        • Morrica skriver:

          Avbrytas och ersättas av vad, är i så fall en omedelbar följdfråga. Vi kan för all del släppa skolsystemet fritt, det är ju vår, men risken finns att det inte blir helt jämlikt då heller.

        • Mats skriver:

          Drömmen om jämlikhet känns väldigt avlägsen – nu handlar det väl mer om att rädda det som räddas kan?

        • Morrica skriver:

          Så ingen vision om hur man vill att det ska se ut? Det känns torftigt.

          Det kanske är så, då, att den kommunala experimentet ska skrotas och staten är tvungen att ta tillbaka ansvaret för ledarskapet? Inte för att det är den optimala modellen, men för att kommunaliseringen är ett djupt misslyckande, för att situtionen är akut och för att skeppet driver för vinden?

          Det var inte den slutsats jag trodde vi skulle komma fram till i den här diskussionen. Känns lite snopet.

        • Mats skriver:

          Det finns en utbredd visionströtthet i svensk skola och jag tror det är en nödvändig motreaktion på alla trumpetande (och nervösa deklarationer) om att bli bäst i världen på allting.

          Till sist transporteras de här jämlikhetsdrömmarna (alla ska med hela tiden) ner till klassrumsnivå och upplevs som personliga misslyckande av lärare som inser att de tvingas underkänna barn utifrån betygskriteriernas obönhörliga sorteringsprincip.

          Så för mig är det här haveriet i första hand ett utslag av feltänket ”kommendera fram och kontrollera kvalitet uppifrån”.

          Det känns inte alls snopet.

        • Morrica skriver:

          Så vad föreslår du att vi gör? Sätter oss tillrätta i livbåten och hoppas att någon annan ska ta årorna?

        • Mats skriver:

          Det är väl inte riktigt min stil – kanske koketterar jag med fläckvis defaitism, men jag är nog mer terriertypen.

          När det gäller högskolepolitiken känner jag ändå en viss uppgivenhet. Det blev liksom för stort och för mycket politik där och jag iakttar de stora elefanterna dansa på behörigt avstånd – och försöker undvika att bli nedtrampa.

          Lindansaren, timmerflottaren eller torvmyreskuttaren som hoppar från tuva till tuva… det låter inte så långsiktigt. På ett väldigt personligt handlar det om att sluta fred med sig själv och försöka sortera mellan de slag man kan vinna och de andra som mer dränerar på kraft.

          Men jag är notoriskt nyckfull och vill gärna vara med och bestämma.

        • Morrica skriver:

          Är du med på en lek? Om du fick bestämma, hur skulle den svenska skolan organiseras då?

        • Mats skriver:

          Min position är den hänsynslösa decentralistens. Inflytandet ska ner till lokal nivå och för att det här ska bli allvar måste vi delvis ge upp hoppet om likvärdighet och tanken på någon form av högre rättvisa.

          Jag tror alltså att färäldrar och lärare är kapabla att organisera en skola utifrån ganska fria principer. Problemen uppstår när de inte litar på sin kraft och i stället går in i spelet ”hur vill makten att vi ska tänka”. Då förvandlas decentraliseringen till en charad och föder starka motreaktioner i form av detaljstyrning – ungefär det vi ser idag.

          Om vi kunde skruva tillbaka till 1994 minus lågkonjunktur och plus en lärarkår som verkligen ville ta ansvar – då har vi ett spännande läge!

        • Morrica skriver:

          Vem kan man vända sig till när det blir konflikt i detta system, eller när en Bjästasituation uppstår?

          • Mats skriver:

            I det gamla lokalsamhället var det väl byäldsten eller medicinmannen, men det känns en smula ålderdomligt. Vi kan nog inte helt skrota nationalstaten som konfliktlösare och normsättare!

  10. Plura skriver:

    Oops Mats – var skulle jag skrivit – staten som skicklig utförare.

    Och någon kontroll är jag inte för däremot styrning. Och tyvärr lever vi ett kontrollsamhälle sedan nine eleven, på gott och ont.

    Goda exempel frågar du efter. Skolverket har tillsammans med SIQ en tävling för att vaska fram ”Sveriges Bättre Skola”. Där är idéen att vaska fram föredömen. Det har man gjort de senaste fyra åren.

    Och har jag missat något. Är inte striden mellan HSV och departementet bilagd?

    • Mats skriver:

      Kolla hsv:s hemsida!

    • Mats skriver:

      Förlåt – jag tror inte du hör till den där gruppen gammelstalinistiska statskramare som sätter sitt hopp till centralismen (Ingen annan behöver känna sig utpekad heller!)

      Jo staten har en stor funktion att fylla som inspiratör och spridare av goda exempel. PIM ser jag som en mönsteraktivitet. Men som arbetsgivare tror jag att staten är överskattad. (fast i Grekland verkar det varit en vinstlott att vara statligt anställd)

  11. Morrica skriver:

    Så, en myndighet skall ha någon form av översiktligt ansvar, och tillhandahålla riktlinjer och kliva in vid konflikter? Ok, vem har det ekonomiska ansvaret?

    • Mats skriver:

      Stor och viktig fråga – begreppet huvudman är ett försök att tala om var ansvaret placeras. Samtidigt finns det en lång tradition av att ekonomiskt tunga poster skyfflas över på kommunerna och de här förhandlingarna mellan SKL verkar vara oändliga. Men om vi nu har kommuner av rimlig storlek så verkar det rimligt att de också får uppgifter värdiga sin organisation. På gymnasienivå har de flesta skapat samarbetsorganisationer och det borde vara möjligt även på grundskolenivå.

      Till sist är en stor del av budgeten statliga pengar så frågan kommer aldrig få något ”rent svar”.

      Min grundidé är att det aldrig är bra att dela upp ansvar. Pedagogiskt, fritid, socialt, medicinskt och kulturellt, ekonomiskt och personalmässigt – det hänger ihop och går inte att kommendera fram genom inspektioner.

      Möjligheterna att skapa pedagogiska femårsplaner är ofta patetiska luftslott. Kommunerna skriver planer om vilket meritvärde barnan ska ha o.s.v.

      Frågan är fortfarande varför järnridån föll? En del menar att den var för låg – jag anser att den var feltänkt. Staten kan aldrig bli den garant för kvalitet som kommunmotståndarna tror.

      • Morrica skriver:

        Kommuner är sannerligen inga garanter för kvalitet de heller. Låt mig än en gång påminna dig om var jag står, Mats:

        jag är djupt bekymrad över de konsekvenser kommunaliseringen fått. Jag är djupt bekymrad över hur det gått ut över eleverna, över klimatet i skolorna, över undervisningskvalitén, över lärandenivån… listan kan göras lång, och du vet lika väl som jag att detta är verkligheten i långt högre grad än ljusblå drömmar om närhetsprinciper, att några kommunalpolitiker skulle lyssna på föräldragrupper och att dessa föräldragrupper i sin tur skulle ha mer än sina egna barns bästa för ögonen.

        Jag har aldrig hävdat staten som garant för något alls. Det räcker att se hur det står till med försäkringskassa och allmänna kommunikationer för att konstatera detta.

        Vi har redan konstaterat att inget av dessa alternativ är det optimala, och jag söker ett annat alternativ. Men diskussionen tycks inte kunna komma dithän utan att varje gång återvända till ‘det är minsann inte säkert att det blir bättre om man går tillbaka till det som var innan heller’.

        Kanske är det helt enkelt så krasst att den nivå vi har på den offentliga skolan idag inte kommer att överträffas – kanske är det så att det inte blir bättre. Om det beror på ointresse, oförstånd, brist på visioner, brist på vilja eller brist på resurser, eller något helt annat, kan väl göra detsamma om det faktiskt är så att någonstans är förändringsviljan mindre än missnöjet med dagsläget?

        Missförstår jag dig? Det du skriver om järnridå förstår jag inte alls och har därför avstått att kommentera, men hoppas på ett förtydligande om vi upplever det konstruktivt att fortsätta den här tråden.

        • Mats skriver:

          Mitt perspektiv är den nyfikne besökarens och just idag har jag varit på en fantastiskt välskött, visionär och barnvänlig skola. Därför kanske jag är mer oförstående inför alla eländesbeskrivningar och har svårt att se sambanden mellan Bjälsta, läckande tak och ägandeform. Det är en hel del hörsägen och jag är rädd att Björklund har fått tolka verkligheten åt oss.

          Jag möter rektorer som kämpar för att upprätta någon form av frirum där de får tid att utveckla verksamheten utan att hela tiden snegla på vilka handlingsplaner det är som Inspektionen kommer att slå ner på vid nästa besök. Det krävs ett visst självförtroende för att våga framhärda i sin idé. De andra går och väntar på att bli tillsagda.

          Björklund tror att rättvisa uppstår med en starkare stat och fler kontroller av individerna. Jag trodde den tiden var förbi.

        • Morrica skriver:

          Än en gång får vi konstatera att vi rör oss i väldigt olika verkligheter du och jag. Båda är sanna, och båda existerar samtidigt, i samma land, ibland i samma kommuner.

          Och att barn far illa i skolan är oacceptabelt. Det är jag fullkomligt övertygad om att vi är överens om.

        • Mats skriver:

          Jo det kunde vi inte vara mer överens om. Frågan är vem som kan garantera barnens rätt eller föra deras talan?

          Bilden av den trygga skolan har en svart kontrollerande sida som skrämmer mig. Pedagoger som tror sig veta allt om barns lekar förstör ofta centrala värden i sina försök att göra tillvaron genomskinlig.

          Men pedagoger som kränker barn är aldrig ens i närheten av acceptabelt.

          Dåliga resurser trodde jag var huvudargumentet för återförstatligandet. Kanske finns det andra?

        • Morrica skriver:

          Det finns det helt säkert, liksom det säkert finns argument mot.

          Hur bör vi, som samhälle, förhålla oss till det faktum att det finns gott om kommuner och stadsdelsnämnder som gravt missköter sitt uppdrag, tycker du?

        • Mats skriver:

          Är inte detta demokratins eviga dilemma – de som vill bli politiker har olika drivkrafter och är av kvalitet.

          Jag har en oerhörd respekt för dem som ger sig in i det här spelet och tänker att vi som står utanför måste vara ganska försiktiga i våra omdömen. Politikerföraktet lurar i buskarna och jag ser inget alternativt system som lockar.

          På lärarutbildningen har Kåren lyckats locka en enda lärarstudent att engagera sig. 6000 tycks göra andra prioriteringar. Det skrämmer mig.

          Så jag förstår inte din fråga – vad menar du med ”vi som samhälle”? Skulle det finnas någon högre nivå av demokratin förutom de som vi väljer?

          Jag ser ingen annan väg än den partipolitiska och i år är det val.

        • Morrica skriver:

          Det är definitivt ett problem i den modell av representativ demokrati vi håller oss med i sverige just nu.

          Jag delar inte alls din respekt för politiker, tvärtom! Jag ser en stor fara i ett alltför servilt fotskrapande inför dem. De har en enorm makt, och med all makt följer en stor risk för korruption. De makthavare som inte tål att granskas är ute på farliga vägar, det gäller lärare såväl som politiker, oavsett vilken nivå dessa befinner sig på.

          Med ‘vi som samhälle’ menar jag bland annat just precis detta – politikerna har ansvar och makt, och vi som inte är politiker har också ansvar. Vi har ett ansvar att se vad politikerna gör, att skrika högt när vi ser att de gör fel, att ifrågasätta vad de sysslar med när de viskar bakom stängda dörrar, att berömma när de gör rätt och att i största allmänhet bevaka så att de inte lockas till att tro att de är förmer än någon annan, att budgeten är deras egna pengar och att de kan förhålla sig lite hur de behagar till sina uppdrag.

          I skolans värld handlar det till exempel om att se till att lagar och förordningar verkligen följs och inte omtolkas lokalt till något helt annat.

          Det är valår i år, visst är det det. Men vårt ansvar, både som lärare, medborgare i ett demokratiskt samhälle och människor, sträcker sig längre än bara till att rösta.

        • Mats skriver:

          Kanske är det så att politikerna är ärligare och mer kompetenta på riksnivå än i den lilla kommunen – konstigt vore det väl annars.

          I Malmö har Socialdemokratin styrt länge (med korta undantag) och här har vi den konstiga idén att partiet är större än individen. Det innebär att arbetarkommunen tar beslut som sedan ska transporteras ut i stadsdelar, nämnder, utskott och fullmäktige. För självständiga politiker kan jag tänka mig att det är ett påfrestande system.

          På samma sätt anar jag en frustration hos kommunpolitiker som i stort sett får detaljerade (och motsägelsefulla) direktiv från staten samtidigt som de förväntas tänka själv och vara lojala mot centrala värden hos sig själv, partiet och sina väljare.

          Den utomparlamentariska rörelsen har säkert en viktig funktion – ungefär som media när den utger sig för att ”granska makten”. Frågan kommer automatiskt: vem granska granskaren? Vänsterns eviga utanförperspektiv är retoriskt tacksamt, men på sikt vore det trovärdigare med sammanhängande budgetar utan överbudspolitik.

          Att vara kommunpolitiker är väl ungefär lika tacksamt som att vara rektor? Narcissistiska masochister tror jag är överrepresenterade i skråena.

        • Morrica skriver:

          Vem granskar granskarna, frågar du, och jag upprepar svaret än en gång – vi, alla, tillsammans och enskilt, har ansvaret att granska, ifrågasätta, kräva svar, riva ner kulisserna och blåsa bort dimridåerna. Tramsar vi bort det ansvaret i någon överdriven respekt eller slarvar bort det genom att inte kräva våra demokratiska rättigheter är vi ute på väldigt tunn is.

          När det gäller skolan spelar det ingen roll hur frustrerande och jobbigt det är att behöva följa statliga direktiv – kommunpolitiker får ändå inte gå hur långt som helst i omtolkande av dessa direktiv efter eget huvud. Och faktum kvarstår – många missköter detta uppdrag gravt, det drabbar barn och ungdomar, generation efter generation, och det är inte acceptabelt.

        • Mats skriver:

          Det vore väldigt tokot att argumentera mot en kritisk hållning och antagligen går det att hitta massor av exempel på politiker som både behöver granskas och torteras för att leva upp till det förtroende som ett uppdrag utgör.

          Medier och vi alla har säkert en viktig uppgift i att påminna makthavarna om deras dödlighet. Det tycks vara möjligt att rekrytera nya ivriga kandidater till de här kamikazeuppdragen. Obegripligt nog…

        • Morrica skriver:

          Det beror sannolikt på att det inte alls rör sig om några kamikazeuppdrag, även om det finns ett intresse av att få det att framstå så – tvärtom rör det sig om en tämligen säkrad plats på parnassen, med inflytande, status och god inkomst säkrad för den som tar sig tillräckligt högt upp.

          Jag gissar att det här med svårigheter att rekrytera till Kåren kan röra sig om att studenter har en känsla av att det rör sig om en slags skendemokrati, att deras inflytande bara är kosmetiskt och att de hellre lägger sin tid på annat. Men jag gissar, utan att vara insatt överhuvudtaget i hur ni organiserat er.

          Tortyren får för övrigt stå för dig, jag rekommenderar att man avstår från sånt. Däremot vore det nog bra om det vore enklare att avsätta olämpliga politiker, och funnes en begränsning i tid för uppdraget.

      • Mats skriver:

        Jag blir nyfiken – har du prövat? Att ta sig in i den politiska maktens korridorer alltså?

        • Morrica skriver:

          *skrattar högt* vad i hela fridens namn skulle jag där att göra?

        • Mats skriver:

          Jag tänker att lärare och politiker är ganska likartade uppdrag och att kompetenserna är generaliserbara. I första hand ledarskapet, därefter förmågan att ta snabba beslut i komplicerade lägen…

          Framför allt tror jag att det är lärorikt på ett personligt plan.

        • Morrica skriver:

          Risken att raskt bli korrupt är alltför stor, jag har ett maktgalet drag i mig som jag inte har för avsikt att ge de fria tyglar ett politiskt uppdrag skulle innebära så jag avstår.

          Det är säkert lärorikt på ett personligt plan, men politiska beslut drabbar alltför många för att jag ska ha lust att låta min personliga utveckling gå ut över dem.

          Om någon däremot vill ha mig som opolitisk rådgivare så är jag tillgänglig.

        • Mats skriver:

          Ett politiskt uppdrag är väl inte ”fria tyglar”? Sällan kommer du att bli lika hårt granskad av partikamrater, press, politiska motståndare, tillsynsmyndigheter och väljare!

          Jag tycker inte att det här nya ödmjuka draget klär dig – jag vill ha tillbaka den gamla Morrica!

          Opolitiska rådgivare är opålitliga rådgivare…

        • Morrica skriver:

          *asg* jag skriver att jag har ett maktgalet drag i mig, du skriver att jag är för ödmjuk. Ibland är du för söt för denna världen, Mats!

          Antyder du för övrigt att jag skulle bli en opålitlig rådgivare? (vem har skvallrat?)

        • Mats skriver:

          Jag menar nog att det ödmjuka ligger i att erkänna denna sida (som du antagligen delar med 95% jordens befolkning)

          Politiska rådgivare är väl det samma som lobbyister?

          I min värld befinner de sig ganska långt ner i helvetets kretsar – du är värd ett bättre öde!

        • Morrica skriver:

          Nej – lobbyister mutar och lockar och lirkar för att få folk att rösta för den fråga lobbyisten får betalt för att driva; rådgivare manipulerar folk till att tro att de vill rösta som rådgivaren vill, mycket mer finess!

          Kanske är det helt enkelt som Milton skrev ‘better to rule in Hell than to serve in Heaven’?

          Dessutom är det skillnad på ödmjukhet och självkännedom.

        • Mats skriver:

          Den skillnaden vill jag gräva djupare i!

          Är inte självkännedom förutsättningen för verklig ödmjukhet? När folk pratar om ödmjukhet blir jag vanligtvis väldigt misstänksam, men att ha en viss kontakt med sina mindre goda sidor tror jag är en bra grund för verklig ödmjukhet. Du vet det här med grand i ögon och bjälkar.

          Var det Sokrates som tyckte att vi skulle ”känna oss själva” fast på individuell basis?

        • Morrica skriver:

          Självkännedom må vara en viktig beståndsdel i ödmjukhet, men de är inte synonyma. En annan intressant aspekt på det hela är att jag aldrig träffat någon ödmjuk människa som talat om sig själv som ödmjuk, däremot har jag träffat många andra sorters människor som raskt framhållit sig själva som osedvanligt ödmjuka.

          Ett intressant grävande minsann!

          Han tyckte åtminstone att man skall granska sig själv kritiskt, det vet jag.

        • Mats skriver:

          Att tvångsmässigt predika ödmjukhetens betydelse och framhålla den egna uselheten – är inte det prästernas privilegium?

          I ljuset av de nya katolska skamfyllda berättelserna är det lätt att se hur självförakt maskeras under pompös falsk ödmjukhet.

          Jag närmar mig slutet på Noréndagboken och det är många motstridiga känslor. Tanken på att ge ut sin dagbok är befriande oödmjuk. Det är rimligtvis en god sak att vara intresserad av sig själv?

        • Morrica skriver:

          Till en viss gräns. Allt kan missbrukas, egenintresse inte minst.

        • Mats skriver:

          Kanske går det att se en misstänkt linje av manlig självupptagenhet från Strindberg och framåt. De stora skaparna som är besatta av sin egen betydelse. Om de nu kallar sig författare eller entrepenörer spelar kanske mindre roll.

        • Morrica skriver:

          Vet du, jag ser inget mindre grad av självupptagenhet i de kvinnliga kommunalpolitikerna än i de manliga. Gör du?

        • Mats skriver:

          Retorisk fråga – i min värld är alla kommunpolitiker allt igenom goda och befriade från alla andra motiv än ren altruism!

        • Morrica skriver:

          *skrattar högt*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s