Idag har jag sett en underbar föreställning med våra studenter som spelade för riktiga barn på Mazettihuset. Pjäsen var en nytolkning av en berömd buspojkes äventyr och publikkontakten var stark. När berättaren frågar hur Emil är utbrister ett barn i fyraårsåldern:
– Emil är 19% dum!
Läktaren gungar till under mig och jag tänker att det här mätandet av barn har gått för långt. Jag vågar inte tänka mig hur de individuella utvecklingsplanerna ser ut på den förskolan.
Tysta tankar 
Cirkeldiagram i glada färger, kanske?
Det handlar ju, enligt kritiken som når ut i media, alltför mycket om känslor och värderingar när dessa utvecklingsplaner skrivs, kanske ett konstruktivt sätt att försöka komma runt det?
Om nu inte gossen spelat något spel och skapat sig en karaktär, förstås.
LikeLike
Jag vet inte vad som gör mig mest nervös:
Seriösa försök att kvantifiera det omätbara eller lekfulla modeller för att samtala om allvarliga saker.
Om barnet ser sig själv som ett objekt för förbättring så kanske vi måste stå ut med de här karakteristikerna. precisionen är det ju inget fel på – kanske borde begreppen definieras bättre?
LikeLike
Kanske
Om Emil är 19% dum, så är ju Emil samtidigt 81% snäll. Det är inte så dumt, ändå.
Hur skulle genomsnittligt barn idag kunna se sig själv som annat än ett objekt för förbättring?
LikeLike
Jag har sett film om Steiner idag och svarar lite romantiskt svävande: “som en person värd att älska i sin ofullkomlighet”.
Kanske borde vi se skolan som något annat är 734 mål?
LikeLike
=)
De 734 målen är bara en liten del av det som är skola. Helheten är viktig, och var sak har sin tid. Konst och musik är inte kompletteringsämnen utan fler sätt att kommunicera.
LikeLike
Jo – men nu har regeringen bestämt att lek är en metod och då tänker jag att hela det estetiska fältet också reduceras till en paketering av information.
Jag är lite besatt av tanken på att se skolan som ett varande – inte enbart ett blivande. De där målen smyger sig på oss och jag känner mig ungefär som i sagan om Killingen:
– Hjälp, han räknar mig!
http://www.kallelek.se/Killingen.doc
LikeLike
Du är ju det, och jag har lite svårt att se varför du är så rädd för målen.
LikeLike
Jag tänker att de här två perspektiven rivaliserar – inte kompletterar. Målstyrningen är dominant och slår ut andra sätt att se på relationen. Den gör barnet till objekt och tilldelar läraren ett tolkningsföreträde.
Det kanske är nödvändigt och bra i många fall – men det finns områden där det är förödande för det där ömtåliga som vi skulle kunna kalla “tilltro”. Men vi har väldigt svårt att föreställa oss icke-instrumentella relationer inom skolan. Det halkar lätt ner i religionen då.
LikeLike
Nej, så ser jag det inte alls – målen ger en riktning, det är allt. Vägen dit ger gott om utrymme för relationer, för individualisering, för tilltro och omtanke.
LikeLike
Målen ger tyvärr inte bara en riktning – de styr tänkandet i väldigt hög grad och allt relateras till den avslutande mätningen. Vilken nytta har jag av det här?
Ibland lyckas vi skapa små frirum i de här processerna, men det blir allt svårare om vi ska rita kurvor som beskriver i vilken grad (%) som eleven har uppnått målet.
LikeLike