Jag har svårt att få grepp om dagen. Länk till program. Ambitionen att sprida inspirerande exempel mellan högskolorna är utmärkt. Problemet är att jag inte riktigt förstår vad som är den gemensamma basen. De flesta föreläsare och deltagare tycks ta sin utgångspunkt i en stark föreställning om att representera “det goda” och vi diskuterar olika strategier för att övertyga ledning och otacksamma kolleger om jämställdhetsprojekts och genuscertifierings förträfflighet. Bilden av idealistiska eldsjälar som kastar sig mot osynliga murar återkommer och till sist blir det en aning sektartat. Vi (de goda) ska upplysa och medvetandegöra de andra (onda?). Jag känner igen stämningen från IT-visionärernas sätt att tala om datorer som vattendelare mellan de som förstått och övriga.
Vid den avslutande frågestunden undrar jag om övriga lärosätens erfarenheter av att föra in kvantifierbara mål när det gäller underrepresenterade grupper i verksamhetsplaner och möts av förvånad tystnad. Plötsligt är inte antalet män/kvinnor viktigt – nu gäller det att ha den rätta medvetandet och de djupa kunskaperna. Hoppsan.
Jag frågar om hur de ser på DEJA:s delrapport som i 100 sidor beskriver skillnader i pojkars och flickors skolprestationer för att därefter avfärda sina egna resultat med “Vi ska inte förstärka könsskillnader genom att prata om dem”. Inga Wernersson har under förmiddagen slagit fast att de biologiska skillnaderna är försumbara och en paneldeltagare tittar strängt på mig och talar om förväntningarnas betydelse och att allt egentligen är individuellt. Hoppsan 2.
Nu sitter jag på tåget och undrar om DJ verkligen kan härbärgera dessa motsättningar inom sin organisation. Det ska bli väldigt spännande att se hur delegationen hanterar de nya ansökningarna om projektbidrag som ska vara inne den 1/4.
Hur hamnade jag där?
Tysta tankar 
Mats
Du som är inne i den mentala lokalen.
Vad håller de egentligen på med. Vad är syftet och vad är det utopiska slutmålet. Menar man på fullt allvar att man vet att jämställdhet är likhet i den bemärkelse att det skall finnas exakt lika många av kvinnor och män inom alla yrkesarenor och hierarkinivåer.
Vad har dom fått detta ifrån? Hur kan dom veta att detta för något gott med sig. Hur kan dom överhuvudtaget veta något när dom inte ens verkar beakta livets mening.
Själv upplever jag hela idén som ofattbart naiv och dessutom uppenbart ihålig och inkonsekvent. Egentligen verkar allt gå ut på att få fler och fler kvinnor in i de kunskapsarenor som männen skapat. Istället för det ställa sig den självklara frågan. Varför skapar inte kvinnor nya kreativa arenor som får samhället att växa både intellektuellt och ekonomiskt.
Det glappar rejält i logiken.
Varför grundskolan inte attraherar pojkar är för mig helt uppenbart.
Man går som katten runt en het gröt men undviker de uppenbara svaren och lösningarna.
Vill man ha en skola där pojkar vill prestera så får man faktiskt ta och börja om med hela bygget någonstans runt 1970.
Jag tror att jag skall skriva en helt egen läroplan för pojkar och lägga ut på min blogg.
LikeLike
Det är inte lätt att orientera sig i fältet.
Ibland är det andelen som är viktig (bodycount). När det gäller styrelseledamöter och professorer tycks denna idé ha en stark förankring inom genusvetenskapen.
Ibland handlar det om att tänka rätt och att motarbeta stereotypa förväntningar eller “rollen”. Baksidan av den här rörelsen är att nya nervösa normer uppstår (“se vilken duktig förälder jag är som har en pojke som leker med dockor”)
Ibland är det ganska enkel maktkamp och den uppblåsta manligheten är naturligtvis ett utomordentligt värdigt offer för feministiska attacker. Kollektiv skuld är inte ovanligt.
Ytterst sällan talar vi om jämställdhet i kvalitativa termer eftersom vi då skulle kunna tvingas stå till svars för tankar om olikheter eller att “blandning är bra”. En sådan position skulle kunna betraktas som smygessentialistisk och dessutom ge majoriteten dåligt samvete eftersom den anklagas för att ha “brister”.
En liten läroplan kan väl aldrig skada – jag skulle nog rekommenderar att du öppnar upp perspektivet till att även innefatta flickor. Min erfarenhet är att de lider mest av skolans inskränkta kunskapssyn och undervisningstradition. Den enkla imiterande socialisationsmodell som många flickor följer är fruktansvärt begränsande.
LikeLike
Bra beskrivning Mats. Men varför ser du (och jag detta) men inte de andra. Jag får liksom panik ungefär på samma sätt som frugan när hon ser att gardinerna hänger snett och hon blir irriterad på att jag inte ser och bryr mig om saken.
Jag vågar inte göra en läroplan för flickor. Det räcker med mina försök med min nu 18 åriga dotter. Jag har verkligen försökt att få henne intresserad av teknik och naturvetenskap. Jag har köpt dyra ljudinspelningsgrejer till henne. (mikrofoner, digitala burkar, mixers mm)
Men nu har hon lagt in allt i en garderob. Jag säger att grejerna kan gå sönder av att ligga så där slarvigt. Men hon säger att grejerna är så fula så han kan inte ha dem framme i sitt “fina röda rum”.
Min två söner och jag har liksom förstått varandra, men när jag försökt med samma metoder på min dotter så har det bara blivit tok.
Hon säger bara: MEN PAPPA, nu får du lägga av!
Du kan inte göra om mig. Jag kommer aldrig att bli en kille hur mycket du än försöker!
Dvs samma insikt som genusvetarna borde begripa. Män kommer aldrig att bli kvinnor. Hur mycket de än försöker.
LikeLike
PS!
Men den där dyra fina digitala systemkameran som jag köpte till henne gillar hon bevisligen. Hon blir nog en “fototrissare” som vissa andra.
DS!
LikeLike
När vi gjorde “Pojkaktig sångbok” fick vi ofta frågan varför vi inte gjorde något för flickor.
Dels trodde jag att flickor skulle kunna ha minst lika stort utbyte av de sångerna som pojkar – dels måste jag erkänna att min insikt i hur flickor tänker är lite svajig. Vi kanske talar om manligt/kvinnligt, men egentligen är det oftast försök till rationalisering och generalisering av våra privata erfarenheter.
De som försöker uttala sig om hur pojkar/flickor innerst inne ÄR riskerar att trampa rejält snett.
LikeLike