Göran fyller 65 och Sydsvenskan porträtterar.
Jubilaren irriterar sig över att människorna sneddar en gräsmatta:
Under följdfrågan tittar Göran Skytte plötsligt ut genom fönstret.
– Titta där.
– Ja.
– Där finns en gräsplätt, och ser du nu när han går över.
– Ja.
– Han går rakt över gräset i stället. Den mentaliteten. Till slut kommer det att bli en stig där. Så kommer det regna, så kommer andra att gå vid sidan av den stigen. Till slut är det bara en grusväg där gräsmattan låg.
Frågan återkommer:
– När är det rätt att göra uppror?
I mitt fall handlar det oftast om att gå mot röd gubbe. En ganska barnslig form av markerad olydighet. Jag är inte säker på om det är en fråga för Gud eller lagstiftningen.
Grattis Göran Skytte!
Tysta tankar 
Markerad olydnad ser du – kan det inte var lika mycket av ego, flytta på dig för här kommer jag?
LikeLike
När jag i min ungdom hälsade på mina vänner i något av miljonprogramsområdena brukade jag tänka på att de där asfalterade promenadstråken mellan husen skulle lags i diagonaler, eftersom alla ändå sneddade överallt.
En alternativ tanke jag fick emellanåt var att man kunde ha väntat med asfalteringen helt och hållet, tills man såg var folk valde att gå.
Röd gubbe törs jag dock aldrig gå emot, ifall några av mina dagisbarn eller föräldrar skulle se mig. Det vore värre än en Pornstarmössa! 😉
LikeLike
Det finns en park i Malmö där Gatukontoret gjorde så. (Rönneholmsparken) Först gräsmatta, sedan upptäcka var folk gick – och därefter gjorde man gångar.
Antagligen är det en modern form av funktionalistisk demokrati – till skillnad från ett äldre auktoritärt ideal där mönster och symmetri var överordnade ideal.
Det tog några år innan jag började gå mot röd gubbe som förskollärare – kanske tröttnade jag på bilden av mig själv som ideal!
LikeLike
Pingback: Inlägg som berör – 100319 « Nattens bibliotek