Jag läser Annika Norlins krönika i dagens City Malmö
Länk – gå till sidan 6 -nu med rätt länk
Hon beskriver erfarenheten av att som ny student mötas av en mur av högfärdiga fackuttryck. Jag läser och skäms över att vara en del av detta skojeri. Det mest plågsamma är att vi utger oss för att försöka locka till oss nya grupper samtidigt som de snart förstår budskapet:
– Du hör inte hemma här!
Ibland är jag nästan hundaktig i min beundran och riskerar att vara pinsam, men jag gillar allt Annika gör!
Jag hoppas att debatten om Läraryrkets status den 16/3 även kommer att handla om högskolans syn på det som vi lite mystiskt kallar “breddad rekrytering”
Länk
P.S. Det är oroande att jag använder “exkluderande” i rubriken – “utestängande” vore ett bättre ord.
Tysta tankar 
Nej, eftersom exkluderande och utestängande inte är absolut synonyma är det helt rätt att du valde det ena ordet över det andra.
Det finns ingen anledning att förenkla för långt, de nya studenterna är inte dumma bara för att de inte känner till orden, och förtjänar inte att behandlas som mindre vetande. Utveckla, stötta och erbjuda förklaringar, absolut, men förenkla till det fånigas gräns är inte schysst mot någon och ger inte de nya studenterna möjlighet att flyga.
Och det är dumt.
LikeLike
Jag tänker att en vanlig definition av “profession” är att gruppen äger ett yrkesspråk som dels är unikt genom sin precision men som också har en annan funktion – att utestänga. Antagligen är det svårt att se hur man använder språket själv. Det är liksom en del av identiteten och liksom luften vi andas svårt att avgränsa från “jaget”.
Jag tror nog att det mesta går att förenkla utan att banalisera!
LikeLike
Utan att banalisera, ja, kanske, ibland, men utan att förlora i precision? Jag är skeptisk!
Fackspråk utestänger inte, det inkluderar. Det är inget hemligt knåparmoj vi pratar om, använder vi det så sprider vi det till alla som är intresserade av att ta del.
Allvarligt talat, betygskriterierna för svenska B borde rimligen garantera att eleverna förstår tämligen ordinära begrepp som exkludera. Gör de inte det borde ögon spännas i de svensklärare som utfärdat deras godkänt i ämnet, och deras omdömesförmåga ifrågasättas, snarare än att vi ska sänka precisionsnivån.
LikeLike
Jag blir så upprörd att jag syftar hur som helst, tydligen, lärarnas omdömesförmåga borde ifrågasättas, givetvis, och ingen annans.
LikeLike
Jag tror ändå att språk alltid har en markerande effekt och särskilt i sociala sammanhang brukar det vara väldigt tydligt hur de dolda koderna sorterar människor i utanför och innanför.
De grupperna som har den starkaste slutenheten har också lyckats med att bevara exklusiviteten och upprätthålla legitimationskraven – jag menar läkare och advokater. Vi lärare mumlar om behörighet men inser att om det kommer en skickligare outbildad person som uppnår bättre resultat så är kravet på ensamrätt till yrket inte möjligt att genomdriva.
Vi har helt enkelt inte lyckats mystifiera vårt yrke tillräckligt?
Eller är det precisionen i språket som saknas?
Jag ser dagens försök att vetenskapliggöra undervisning som ett historiskt stickspår. Det inte genom forskning som vi bygger status och längtan efter evidensbaserade metoder är trams som inte ens forskarna själv tror på.
När det gäller studenternas ordförråd håller jag väl med dig – den senaste omgången tentor jag rättade bekräftar din bild. Hade jag haft någon att skylla bristerna i ordförståelse på, då hade jag gärna gjort det. Det är svårt att godkänna någon som inte förstår skillnaden mellan exkludering och inkludering.
LikeLike
Läkare och advokater har stort behov av exakthet i sina yrkesutövanden, och denna exakthet måste återspeglas i deras yrkesspråk. Syftet är inte att exkludera eller mystifiera, syftet är istället att möjliggöra ett utövande av yrket på ett sånt sätt att risken för missförstånd minimeras så långt det bara är möjligt. Och helst lite till.
Vi lärare mumlar om behörighet, skriver du, och precis där sätter du fingret på problemet – vi mumlar. Vi humlar och muttrar och suddar ut konturer, försöker jämna ut alla kontraster och tillslut har vi inget budskap kvar att förmedla. Allt har blivit ett ointressant osäkert ludd, presenterat från en slags servilt krypande hållning av en yrkeskår som ber om ursäkt för sin existens. Hur tar man en sådan yrkeskår på allvar? Allvarligt talat!
Det är klart du inte kan godkänna den texten, det är väl inget att hymla med? Att konstatera att en student saknar nödvändiga förkunskaper för att kunna klara av en utbildning innebär ingen värdering av studenten som människa. Underkänt, ut i världen och skaffa verktygen, komvux eller folkhögskolor finns, bibliotek finns, böcker finns, och så välkommen tillbaka när nödvändiga verktyg erövrats.
Det är inte mystifiering som behövs, det är tydlighet.
LikeLike
Lugn – jag har också gränser!
LikeLike
Idag är jag på Morricas linje.
För några dagar sedan hade jag denna diskussionen på jobbet. En av mina kollegor menade att det var så onödigt och konstlat att man på högskolan använde så “fina” ord, diskurs och paradigm var två av dem. Problemet här är att det onekligen inte verkar som att man på högskolan diskuterat vad begrepp är (vi måste väl skilja på begrepp och ord) och vilken funktion begrepp kan fylla i det talade och skriva språket. Här kommer också exaktheten in.
För mig handlar begrepp mycket om en praktisk sak: att genom att dela förståelsen kring vissa begrepp kunna använda dessa och på det sättet komma framåt i samtalet. Genom att dela förståelsen kring begrepp inom gruppen kan vi helt enkelt ha mer spännande samtal. Hade jag behövt beskriva begreppet habitus varje gång jag ville använda detta hade diskussionen fastnat där.
LikeLike
Problemet kanske är om vi har en naiv förståelse av begreppen och på något sätt utgår från att en solid gemensam tolkning är möjlig?
Antagligen är själva rörligheten och förhandlingen en viktig del av det kommunikativa spelet. För mig är missförståndet utgångsläget och ögonblicken av samförstånd välsignade gåvor.
Samtidigt är det alltid lika roligt att höra någon försöka definiera ett begrepp…
LikeLike
En gemensam förståelse för begreppets innebörd inom en verksamhet kommer inte att kunna vara fullständigt solid. Men detta betyder väl inte att begreppet förlorar sin möjlighet som verktyg för det kommunikativa spelet?
Jag vet att man på lärarutbildningen (nu fick jag in dig i det facket! haha) ser alla situationer som möjliga lärandesituationer. Men att behöva förhandla om alla begrepp och främmandegöra alla situationer har en risk att få det kommunikativa spelet att flyta ut till något som verkligen är obegripligt för de som är på väg att träda in i fältet.
Därför tror jag det istället är viktigt att lärarutbildningen gör begreppsanalyser och begreppsmodeller för att skapa ett gemensamt språkbruk, samtidigt som man för ett samtal om vad begrepp är och varför vi använder dem.
LikeLike
Man skulle kunna tänka sig att jag som gått från pedagogisk till filosofisk utbildning råkat i etter värre klammer med ordkrånglandet, men det är precis tvärtom! Anknutet till en tidigare kommentar här: en text är inom filosofin faktiskt vanligtvis en text, och vill man stipulera eller precisera det annorlunda så får man se till att förklara varför sådant krångel verkligen är nödvändigt.
Visserligen idealiserar jag litet, men bara litet. Och nu gör jag i provokationens heliga namn en elak analys av varför: Filosofiämnet har en så etablerad status att inga barriärer krävs. Många andra ämnen utan samma fördel drabbas lätt av transitivism*, och bygger barriärer, men kanske inte främst mot studenter (mera än som en bieffekt) utan mot andra ämnen. Sören Halldén lägger fram något liknande som ett av flera symtom på hur psykologin (tex. rädslan att “inte vara en betydande forskare”) inverkar på forskning. (En annan, mycket roande, är beskrivningen av flocktillhörighetsmarkeringar, med märkliga dräkter och hattar vid promoveringar etc.) Boken heter Hur går det till inom vetenskapen? och är mycket läsvärd.
Recension i SvD av boken finns här, och Filosofiska rummet sände 2006 med Halldén om bokens poäng. Tiden det tar att lyssna igenom avsnittet är värd sig!
* NE.se: transitivi´sm en form av jagstörning där gränsen mellan jaget och omvärlden upplevs som oskarp. Transitivism kan visa sig i att de egna tankarna inte längre känns privata utan som samtidigt tänkta av andra människor som i sin tur kan påverka egna tankar, känslor och handlingar. Transitivism har uppfattats som en grundläggande störning vid schizofreni.
LikeLike
Ungefär så tänker jag också. Längtan efter precision är viktig och de flesta kan väl Brechts dikt om kaptenen som vill att besättningen ska ta ner segel i en storm:
– Man måste veta vad saker heter!
Men i akademiens värld är det mer komplicerat och jag känner igen mig i det här nervösa förhållningsättet till andra discipliner. Det gäller i särskilt hög grad lågstatusämnen som t.ex. pedagogik (jag vill inte citera mina sociologkamraters uttalanden om ämnet) men kanske i ännu högre grad förskollärarutbildningen som på något sätt lyckats slinka in i högskolevärlden och fortfarande kämpar för att bli etablerat som forskningsämne/kunskapsfält/vetenskapsområde.
Ivern att skapa en egen identitet leder lätt till underliga gränsdragningar och revirtänkande:
– Så tänker vi här och vi använder de här begreppen på ett sätt som bara vi förstår.
Jag säger som Pippi när Prussiluskan ringer på dörren
– Välkommen in, eller stå kvar – mig kvittar det lika!
LikeLike
Än en gång står jag fullkomligt förundrad inför det du uttrycker, Mats, och konstaterar att vi helt tydligt rör oss i väldigt olika cirklar när vi rör oss i den akademiska världen! Jag har alltid upplevt att begreppen, och orden, finns och används för att öka förståelsen och underlätta kommunikationen. Att det blir lite internt ibland är inte underligare eller högfärdigare än den interna jargong som förekommer i ett storkök, mellan hantverkare eller städare eller, för den delen, mellan kompisar.
Människan är lite bekväm, man föredrar det som går lätt och snabbt framför det som är mödosamt och tidskrävande; det är opraktiskt och otympligt att hela tiden uttrycka sig på ett externt sätt. Rent av så otympligt att jag ser en risk att man i ivern att underlätta kommunikationen kväver kommunikationen. Och det vore ju lite olyckligt, inte sant?
LikeLike
Morrica, om Mats pratar om samma sak som jag tog upp, så är det inte exakt och fackspecifikt språk, utan onödigt tillkrånglat språk, som är på tapeten. I min mening är kompakt fackspråk bara bra, men många ämnen plågas därutöver av terminologiseringsglädje. Det finns kurslitteratur i pedagogik jag haft, som i språklig svårförståelighet vida överträffar annan mera lättläst litteratur där istället idéinnehållet är så mycket snårigare och mer obskyrt. Så det handlar för mig inte om att omformulera sig i allmänna ordalag, utan om att utnyttja samma ordalag då det är möjligt, och särskilt när man utökar fackspråket.
LikeLike
Det är helt OK att använda en intern jargong i slutna rum – men den vetenskapliga ambitionen har faktiskt universialistiska ambitioner. Det pompösa projektet “att stå på giganternas axlar” och “lägga till en sten i bygget av den stora kunskapskatedralen” förpliktigar till både öppenhet och precision.
Samtidigt vet de flesta forskare att en normal avhandling läses av i genomsnitt 11 personer och detta inbjuder inte till lättillgänglighet.
Annika Norling beskriver det som att någon annan (folket) betalar – men vad får de tillbaka?
Den här konferensen som pågår är ett bra exempel – inte ens andra forskare inom samma fält orkar intressera sig för de framsvettade resultaten.
LikeLike
Härom dagen pratade jag med en genetiker som menade att “datavetarna tror att genetik bara är ett slags applicerad datavetenskap”. Om sociologer pratar strunt om pedagogiken så är det ytterligare ett led i serien som började här och utvidgades här.
Den där imperialismen är så förbannat märklig. Det är väl för sjutton klart att förskolepedagogik är ett eget fält. Små barn är inte ovanligt korta högstadieungar. Jag blir ju upprörd! Det är bäst jag fördjupar mig medan jag har motivation.
LikeLike
“All I hear is a faint buzzing”
Underbart – tack för länken!
LikeLike
Givetvis är förskolepedagogik ett eget fält, lika klart som att vuxenpedagogik är ett eget fält, lika klart som att det är skillnad på pedagogik för tonåringar och sjuåringar.
Jag har svårt att se det hotfulla i detta.
LikeLike
Å ena sidan är det bra att vara egen – å andra sidan finns det fördelar i att höra till något etablerat med professurer, examensrättigheter o.s.v.
Genom att hävda det unika finns det en uppenbar risk för marginalisering. Jag hör historier om hur fälten barndomssociologi, barndomshistoria, barndomsvetenskap, utvecklingspsykologin, utbildningsvetenskap m.m. försöker hävda någon form av ägande till förskolepedagogikens fält.
Och så finns det s.k. metodiker som försöker förstå verksamheten utifrån direkta erfarenheter. Dessa hatas av alla.
LikeLike
Apropå akademiskt svårspråk så finns det förstås värre fall. Korven har verkligen två ändar.
LikeLike
“För mig framstår Goehrs, Tomlinsons, Kramers, Bretts, Subotniks och McClarys vetenskapliga arbetsmetod – man kan med risk för provokation insistera på singularis här: trots svärmeriet för pluralformer representerar dessa forskares metoder sammantagna ett relativistiskt grundförfarande med mindre variationer än vad de själva vill kännas vid – som samtidigt både radikalt ockhamistisk i behandlingen av data, och överteoretiserande i den egna analysen av dessa.”
Jag brukar försvara forskares rätt att vara svårtillgängliga när när journalistvännen hånar den vetenskapliga genren – men när det gäller den här texten tänker jag att det borde finnas någon gräns för hur många bytes man får använda på internet. Det där argumentet om att spara ett träd funkar ju inte!
LikeLike