För fyra månader sedan fotograferade jag den här skylten på Chelsea road i London. Då tänkte jag att den filmen borde jag se.
Nu har jag gjort det. Bra historier har ofta ett ganska stort stänk av förutsägbarhet och filmen är ett långt utdraget “point of no return”.
– Sätt dig inte i bilen!
– Åk inte till Oxford!
– Följ inte med till Paris!
– Sluta inte i skooooooolan!
Jag tror att den filmvetenskapliga termen är redundans.
Tysta tankar 
Visst är film på ett sätt redundans! Å andra sidan förkortning av ett skeende!! Även om det är i swingning London!!!!
Som osökt får mig in på utbildning eller education om den brittiska 60-talsmusiken. Beatels, Rolling Stones, The Who, Eric Clapton, Manfred Man, The Yard Birds, m fl.
An Education i culture and music for an better world……
LikeLike
Bara för det var jag tvungen att kolla lite på det här. Har själv förvånats med vilken självsäkerhet man i gymnasieämnet “filmkunskap” prånglar i eleverna termen “point of no return”. I läromedlen presenteras med klarhet den dramatiska kurvan, och där inträffar alltså denna ‘point of no return’ nära nog exakt. Herregud tänkte jag, vad har jag missat?
Man får gilla läget och använda sig av det.
Men om man tittar på den historiska referensen, kan jag anta att det är Aristoteles Peripeti man använder. Den oåterkalleliga vändpunkten, den varierar naturligtvis beroende på var man lägger det väsentliga i storyn. Även om den i Kung Oidipus är tydlig när Oidipus fattar att han mördat sin far. Ingen återvändo därefter, liksom.
Nu tittade jag i Kristin Thompsons “Storytelling in the new Hollywood”, jag tittade i Haywards “Cinema Studies – The Key Concepts”, i David Bordwells: “Film Art” och eftersom de representerar neoformalister tycker jag dem var ett bra urval. Ingenting där om “point of no return”.
Redundance däremot talar Thompsen om, implicit, en lång historia, om hur orsakssambanden presenteras, som gåtor eller som “planteringar”, och hur dem håller oss informerade och ibland utmanade genom att be oss hitta lösningar, med avsikt att ge tillräckligt med info för att vi skall vara stimulerademen ändå se sambanden och orsakerna, och ibland gör man det med “mycket” information, som du beskriver ovan, ibland gör man det med mindre, ett exempel Thompsen gav på det senare var “Röd October”.
LikeLike
Spännande och jag inser att det är ett större ämne än jag föreställde mig.
Men i min värld är det nog inte samma sak – i den klassiska tragedin finns ett stänk av ödestro och då är det svårt att se användbarheten av “point of no return”. Oidipus har ju fått en spådom att han ska gifta sig med sin mor och historien följer sin egen obönhörliga logik. Han följer sitt öde.
Jag tänker att i moderna dramer har hjälten ett val och att det är detta val som präglar berättelsen. Men när valet är gjort dundrar mekaniken igång och då gäller det för mottagare att hänga med. Sedan finns det filmskapare som leker med våra förväntningar, men för det mesta handlar det om att uppfylla genrens krav.
Det skulle ju vara en väldigt konstig upplevelse om hjälten (efter det att person, miljö och konflikt presenterats) ångrar sig och går hem och lägger sig.
Men det är en bra film – och en fråga om föräldrarnas ansvar hänger kvar efteråt.
LikeLike
Den klassiska tregedin och Aristotelses regler kring den formulerades om på 1800- talet av Freytag för att beskriva melodramen, och han är nog en av de första att tala om den dramatiska kurvan så som vi känner den i dag … och som Hollywood plockade upp den under studioeran, ‘klassisk dramaturgi’ i det Nya Hollywood håller sig fortfarande till den, menar i alla fall Kristin Thompsens när hon skrivit sin “Storytelling/…/”, de dramaturgiska begreppen är annars nästan samtliga kopierade från Aristotelses 400- tal.
Hjälten, oftast i form av Protagonisten ska ju ha sitt val, och han är ju den som driver konflikten mot de värden, eller den gåtas lösning som tematiken vill behandla.
Trots att jag läst mycket filmvetenskap har vi inte där läst särskilt mycket om dramaturgiska kurvor, det finns så mycket annat att identifiera, och genre och berättarkonventioner är kanske det mest användbara.
Det underliga är faktiskt hur mycket man trycker på detta inom gymnasieskolans kursplaner.
LikeLike
Det är hur spännande som helst. Går det att tänka sig en hjälte utan val?
En person som “bara måste göra – det han måste göra” av någon form av inre tvång?
Eller är det hjältemodiga i sig att göra något man egentligen inte vågar.
Ur det perspektivet är Oidipus en besvärlig figur. På väldigt många plan….
LikeLike