I Svd läser jag en artikel om höghastighetsläsning. Drömmen vore att suga i sig kurslitteraturen på en halvtimme och därefter ligga på soffan och äta praliner.
Ett gammalt Woody Allen-skämt gör sig påmint: ”Jag gick en kurs i snabbläsning och läste Krig och fred på tjugo minuter. Den handlade om Ryssland.”
När jag forskar vidare visar det sig också att vetenskapen ger Woody Allen rätt. Visst kan det gå att läsa snabbt, men inte utan att textförståelsen drabbas.
Antagligen är det rimligt att anpassa hastigheten efter situationen. Jag hoppas att studenterna närmar sig studierna med en annan strategi än Woody Allen.
Jag satsar på prislapparna!
Tysta tankar 
Man kan hoppas att studenterna gör det.
För det vore ju förkastligt om man gjorde som jag i vissa ämnen – skannade igenom extentorna för att utesluta det som inte frågades efter. Också ett sätt att snabbläsa.
Så allt man läser på den akademiska nivån emanerar inte ut i bestående kunskap, utan bara i att få ett betyg så man blir klar med studierna och kan börja i “verkligheten”.
LikeLike
Jo det hör till en del av de akademiska färdigheterna- Överblicka och sovra.
De studenterna som använder sig av gymnasietaktiken – memorera allt – går ofta ner sig i detaljer.
Vi svingar trollspöet “reflektion” över deras huvuden och förväntar oss att de ska förstå djupsinnigheten i detta mystiska begrepp.
LikeLike
Visst är reflexion viktigt.
Undra bara om de förstår djupsinnigheten i begreppet.
Studieskulder och annat otyg gör väl att de snabbt som attan vill igenom utbildningen för att komma ut och tjäna pengar för att betala av dyra studielån.
LikeLike
Det ligger något fördolt i reflektionsbegreppet – det förutsätter liksom att de egna erfarenheterna speglas i texten. Samtidigt letar studenterna efter ledtrådar och den auktoriserade modellen.
Men du har rätt. En hel del studenter vill ta den snabbaste vägen och gå så oskadda som möjligt genom utbildningen.
LikeLike
Föreläsningsanteckningar är den bästa huvudkudden 🙂
I övrigt läser jag nog ungefär som i klippet (typ skannar av en sida utan att “mumla”), fast utan pekfinger – det går lika bra med selleri (eller utan). Och förförståelse är guld värt, det brukar inte löna sig att bara börja läsa om något helt okänt – som många gör (även jag förut). Trixet är att inte läsa ord för ord, utan rad för rad – och börja på nästa innan den förra är slutläst. Men så har jag alltid gjort, det är nog medfött.
LikeLike
Jag längtar efter att lärare funderar över långsamhetsläsning. Jag funderar mycket på vilka kvaliteter vi främjar i skolan – allt som eleverna gör färdigt fort är bra… det tycker inte jag. A-M
LikeLike
Men det är väl bättre om man kan göra samma sak på kortare tid – med samma resultat?
Typ pekfingervalsen versus rätt fingersättning.
LikeLike
Fast ibland är långsamt bra! Själva ansträngningen aktiverar hjärnan på ett annorlunda sätt. Det går liksom inte att konsumera kunskap.
Våra studenter läste en kort text på nynorsk i den inledande terminen – efter fem år är det det enda som många kommer ihåg!
LikeLike
Långsamt är relativt.
LikeLike
Min tanke är att ord går snabbt att svälja – bra tankar gör motstånd och utmanar mina inre strukturer.
LikeLike
Okej, då förstår jag kanske hur du menar. Men jag anser inte att hjärnan går att jämföra med magen. Jag äter alltid långsamt, och njuter av maten. Magen är biologiskt begränsad – det tar sin tid att smälta maten. Ämnesomsättningen går, i och för sig, att påverka (t.ex. genom motion och regelbundet intag av föda). Finessen med hjärnan är dock plasticiteten, att vi kan dressera synapserna.
Vi kan tänka oss friska – eller sjuka. Dock kan vi inte tänka oss till olika kön. Där går gränsen – enligt min erfarenhet.
Ord går snabbt att svälja – och om man samtidigt har lärt sig bearbeta orden i samma takt så kan man tillgodogöra sig dem för att eventuellt kunna lära sig färdigheter som att utmana inre strukturer.
Hjärnan är som en muskel.
Jag vet att man inte ska använda sig av man, men det struntar jag i 🙂
LikeLike
Till viss del går det säkert att träna upp synapserna – med hjälp av bildning går säkert även associationerna snabbare.
Poängen med det ursprungliga Woody Allen var nog att försöka tvinga oss att stanna upp. Böcker ställer krav på oss. Ibland går det så långt att vi tvingas handla.
Jag tror att det är möjligt att träna upp både bearbetnings- och läshastighet, men gissar att den första färdigheten är betydligt svårare att sätta ord på eller mäta. De flesta läser reproduktivt och nyttoinriktat.
Man skriver man, när man vill!
LikeLike
Det här med långsamt och snabbt, beror väl på!!
Att skriva underlättare att kunna göra med alla fingarna. Mer ergonomiskt än pekfingervalsen. Inte bara tidsbesparande.
Läsandet och snabbhet beror väl vad på vad man läser. Tråkiga forskningsrapporter, PM, protokoll eller annat gäller det att snabbt vaska fram väsentligheterna. Där gäller inte djup förståelse.
Däremot kunskapsinhämtning genom god litteratur är långsamhet kanske att föredra. Om jag tittar på mig själv, som dyslektiker, eftersom jag har viss reduktion i läshastighet och läser ord för ord behöver jag bara läsa texten en gång. Vet vad som står. Därmed slipper jag mördande repetitioner för att lära mig.
Nästa sak är, hur kan du ta en textmateria och omvandla den till praktisk tillämpning. Har fått höra av min omgivning att det är få förunnade att lyckas med det konststycket.
Så frågan förblir snabbläsare eller långsamläsare? Vem får bäst kvalitet på sitt läsande?
LikeLike
Det tycks vara en personlig fråga.
Min övertygelse är att text i sista hand är ett möte mellan människor och då innebär det att utsätta sig för en viss risk. Möjligheten finns att texten förändrar din syn på dig själv, världen och förhållandet här emellan!
Och det måste få ta tid. Alternativet är att läsa för att bekräfta det jag redan vet.
LikeLike
Vi är helt överens – text som berör kommer emot dig. Det andra lyfter inte ur tycksvärtan.
Det alternativa är just som du säger – bekräftande av det jag vet – för att jag var med eller gjorde saken eller läst den tidigare.
Så underbart att det inte är det viktiga om det är långsamt eller snabbt – utan vad kontentan av det hela blir.
LikeLike
Det är nog bara jag som inte greppar vad långsamläsning innebär. Det jag greppar är dock att för att kunna lära sig något så måste man känna till något om det redan innan, annars blir det bara kinesiska av allting.
Men jag tycker nog ändå att det är mer effektivt att läsa snabbt, än långsamt – och att om man gör på rätt sätt så blir kunskapen allt annat än ytlig.
LikeLike
Jag ska försöka förklara och riskerar att bli onödigt djup. Min misstänksamhet mot läsning har djupa rötter. Redan Sokrates vägrade att nedteckna sina monologer p.g.a. det ojämlika förhållandet mellan författare och läsare. Jesper Svenbro har skrivit en intressant essä om detta i “Myrstigar” och han menar utifrån platons texter att läsaren alltid blir “rövknullad” av författaren eftersom frågor inte är möjliga. (Det är möjligt att ordet taget ur sin historiska kontext har fått en del nya betydelser)
Om jag nu ska utsätta mig för det här mer eller mindre kraftfulla övergreppet vill jag gärna göra det så försiktigt som möjligt.
LikeLike
Det skriva ordet har väl alltid “rövknullat” läsaren. Problemet är väl läsarens förhållande till den text h*n läser. Det som heter kritisk analys.
Det är väl det vi praktiserar med kommentarer i bloggar eller andra sociala medier. Till och med på tidningarnas hemsidor kan du omvandla “rövknullet” till en dialog i dag.
Det är väl bara det tryckta ordet i böcker och annorstädes författaren ohämmat kan ägna dig åt den konsten. Men här måste läsaren vara medveten i sin läsning. Och är det skönlitteratur är det skrönor som inte ska tas på för djupt allvar.
LikeLike
Svenbro, och Sokrates, har en poäng, men det är inte den enda poängen i spelet. Även författaren utsätter sig för risken att bli våldförd emedan det inte finns möjlighet att styra över tolkningen. Rätt som det är missuppfattar någon, eller tolkar utifrån helt galen kontext, och författaren ikläds åsikter och tankar h*n aldrig någonsin befattat sig med, kanske rent av kämpat mot hela sitt liv.
Huruvida det är ‘bäst’ att läsa snabbt eller långsamt är en rätt meningslös fråga – allt beror på sammanhang och person. I somliga kretsar hålls det som fint att ha läst många böcker, i andra kan man imponera genom att skumma en text i expresstempo och sedan kunna uttala sig om innehållet, i ytterligare andra ses snabbläsande som en snobbfärdighet. Läsande är ingen tävling, det är ett sätt att ta del av andra människors erfarenheter, att bli inbjuden i andras tankevärldar för en stund och för ett ögonblick få se världen genom någon annans ögon.
Vi bör läsa olika texter på olika sätt, precis som de flesta av oss lyssnar på olika sorters muntlig kommunikation på olika sätt.
LikeLike
Jo visst är det en obehaglig tendens att mäta bildning i hyllmetrar.
Jag tänker att det finns olika sätt att beskriva vad “läsning” egentligen är. En ögonöppnare för mig var hermenutikens betoning av att vi hela tiden gissar – eller rättare gör mer eller mindre kvalificerade bedömningar av helheten utifrån delen. Redan när jag håller boken i handen och betraktar omslaget har jag en bild av vad den handlar om och hur den slutar.
Sedan iunnebär varje ord och rad en smärtsam omprövning av de här förförståelserna. Det mest spännande är ofta att försöka förstå hur bra författare spelar det här spelet.
I dåliga böcker räcker det med att ta reda på hur de slutar.
LikeLike
Obehaglig tycker jag inte den är, det handlar om olika kulturer och olika sätt att se världen. Det blir obehagligt först när föraktet för den som ser världen annorlunda kommer med i bilden.
Att fundera över vad läsning egentligen är kan vara nyttigt, men man bör nog akta sig för att slå sig till ro med en alltför enkel definition. Läsning är det du beskriver här, Mats, men det är också omläsning av redan känd text, det är intensiv pluggläsning inför t ex en tenta och översiktlig skumläsning för att få en allmän orientering om något, det är innerlig läsning av personliga ord och uttråkat stirrande på obligatorisk text medan tankarna vandrar. Allt detta, och mycket mer, ryms i begreppet.
Ett fascinerande begrepp.
LikeLike
Jag menar inte att vara normativ och inser att det går att tolka mina ord en aning elitistiskt.
Jag behöver fundera mer över de här moderna teorierna om förhållandet mellan text och läsare. Det var enklare förr då det gick att reducera till effektiv kommunikation och tydligt överförande av information.
LikeLike
Att det tycktes enklare förr innebär ju inte att det var bättre. Den tänkte läsaren är ju inte alltid den verklige läsare, vilket ibland leder till en avgrund mellan den verklige författaren och den tänkte författaren, och någonstans i detta är och förblir texten, medan tiden och kontexten ändras.
En tanke värd att beakta i detta är att kurslitteratur åldras den också, ibland fortare än vi anar.
LikeLike
En del böcker borde inte ha skrivits – eller publicerats. Tyvärr har vi en olycklig förkärlek för att använda populariserade avhandlingar som kurslitteratur.
De åldras inte alltid i skönhet.
Omtanken omläsaren står inte i centrum.
LikeLike
Är inte det ett rätt återkommande problem i kursutvärderingar – kurslitteraturen uppfattas som inaktuell och svårtillgänglig, eller är det bara något jag fått för mig?
LikeLike
Samtidigt ställer det till problem med byten av kurslitteratur för de studenter som ska göra omtentamen.
Men du har rätt – en del böcker finns med för att det är tryggt för oss lärare. Vi slipper läsa in nytt. (viskar jag skamset)
LikeLike
Det märks, och det är verkligen inget att vara stolt över.
LikeLike
Jag ömmar en aning för våra studenter som utsätts för oändliga litteratur som beskrivs som “obligatorisk” och förväntas vara både vetenskaplig, nyttig och klok.
De har liksom inte råd att vara alltför kritiska om de ska ta sig igenom sina pensum. Här gäller det att banka in vad som kan komma på tentan.
LikeLike
Helt rätt Mats – och det är väl en fåfäng tanke från akademin om det obligatoriska. Själv såg jag sådant som ett måste, för att få ut betyget från Teknis. Då att bankade man in det för att klara tentan. Någon reflexion var det inte tal om.
Annat kunde man lägga sig vinn om att fundera på det kloka i. Speciellt när man kom ut med färdig examen. Då var det dags att fundera på vad man läste. Speciellt doktorsavhandlingar. Fanns det någon vetenskaplig höjd i arbetet eller var den skriven för att “klia” opponenten.
Om man var lagd åt det hållet, som jag är när jag läser “fakta” texter, att logiskt spräcka tankegångarna eller ta mig vidare till andra texter var det inte alltid man kunde påstå att de vetenskapliga alstren var nyttiga och kloka.
Så, oavsett vilken paketering texten har är en sund skepsitism bra, allt är inte nyttigt och klokt. Och framför allt sanningar!
LikeLike
Vetenskaplig höjd låter spännande – jag jämför med talet om “konstnärlig höjd” som är ett kriterium för att hävda copyright.
Men det borde vara överförbart.
LikeLike
Back to the great 70:entens, då när du skulle doktorerar, i varje fall på KTH, skulle det finnas en nyskapande och vetenskaplig höjd i avhandlingen. Något som ingen annan avhandlat tidigare.
När sedan doktorsgraden degraderades till “vanlig” fortsättningsutbildning efter grundexamen försvann den vetenskapliga höjden och omvandlades, enligt mitt sätt att se det, till en typ av X-jobb för doktorsexamen.
Och om jag skulle vara rå, idag kan kreti och pleti bli doktorer. Till och med så att många av dem inte har någon som helst möjlighet till fortsatt forskarkarriär. Vad är då vitsen att gå i skolan i 25 – 30 år?
LikeLike
Kunskapen som sådan har väl ett värde, eller ligger allt värde i möjlighet till fortsatt karriär?
LikeLike
Om det enbart är ett examensprov faller all retorik om att bidra till byggandet av det stora kunskapsberget som civilisationen vilar på. Den här mytologiseringen av verkets betydelse kanske är nödvändig för att motivera fem år av slit.
Idag ser nog de flesta själva avhandlingen som ett körkort – du har visat att du kan och är berättigad att söka bidrag hos Vetenskapsrådet o.s.v.
På samma sätt har de estetiska högskoleutbildningarna monopoliserat bidragssverige. Om du söker bidrag från Kulturnämnder och andra är det viktigt att alla är legitimerade skådespelare/konstnärer.
De flesta utanför systemet framhärdar i att se konst på andra sätt.
LikeLike