Jag besöker studenter som gör praktik (VFU) under sin andra termin av lärarutbildningen. De flesta börjar känna sig hemma i skolmiljön och relationerna till barn och arbetslag faller på plats. Många längtar efter att få komma igång med egen undervisning och andra är mer försiktiga.
En lektion gör mig särskilt glad. Det är brottning med en femma och jag ser många härliga matcher. Både killar och tjejer kämpar under kontrollerade former och ett lekfullt allvar råder i idrottshallen. De har förberett sig noga med att gå igenom vilka regler som gäller (skolbrottning!) och vilka grepp som är tillåtna.
Jag har faktiskt inte stött på brottning tidigare under mina skolbesök och tror att brottningstraditionen är svag på förskolorna. När jag frågar studenten hur han kom på idén får jag svaret direkt:
– Min pappa är olympisk bronsmedaljör i brottning!
Kanske krävs det sådana expertkunskaper för att våga göra något annorlunda?
Tysta tankar 
Det är den där överhetens ideologiska önskan att styra och ställa som gällt. HUr har man kunnat vara bland barn utan att se att den spontanlek som ofta uppkommer är just brottning, och hur har man kunnat förpassa den aktiviteten till något annat än den eminenta syssla det är för att lära sig om hur klroppen/kroppar fungerar?
Det är ett paradigmskifte som sker när barn får leda.
LikeLike
Visst är det konstigt!
Jag tror att den där rädslan för aggressivitet förlamar övriga delar av nervsystemet också.
I skolbrottning får man inte ta grepp om halsen och det är ytterst vänligt. Jag minns min barndoms rodnande öron.
LikeLike
Det är väldigt tråkigt. Många barn skulle må väl av att få ägna sig åt brottning på skoltid.
En och annan lärare också.
LikeLike
Jag försöker hitta ett lärandemål som motiverar ett brottningsmoment i kurserna.
Oj så kul med lärarturnering i brottning – ibland känner jag mig som Pekka Langer:
– Vi borde kramas mer!
LikeLike