Jag läser om min kollega Jonas Aspelins nya bok Sociala relationer och pedagogiskt ansvar.
Här på bloggen har vi i olika omgångar diskuterat ämneskunskapernas betydelse i förhållande till läraryrkets relationella kvaliteter. Kanske är det nödvändigt att ge upp hoppet om verkligt essentiella möten inom skolans ramar, men jag tolkar Jonas som om relationsbygge är en central dimension av lärarkompetensen.
Uppdatering
Ladda hem smakprov från Gleerups. (Länk) Klicka på “karamellen” (tur att man inte har snuskig fantasi)
Tysta tankar 
Jag kan inte för mitt liv förstå varför det skulle finnas något motsatsförhållande mellan hög ämneskompetens och relationsbygge? Snälla, förklara!
LikeLike
I den bästa av världar finns det inga motsatsförhållanden alls.
I den här råder det strid om vad som är lärarkompetens. En del av den maktkampen innebär att formulera mål och göra dem examinerbara under utbildning. Det är en politisk nivå och handlar om hur vi sorterar och belönar människor.
Den här kompetensen som Jonas beskriver är svår att fånga i ord – men oerhört nödvändig för framgångsrikt lärarskap.
Vem har talat om motsatsförhållande?
LikeLike
Jag kanske har missuppfattat hela diskussionen, helt enkelt, när jag tycker mig höra ett ständiga kommentarer om hur ämnesnördar lägger all tid och allt fokus på ämneskunskaperna och inte just något alls på sociala relationer
LikeLike
Jag tror ingen har framfört den åsikten.
De olika delarna av lärarkompetensen är starkt sammantvinnade och svåra att urskilja. Ändå kan det vara nödvändigt att försöka beskriva vilka förutsättningar som gäller för de olika delarna.
Ämne tycker sig de flesta veta vad det är.
Akademiskt skrivande – jo det går att träna upp och handleda fram.
Relationer – ouppps? Hur organisera en högskoleutbildning som skapar lärare som som kan och vill öppna sig för den formen av närhet (eller distans). Jag är rädd att en fragmentariserad utbildning inte gynnar de här målet.
Ibland känner jag mig som ett dåligt föredöme när jag hoppar mellan kurser och grupper. Lärare är helt enkelt inte att lita på.
LikeLike
Det går ju utmärkt i andra sammanhang att både teoretiskt föra en diskussion kring vad relationer är, hur de ser ut, hur de skapas och hur de byggs, hur de vidmakthålls och hur de avslutas, om de avslutas, etc; och att handgripligt, genom rollspel, övningar, uppgifter, lekar osv träna upp även sin relationskompetens och få en insikt i både hur och varför det är viktigt. Jag missförstår kan hända igen, men det borde väl vara lika genomförbart på lärarhögskolor som på andra ställen?
LikeLike
Just nu diskuterar vi de här frågorna i samband med att studenter utvecklar sin förmåga att skriva ett examensarbete med godtagbar standard. Vilket stöd har de fått under resan? Vad har de gjort av responsen?
Jag tror att den fragmentariserade kursstrukturen skapar ett instrumentellt tänkande. Om jag har lagt ner en timme på att ge en utvecklande respons på en hemtenta och studenten bara tänker “Så bra jag blev godkänd” och slänger rentan för att gå vidare – då blir det problem i längden.
Som lärare måste jag kunna se att mina ansträngningar leder någonstans och som student är det rimligt att inte behöva ägna stor ansträngning åt att läsa av vad just den här läraren tycker är viktigt inom det akademiska skrivandet.
Nu skjutsar vi problem mellan oss och hoppas att de ska lösas av sig själva – till sist blir det uppenbart att alla bitar inte har fallit på plats i den sista terminen och då börjar jakten på syndabockar.
Alternativet är att bygga en utbildning som tar relationerna på allvar och skapar modeller som de blivande lärarna kan ta med sig ut i undervisningen.
Handledning förutsätter relationer – annars är det uppfostran (och det är något helt annat)
LikeLike
Som du skriver till sökaren nedan – så länge det finns samarbete finns det hopp. Varför skjutsar ni frågan mellan er istf att samarbeta om den?
Jag menar inte att vara näsvis, jag är genuint intresserad av att förstå de underliggande tankegångarna.
LikeLike
Den här formen av samarbete bygger på långsiktighet. Fragmentariserade kurser, anonymiserad stordrift och olycklig arbetsdelning adjunkter/lektorer är mina bästa förklaringar.
Sedan går det att diskutera vilka färdigheter som ska vara centrala i en lärarutbildning. Motsättningen mellan fokus på vetenskapligt skrivande och traditionellt hantverk riskerar alltid att explodera i ansiktet på oss.
LikeLike
har tänkt mycket på det där med hur lärarna och jag samarbetar på högskolan. i kurslitteraturen läser jag om hur viktigt det är att få tid att bygga relationer och därmed ett gott samarbete. svårt då när lärare och kurs byts var tionde vecka. det är inte lätt för lärarna på malmö högskola att leva som de lär.
LikeLike
Jag är glad att du använder ordet “samarbetar”! Då finns det i alla fall hopp…
LikeLike